Ok, jag har nog aldrig riktigt haft problemet att jag känt att jag “måste” ta bort någonting. Jag ser ett problem och försöker hitta en lösning. “Ta bort” eller “lägga till” är båda två verktyg som kan leda till att problemet blir löst.
Men det finns även andra verktyg som att göra på något annat sätt (vilket jag tolkar som att du översätter till “lägga till”). Men om man alltid använder “verktyget” “ta bort” så är det klart att man ibland använder ett trubbigt verktyg.
Men på samma sätt anser jag till viss del att om man bara ser “verktygen” “lägg till” eller “ta bort” så kanske man missar andra verktyg som “fundera på om det verkligen är ett problem eller om problemet kommer inifrån”, “gör en förändring utan att lägga till eller ta bort” osv.
Det enda rimliga jag kan se med tankegången “lägg till istället för ta bort” är i mina ögon att “lägg till” klingar mera positivt än “ta bort”? Annars är ju båda sakerna verktyg i en verktygslåda…
Men jag gissar på att denna metodik försöker lösa ett problem som jag inte ens ser och därför har svårt att förstå…
Kom ju nyligen en forskningsrapport från 5 april 2013 kring vad som ger arbetsrelaterade sjukdomar i arbetslivet där den tydligaste indikationen var ens tillfredställelse.
The results clearly and systematically demonstrated that often or rarely having too much to do, is not a reliable nor valid indicator of health, stress, well-being and psychosocial work environment-related outcomes. In contrast, the satisfaction dimension is systematically and consistently related to statistically significant and more pronounced differences in these outcomes. To properly help individuals at risk, both aspects of workload need to be assessed and accounted for. Whereas satisfaction is a better indicator of outcomes, the perceived workload magnitude is needed to intervene properly.
Vad är det då som orsakar psykisk ohälsa, som visar sig på jobbet? Jag ser i vårt arbete tre återkommande faktorer:
Låg motivation för arbetet; arbetstagaren varken trivs med eller accepterar sin arbetsroll men vågar inte ta sig vidare.
Ett ohållbart privatliv med bristande jämställdhet, relationssvårigheter, våld, olika typer av missbruk, ekonomiska svårigheter och ofrivillig ensamhet.
Otillräcklig fysisk aktivitet, bland annat på grund av ohälsosamma skärmvanor, som leder till sviktande mental och fysisk hälsa.
Min personliga tolkning är att om man lägger till något som ökar ens tillfredställelse så ökar även ens motståndskraft mot stress.
Exakt. Säg att jag är på ett mycket välbetalt jobb där man inte trivs men ändå gillar vissa aspekter.
Då kan jag minska, ta bort eller skriva ner - i extremfallet byta jobb. Men jag kan också lägga till - tex svaret på frågan ”varför gör jag det här?”. Tex en klient som insåg:
”jag gör det här i x månader för att det gör det möjligt att sedan starta eget”
Jag tycker detta är väldigt bra och försöker också leva därefter det. Man studsar runt i headless chicken mode hela dagarna och gör ärenden, saker med / åt barn / hund, saker som behöves för fastigheter, saker som behövs för myndigheter, saker åt direkta eller övriga familjen. Löser problem eller fixar saker som inte funkar. Ibland egen sport / löpning/ simning. Projekt.. Ibland nöjen och vänner!!
Problemet: Själva jobbet blir inte helt bra Stor fördel att vara anställd då inte lönen drabbas på kort sikt iaf (så länge man kan behålla det) Men: det kan bli stress pga detta!
Håller med om ovanstående vad gäller att arbetsbörda sällan är den egentligen orsarken till psykis hälsa (oftast då såklart).
Min chef delade vid någon lunch en observation (fritt citerat).
“Inte ett enda av de fallen av utbrändhet som hänt de senaste få åren på vår avdelning utlöstes av arbetsbördan”. Betoningen här ligger nog i hög utsträckning på utlöste.
Det var snarast en förändrad situation i privatlivet som utlöste problemet.
Samtidigt får man vara öppen för att det förmodligen är kombinationen.
Om personerna hade haft insikt / möjlighet att minska arbetsbördan så hade det kanske inte lett till utbrändhet.
Vi hade också en mycket bra coaching vad gäller utbrändhet. Jag brukar vara lite skeptisk till denna typen av coaching eftersom jag upplever att det ofta är lite väl mycket flum för att jag ska kunna använda det konkret.
Men i detta fallet var det mycket bra. En sak som coachen tog upp är att motion ofta rekommenderas men att det i vårt fall kanske inte är en bra rekommendation.
Många är nämligen väldigt prestationsinriktade. Så det skulle bara sluta med att de skulle pressa sig till höre vikter eller bättre tider. Altså skulle pressen inte minska utan snarare öka.
Det bästa rådet som kunde ges var att vistas i naturen på ett sätta som omöjliggjorde prestationskrav. Att vistas i naturen var nämligen den enskilt bästa förändring man kunde se fungera på alla grupper.
Blev lite långt kanske, men känner att det nog kan vara relevant med tanke på att många här jagar optimering och maximalt utbyte mot arbetsbörda här på forumet.
Det är inte orimligt att tänka sig att man kan bli utbränd genom att pressa sig till högre sparande och bättre avkastning.
Jag tror alltid arbetsbördan har en del i detta och därför ska arbetsgivaren ta fullt ansvar oavsett vad som utlöser vad. Håller med om att det säkert ofta är lika mycket privat stress eller privat “arbetsbörda” som bidrar.
Vad gör man om det börjar bli för mycket… ?
Jag tror de flesta hade sett till familjen först och valt arbetet som den minskade bördan. I slutändan är det ändå arbetsgivaren som har ansvaret att det jobb (stort eller litet) som utförs för dennes vinning inte bär med sig någon skadeeffekt för arbetaren. Det finns inte ett motsvarande ansvar för arbetaren att inte göra för mycket saker eller stressa privat för att optimera prestationer på jobbet.
Jag hade varit väldigt skeptisk till en chef som sa det ovanstående. Det som sägs betyder bara att företaget inte tänker ta ansvar om du blir utbränd.
Får nog klargöra citatet en smula.
Först och främst så tog arbetsgivaren ansvaret. Så det var ingen diskussion om det.
Vill bara förtydliga det i första led.
Sedan handlade just detta om individer med oerhört mycket influtande över sin egen arbetssituation. Självfallet är det ett tryck på att prestera från omgivningen. Något arbetsplatsen under de efterföljande årent förändrat avsevärt.
Men i slutändan handlade det om personer med en mycket god finansiell situation då de hade (och samma positioner fortfarande har) stora möjligheter att byta till något annat med mindre press.
Jag skulle snarare tolka citatet som så att just den utlösande faktorn ofta är något som arbetsplatsen inte kan kontrollera och att individerna inte själva är villiga att göra de anpassningar som skulle behövas. Arbetsgivaren kan inte avkräva en statusrapport om privatlivet. Den enskilde individen måste också vara mån om sina egna gränser.
Det finns ingen sådan skyldighet gentemot arbetsgivaren. Dessutom tror jag inte det går. Den som är mån om sina gränser är nog inte den som trillar dit.
Jag tycker ändå inte att det är smakfullt av en chef och arbetsgivare att tala om att privatlivet har en utlösande faktor i en utbrändhet. Det är inte hens jobb att spekulera i det.
Å andra sidan kommer man aldrig komma fram till någon reell lösning om man säger att arbetsgivaren är den enda som behöver agera.
Jag upplever att man ofta i sverige i dessa frågorna har allt för stort fokus på att lämpa över allt på arbetsgivaren och på så sätt helt missar att fokusera på den faktiska lösningen.
Det enda sättet arbetsbördan kan justeras är om arbetstagaren känner att denne kan be om en justering samtidigt som denne också ber om det.
Som jag skrev ovan har man upptäckt att många inom det område jag befinner mig inom lyckas bränna ut sig själva på egenvalda aktiviteter. Det behövs alltså en insikt från bådas sida.
Citatet gavs i en diskussion som handlade om just situationen att individer pressar sig själv inom nästan allt de företar sig. Ingen nämndes vid namn, avdelningen är för stor och spridd över flera länder så det är omöjligt att veta vem det handlar om och den personen som uttalade sig har inte jobbat på avdelningen under perioden då några blev utbrända. Uttalandet var en allmän reflektion över situationen och dess komplexitet.
Jag skulle vara försiktig med att dra för stora slutsatser kring ett relativt lösryckt citat på det sättet.
Arbetsgivaren är ansvarig. Frågan du ställer om lösningen på problemet, ska ställas till den.
Vilket ansvar tycker du att den utbrände själv har ? Det ligger i problemets natur att den som blir utbränd, inte själv är medveten om problematiken förrän det är för sent.
Är det detta som avses med den originella frågeställningen? Låter som en mera tydligt formulering i så fall? Ibland är det så att man (eller åtminstone jag) faktiskt vill “ta bort” något vilket kan vara det som gör mig något förvirrad i sammanhanget.
Det är ofta väldigt svårt att bara ta bort dåliga vanor. En mer effektiv approach är ofta att lägga till något som byter ut en del i habit loopen.
T.ex. är det svårt att bara sluta röka, men det är mer framgångsrikt att ersätta rökningen med någon annan aktivitet som ger den effekt du är ute efter.
Håller med om det. Det kan vara något privat som är utlösande faktor men mängden ansvar är antagligen för stor. Tror att det är otroligt många som använder sin privata tid för att bearbeta trycket från jobbet. Om det privata plötsligt också blir tungt så blir det ohållbart.
Från min synvinkel så ser jag som såhär på situationen.
Arbetsgivaren har det juridiska ansvaret.
Samtidigt är jag som anställd mer intresserad av att jag inte ska bli utbränd än att ettablera vem som bör ta ansvar för att min utbrändhet inte ska ske.
Altså ligger det mycket i mitt eget intresse att också ta ansvar för att lära känna mina egna gränser och då gå till arbetsgivaren innan jag blir utbränd.
Hela ansvaret skulle kunna läggas på arbetsgivaren där de då halverade arbetsbördan samtidigt med lönen. Men då hade jag inte jobbat där.
Enligt min erfarenhet så driver folk där jag jobbar i princip sina egna projekt. Om alla cheferna försvunnit spårlöst i tre månader hade inget av de vi gör förändrats. Förutom att inget på det strategiska planet hade hänt.
I en sådan miljö blir det oerhört svårt för arbetsgivaren att kontrollera arbetsbördan och om de hade börjat säga nej till en massa av de projekt vi vill påbörja så hade folk sagt upp sig.
För konsulter och anställda med övertid har arbetsgivaren kanske koll på hur många timmar varje person arbetar. För anställda utan övertid har man nog det inte. Dessutom saknar man summering över hur många timmar varje person har på sin att göra lista. Inkluderat då tex oskrivna saker man ska hjälpa till med för stt ingen annan kan det. Så ansvaret för utbrändhet bör till allra största delen ligga på arbetsgivaren då man saknar rutiner för tidsbudget.
Att ta ”ansvar” kring problematiken om utmattningsdepression börjar väl innan den inträffar. Arbetsgivare har ett ansvar att erbjuda en rimlig arbetssituation i grunden. Individen har ett ansvar (gentemot ev anhöriga ffa) att ta hand om sig fysiskt och mentalt.
Skapar individen ett liv utanför jobbet med riklig stress utan återhämtning och arbetsbördan inte är orimlig så ser jag inte arbetsgivarens ansvar som det primära. När väl utmattningsdepressionen sen ska hanteras blir arbetsgivaren såklart involverad men kan inte sägas ha ansvar för den uppkomna situationen. Sen finns det naturligtvis lägen där arbetsgivaren kan sägas ha det allt dominerande ansvaret för sjukdomen.
Stor fördel att vara anställd då inte lönen drabbas på kort sikt iaf (så länge man kan behålla det) Men: det kan bli stress pga detta!