Det har jag blivit smärtsamt medveten om. I och för sig har jag inget behov av att bli rik för sakens skull, men jag sörjer att jag trots att jag nog ligger i 98:e inkomstpercentilen inkomstmässigt inte kan köpa en riktig “familjevilla” till min familj där vi bor.
Nu bor vi i och för sig i en av de dyraste kommunerna, och skulle kunna få en sådan villa om vi flyttade till en kommun som inte anses lika socioekonomiskt stark. Men den principiella poängen kvarstår; det är inte inkomsten som styr vilken bostad du kan köpa. Nästan oavsett hur hög den är.
När jag kollar på alla de finaste husen (som egentligen skulle vara ganska “normalt” prissatta om de låg i en liten- eller medelstor stad) och kollar vad de som bor i dem jobbar med så verkar ingen av dem ha ett vanligt jobb, utan det är folk som driver eller sålt framgångsrika vårdbolag, har egna företag inom konsulting med inriktning typ ledarskap och management eller annat närbesläktat, eller har gjort bostadskarriär, ELLER som har köpt huset på den tiden då man nog faktiskt kunde köpa bostad för sin lön.
För då kommer vi in på en annan sak. Jag har en statlig befattning och kan därmed lätt jämföra lönestatistik historiskt mot äldre fastighetspriser. En person med min befattning kunde så sent som 2013 köpa en viss fastighet i mitt närområde för 66 x sin månadsbruttolön. Förra året såldes samma hus för 112 x den lön som man har på samma befattning idag. Jag föreställer mig att priset i förhållande till inkomsten ser ännu bättre ut om man går tillbaka ytterligare 10-20 år. Dvs en gång i tiden kunde man köpa ganska fina hus med sin vanliga lön. Idag krävs det att man gjort bostadskarriär eller driver mycket framgångsrikt företag för att kunna göra det. Bostadspriserna i förhållande till lönerna har fullkomligt skenat. Tveksamt om det är någon annan än bankerna som tjänar på att priserna rusat iväg på detta sätt. Även om man har den här sortens pengar så kan det ju inte vara kul att låsa upp dem i boendet på detta sätt. Men då kommer vi också in på Sveriges djupt dysfunktionella bostadsmarknad och det är ett helt eget ämne.
Så vad vill jag då säga med detta? Tja, jag ville mest ranta av mig. För jag hade alltid bilden att om man utbildar sig och skaffar ett höglöneyrke så skulle en massa dörrar öppnas i livet. Och det gjorde det i och för sig.
Men någon särskilt god ställning på bostadsmarknaden får man då INTE bara för att man har en hög lön. Det ska man vara medveten om.
(PS. Tveksamt om man kan jobba sig rik i något land i världen. Det verkar som att det krävs framgångsrikt egetföretagande för detta. Men som sagt, förr i tiden kunde man iaf spara till en bostad med sin lön. DS.)
Nej själva intjänandet är bäst att göra utanför svenska lagstiftningen. Men för att inneha en redan upparbetad förmögenhet är Sverige helt ok skattemässigt.
Känner igen mig i resonemanget och är lite i samma situation som du. Hög lön (99:e inkomstpercentilen) och småbarnsförälder. Är ung och har gjort en bra karriär hittills men det räcker ändå inte till för att köpa familjevilla direkt. Utan har en sparplan på ca 4-5 år för att lösa det ekonomiska. Bor i bostadsrätt i huvudstaden där priserna är hutlösa. Familjen kommer inte från pengar och driver inga egna företag.
Så jag skulle säga att det är möjligt men kräver bra planering och hög sparkvot. En balansgång mellan att unna sig och ha roligt samtidigt som man ständigt måste spara för nästa boende.
Tycker dock att väntetiden och de höga priserna gör att man funderar på om det verkligen är nödvändigt att bo en en stor villa med en massa tomma rum. Bara för att det är normen med “familjevilla”. Bor i dagsläget på 55 kvadrat med smart upplägg och tycker att det är väldigt skönt. Enkelt att städa, nära till allt och lågt underhåll.
Enda är att man vill kunna ha egna rum till barnen och det är väl framförallt därför jag och frun tittar på villa…Prisökningen historiskt på villor är ju inte heller fel, men vem vet om det håller i sig.
Är du VD eller i alla fall Chef av rang så bör du kunna köpa en schysaft villa i de flesta städer.
Är du vårdbiträde däremot så kanske det är bostadsrätt eller en villa utanför centrum som gäller. Sedan är det väl norm sedan iaf 00-talet att man bör ha två inkomster för en villa, två någorlunda jämna sådana. Dvs den amerikanska drömmen om “trad wife, bread winning man” funkar inte.
Å andra sidan är lägstanivån rätt hög i detta land, även om man har det tufft i livet kan man oftast få någon form av tak över huvudet med samhällets hjälp. Hemlösheten är betydligt lägre här, speciellt om vi bortser från perosne ri aktivt missbruk som av förståeliga skäl har svårt att behålla ett boende.
Varför skulle man inte kunna jobba sig till att bli rik?
Allt handlar om hur bra på man är att göra kloka val krig sin ekonomi och jobba långsiktigt.
Sen får man nog svälja att vissa hus och områden är utanför vad ens egna ekonomi klarar av för det finns alltid tillräckligt många som har betydligt mer pengar att röra sig med.
Vi med medianinkomst hade förmodligen kunnat köpa något runt 5 miljoner utan större ekonomiska bekymmer… men livet hade inte varit mycket roligare i ett dubbelt så dyrt hus mot det vi har idag att det går att motivera.
Det är inkomsten alternativt kapitalet som styr, däremot kanske inte just inkomst av tjänst vilket jag antar att du menar. Tar man en villa i Djursholm som exempel ur ett långt perspektiv så har det alltid varit de mest förmögna som kunnat bo där, skillnaden är att det förr kanske fanns plats både för en normal höginkomsttagare samt en fabrikör (företagaren) men idag finns det bara plats för de senare.
För mig är det inga konstigheter då antalet bostäder i området knappast har växt i takt med befolkningen och framförallt inte i takt med efterfrågan utifrån tidigare prisnivåer.
Jag förmodar dock att du anser dig själv vara en bra granne och en person som inte skulle försämra ett område socioekonomiskt. Då är frågan vart alla personer som är i din situation hamnar? Om ni alla exempelvis köper villor i Täby istället för Djursholm så gentrifieras ju området och den socioekonomiska statusen höjs.
Bostadsmarknaden är ju inte svart på vitt att man måste bo i exakt en viss kommun och hamnar man utanför den bor man i någon misär.
Denna jämförelse är endast relevant om alla köper bostad kontant vilket sällan är fallet.
Du måste först och främst ta med ränteutvecklingen under samma tidsperiod i jämförelsen.
Intressant perspektiv. Jag ser det tvärtom, Sverige är en av de platser där man faktiskt kan ha två vanliga medelklass jobb, inget tidigare kapital, spara ihop till en insatts på några år och köpa sig en villa.
Tillgängligheten till billigt och säkert kapital för alla finns och bostäder är, i mitt tycke,billiga.
Kom ihåg att bostäder i princip följer inflationen över tid, att sen vissa attraktiva områden blir dyrare, det är ett resultat av att vi är fler som blivit rikare, inte fler fattiga.
Det var inte bättre förr, det är en illusion.
Jag köpte hus med enbart “lönepengar”. Till och med så att jag låg back på mina investeringar på börsen vid tillfället.
Men jag började spara pengar redan som barn och har aldrig hamnat på noll eller minus därefter. Om man gör av med all sin lön och sedan vid 35 års ålder tror att man kan köpa ett hus för 8-10 miljoner så har man nog inte haft koll på verkligheten. Nu syftar jag inte på TS utan mer allmänt.
Jag tycker inte det är speciellt konstigt att man som anställd inte kan tävla med entreprenörer som tar risker på ett helt annat sätt. Gissningsvis ligger din lön norr om 100kSEK om du ligger top 98%, vilket rimmar väl med ~11-12M för en ville i de bättre områdena i Sverige. Om din fru har 50kSEK får ni låna ~8M. 4M i instans bör ändå vara nåbart innan 35-40 om man målmedvetet sparar, även med bara lön.
Det kan också tilläggas att om vi talar om Stockholmsregionen så har många bostadskarriärister fått miljoner till skänks när den sk allmännyttan sålts, den som myglat till sig ett förstahandskontrakt (eller köat i 40 år) och fått köpa loss hyresrätter långt under marknadspris driver givetvis upp priserna i nästa led.
