Var i en intressant diskussion ang. hur långt ifrån eller rent av omöjligt vissa idag har att komma in på bostadsmarknaden, och skapa in en bra ekonomisk framtid. Där jag kom fram till att det inte idag räcker med spara 20% av nettolönen för dagens unga.
Ifall vi utgår från medianlönen på 34 200 kr, vilket är en hög lön idag för säg en 25 åringar, så har man cirka 26 400 kr ifall man inte är med i Kyrkan, är född 1998 och bör i Göteborgs kommun. Så ifall man räknar på hur lång tid det tar för en person att: 1. Skapa en bra buffert, köpa en lägenhet och få rullning på ett investeringkonto.
Spara 20% av nettolön = 5 280 kr/mån.
Bygga en buffert, här sätter vi den på 50 000 kr. Detta tar cirka 10 månader.
Kontantinsats och investeringskonto. Snittpriset för en bostadsrätt i Göteborg är cirka 50 000 kr per kvadratmeter. Så för en 2a på 50 kvm2 kostar cirka 2,5 miljoner. Detta kräver 375 000 kr i kontantinsats. Du vill även samtidigt spara lite i fonder för framtiden. Så då gör vi avvägningen att 3 000 kr/månaden sparas för kontaktinsats och 2 280 kr/mån läggs i fonder för framtiden.
Då tar det 125 månader att spara ihop till kontantinsatsen. Alltså över 10(!) år. Vid sidan om har ditt fondkonto med 7% ränta per år vuxit till cirka 390 000 kr.
Så efter 11 års sparande har du troligen inte råd med lägenheten ändå, för dina pengar har tappat i värde relativt till bostadsmarknaden som historiskt. Hittar jag lite statistik bakåt så har t.ex. BRF priserna ökat med 579 procent de senaste 20 åren.
Detta exemplet är räknat på någon som faktiskt har en bättre lön än vad 25 åringar i snitt har idag. Allokerar stor del av sin inkomst till sparande. Väldigt få i den ålder som lägger 20% av nettoinkomsten idag. Inte så lätt när vissa lägger 50% av lönen på ett osäkert andrahandskontrakt.
Håller ni med om våra antagande? Hur kan detta korrigeras? Hur ska våra unga (som inte har hjälp av sina föräldrar) kunna ta sig in på bostadsmarknaden och bygga en sund ekonomi för att våga bilda familj?
Vore konstigt om alla ungdomar kunde köpa ett relativt centralt boende tidigt i livet. Ser det verkligen så annorlunda ut i Paris eller London?
Studentboende, andrahand, hyresrätt, minietta, Nynäshamnslinjen osv. Sedan när man träffat någon och påbörjat karriär kan man titta på lite bättre objekt.
Jag tycker att det här är jätteintressanta frågor men att de borde ställas utifrån ett helt annat perspektiv. Frågan borde ställas på marknadsnivå, inte på individnivå.
*Det vore relevant för @janbolmeson att intervjua någon mer ett mer systematiskt perspektiv på bostadsmarknaden. Jag har föreslagit ett namn tidigare men det finns ju flera. Han den där chefen på Veidekke (minns inte namnet nu) som brukar debattera bostadsfrågor är ju en person är kunnig. Det skulle nog behövas flera avsnitt med lite olika inriktning för att få en riktig helhetsbild.
Kanske inte, men detta är räknat på Göteborgspriser, inte Stockholm som är ännu dyrare. Men också slutklämmen, ser vi liknande prisutveckling närmaste 20 åren. Så är det rent av omöjligt att köpa då priserna kommer öka mer än sparandet.
Det är bara att inse att bo centralt är inte för alla
Seriöst, man får börja jobba sig upp. Men detta är ju något som påpekats rätt länge att bostadspriserna har stigit ordentligt mycket fortare än lönerna.
Vi hade liknande prisökningar före finanskrisen men med ett ränteläge som i genomsnitt låg tom över senaste årets medelränta. Men då var ju priserna lägre och högre räntekostnader var ngt mer hanterbara även om även lönerna för 15 år sedan var lägre än idag.
Är väl inget krav att man måste köpa sin första bostad heller. Man kan ju hyra bostad i några år först. Antingen kan man väl stå i kö själv eller om någon av föräldrarna står i hyreskö. Sen bor ju väldigt många människor inte i storstäderna. Där jag bor får man en jättefin villa för 2 miljoner.
Vill man bo i storstad med allt vad det innebär så får man ju också “leken tåla”.
Varför är detta nödvändigt, vilket är målet med detta sparande ?
Men i sak håller jag med, ett barnsparande till första kontantinsatsen är också en god ide.
Jag sa till min äldsta att om det inte räckte med en tvårummare i Malmö så kunde han köpa en hel villa för samma pengar i nordöstra delen av Skåne och tågpendla.
Poängen och lärdomen är (som jag ser det) att precis som bostadspriserna i innerstaden har stigit så har ungas förväntningar på eget boende stigit. Själv var jag 28 när jag köpte boende och då tillsammans med ytterligare en vuxen.
Mängden singelhushåll och andelen “ägda” boenden verkar ha stigit bland unga också (gissar jag, helt utan siffror att backa detta med).
Jag har alltid tyckt att 50% är en rimligare nivå på sparandet, att man lägger lika mycket pengar på framtiden som på nuet. Då tar det drygt två år att spara ihop till den där kontantinsatsen och halvannat årtionde att betala av lånet.
Nej.
Med antagande om ett sparande på 5.28 kSEK/månad tar det 27 månader att spara ihop till kontantinsats till den här lägenheten. Med 0% förräntning.
(Ja, detta är i Stockholm. Dels i länet och dels i den geografiska region där folk som arbetar i Stockholm bor).
Det finns vissa kvm som är mer attraktiva än andra. Man kan som 27-åring inte förvänta sig att kunna bo på så attraktiva kvm. Och detta regleras med pris. Den som pyntar mest kommer över de attraktiva kvm.
Med en lön på 32k/månad får man max låna 1920k. Motsvarar en kontantinsats på 337k. Och man kan köpa något för 2250k. Med samma sparande och 0% förräntning så kommer man dit på 64 månader. Dvs 5.3 år.
Och betalar man 2250k är det gott om BR i Stockholm på ca 34 kvm (vilket är snittet boyta per person i Stockholm).
Jag ser inte riktig problemet.
Ja, problemet är i sig hyresregleringen som förhindrar ungdomen att hyra i 2-3 år medan denna sparar ihop första kontantinsatsen. DET är ett problem. Men Sverige är fullt med kommunister som vill ha kvar bostadsköer (i konsekvens borde dom också vilja att vi har brödköer).
Ja, vill du förenkla för dom så är det enkelt. Du bara tar av ditt sparande och subventionerar.
(För inte hade du väl tänkt att det var någon annan som skulle betala).
EDIT:
Det här är inte ett svenskt fenomen.
Du kan hitta samma klagomål i Sydkorea. Där en del yngre jämrar sig över att dom aldrig kommer ha råd att flytta till Seoul. (Det funkar inte med att alla som vill bo i Seoul bor där. I så fall måste Seoul växa något enormt).
Jag tror också man behöver se det med lite vidare perspektiv än bara sett till centrala delarna av storstäder.
Tittar man på mindre städer och boenden lite utanför centralaste delarna sjunker priserna fort. En tvåa för runt halvmiljonen känns inte lika avlägset att spara ihop pengar till.
Sen handlar det om att prioritera också. Är det 2,5 mille som är det som behövs för det boende man vill ha så går det spara ihop till det också, men då på bekostnad av annat.
När vi köpte hus för några år sedan blev det några väldigt sparsamma månader för att få ihop det på slutet. Då var sparandet uppåt 90% av lönen.
Har man begränsat med pengar och vill ha/behöver en bostadsrätt får man gå all-in på bostadssparande. Övrigt sparande får vänta (förutom buffert så klart). Vill man att det ska gå ännu snabbare får man dra ner på levnadsstandarden och öka sparandet. Alternativt skaffa en partner som kan dela på kostnaderna.
Med dina antaganden så tar det 6 år att spara till en bostad, om man går all-in på bosparande. Det tycker jag inte är någon orimlig siffra. Jag själv bodde i billig/sunkig hyresrätt i bra många år för att spara ihop till bostad.
“Vi” kommer inte lösa det eftersom “vi” inte skapade det. Problemet har skapats av den största väljargruppen i Sverige, pensionerade bostadsägande boomers.
I en demokrati så kommer du inte lyckas med något om inte den giriga folkmassan kan gå med på att lämna dig och dina pengar ifred. lycka till!
jakoberik
(There she goes, my beautiful world )
16
Måhända att jag själv bor i en storstad nu, men det finns ju faktiskt en värld utanför våra större städer. Min sambos gamla BR var en helt okej fin tvåa på bekvämt avstånd till centrum (i en stad med ca 50k invånare) för precis över miljonen. Med det i trådstarten angivna sparandet är det långt ifrån någon omöjlighet för en ung vuxen att spara ihop till en liknande BR. Och som jag tror någon skrev, vill man absolut äga sitt boende kanske det får ta en stund att spara ihop till. Det är ingen mänsklig rättighet.
Att hyresmarknaden ser ut som den gör i avseendet köer och andrahandskontrakt är givetvis ingen höjdare i sammanhanget, det håller jag med om.
Du tänker på Lennart Weiss.
Han är ansvarig för bostadspolitik.se. Bara gå dit och läsa.
Men den som gör det kommer inte få svar på sina frågor. Där är det proffstyckare som huserar. Och som har sina agendor och undanhåller information som dom inte gillar att den kommer fram. Gäller Weiss också. (Han har dock huvudverken att han är socialist men arbetar för privata intressen).
Han skriver mycket som är vettigt. Jag tror inte att det finns en sanning utan just olika agendor och synsätt på frågorna. Om man vill förstå hur saker hänger ihop behöver man vara öppen med de olika perspektiven.
Uhm, tror de flesta hade sålt av fonderna för insatsen. Tror också de flesta hade periodvis sparat mer för att komma upp i belopp. Att köpa bostad är mycket, mycket lättare om man är ett par, vilket ofta innebär två inkomster. Ska man bo i Göteborg och köpa bostad har man nog ofta en duglig inkomst. Annars hade man bott i en mindre kommun där bostadsrätterna kostar under miljonen.
Det här att som ensam nyvuxen med normallön kunna köpa bostad i dyra städer på kort tid är en utmaning… hade alla kunnat det hade städerna behövt bli ganska mycket större.
Jag håller helt med. Jag studerade även i 5 på universitet också. Det tog en evighet att spara ihop till kontantinsats för köp av bostad.
Om man då dessutom inte får hjälp av sina föräldrar. Så tar det orimligt lång tid att leva det normala Svensson livet.
Har lyft detta förr i en annan tråd. Men konsekvensen av detta är att man får en för liten morot att studera och utvecklas. Det är mer attraktivt att bara jobba och/eller lura systemet.
