Jag tycker att humankapital ses ungefär som att man trollar fram pengar ur luften varje månad, varje år, hela aktiva delen av sitt liv. Lite väl konstig syn egentligen. Ungefär som pojken med guldbyxorna om nån kommer ihåg den eller som flygande stekta sparvar, det är bara att gapa… eller en vandrande räntefond…
Om man vill se hela bilden så måste man även ha med i planen konsekvenserna av användandet:
humankapital kan ha en stor ackumulerad kostnad på fysisk hälsa, stress eller hjärt/kärl relaterade sjukdomar
humankapital kan ha en stor ackumulerad kostnad på mental hälsa eller energi i form av utmattning
humankapital kan ha en stor ackumulerad kostnad på välmående överlag
humankapital kan ha en stor ackumulerad kostnad på självförverkligande i form av tid som läggs på fel saker
Om man vill använda sin hälsa, sin energi, sin tid och sitt liv till lönearbete, då kan man med stor fördel använda sig av sitt humankapital.
När humankapitalet tar slut är det alltså inte bara en teoretisk summa som når talet noll. Det kan ju totalt sett ha medfört en väldigt stor påverkan på hela ens liv och hälsa.
Du kommer ha någon form av inkomst i ditt liv, det kan du estimera efter eget huvud vad du tror är rimligt för dig. Humankapital säger ingenting om att du ska slita ihjäl dig eller att inkomsten måste öka med ränta-på-ränta. Det är väl rimligt att om du fortsätter arbeta som nu så kommer du fortsätta få en liknande (inflationsjusterad) lön också och då har du räknat ut ditt humankapital. Det är inte en tävling.
Det är en stor skillnad på gamla, hårda, fysiska jobb och det moderna kontorslivet. Det går att utföra precis lika hälsosamt fysiskt och mentalt som om man vore ledig. Bara man har hittat rätt jobb!
Inte för att alla gör det. Det är jag medveten om…
Ja det är ju verkligen individuellt. Jag har lite livserfarenhet och jag känner fler som verkligen hittat rätt, är duktiga, älskar sina (kontors) jobb och aldrig skulle vilja byta. Men som inte orkar hela vägen, eller bränner ut sig. En av dem kollapsade på vägen in till kontoret vid 45 års ålder med blodtryck som kunde ha lett till graven samma dag. Blev hämtad med ambulans och kom aldrig tillbaka till ett arbetsliv.
Bypass operation vid 51 har förekommit helt utan någon slags negativ förvarning för en annan kontorsarbetare. Fick som följd byta till tjänst med lägre stressnivå. Men vissa livslånga mediciner har ju bieffekter som påverkar livskvaliteten.
En tredje tog på sig rocken kl 10.45 en förmiddag och sa att han behövde gå på promenad. Såg honom aldrig igen men fick höra satt han bränt ut sig, var väldigt duktig och ansvarstagande. Det finns många exempel.
Du kan säga att de inte hade hittat rätt jobb … men den kunskapen kom i så fall lite för sent.
Det enda sättet du undviker kostnader med arbete är om exakt varje arbetad timme under hela ditt liv är precis exakt det bästa du kan tänka dig utifrån alla perspektiv. Dessutom krävs en hel del tur då du inte kan förutse framtiden
Jag gillar mitt jobb, verkligen… jag får oförtjänt hög lön. Är varje timme varje dag den mest optimala användningen av min tid, Nej… jag ser det då som en kostnad.
Hade du kunnat investera mer i egen hälsa genom att träna istället för arbeta? Då har användandet av humankapitalet en påverkan på din hälsa. Osv osv
Så är det väl, men menar du att det finns ett reellt alternativ att inte arbeta och spara på sin hälsa o.s.v.? Det är väl om man är född som ekonomiskt oberoende då. Ja, då kan man givetvis välja att ha 0 humankapital, vilket säkert oxå får konsekvenser i form av välmående o.s.v.
Att prioritera tid och sänka sitt humankapital kan man givetvis välja, inget fel i det, då kan man ju räkna med det istället.
Man måste nog hitta en plan som funkar för en själv i ett helhetsperspektiv.
De flesta har säkert möjlighet att minska användningen av humankapitalet något eller helt.
Jag vände mig bara mot synen på humankapitalet som något man automatiskt har och som går att casha ut i sin helhet över tid utan konsekvenser. I verkligheten tar man kanske av andra (ofta viktigare) resurser.
Ok, men som sagt man väljer själv hur man förvaltar sitt humankapital precis som man själv väljer att förvalta sitt andra kapital s.a.s., där har du ju också avvägande att göra, ska jag spara på bankkonto, fonder, aktier eller köpa kanelbullar för kapitalet…
Humankapital ger sken av att man redan “har” en viss summa pengar, vad det nu är man kommer fram till för siffra.
Det passar kanske bättre att se det som något man kan byta till sig på bekostnad av andra resurser. Inte minst krävs ju resursen tid rent kontraksmässigt. Tid i detta fallet är inte samma sak som tid för andra investeringar. Det räcker liksom inte att sitta och vänta på kupongräntan eller aktiekursen. Risken är att man underskattar de övriga kostnader som också krävs för att realisera kapitalet.
Och ger till din hälsa (sjukvård, omsorg, äldevård, etc), din energi (mat, värme, träning, etc), din tid (råd att utvecklas och ha en meningsfull fritid 2/3-delar av dygnet+helgdagar), välmående och självförverkligande (råd att träffa och umgås med släkt och vänner, bilda familj om man vill det, utöva hobbies, förkovra sig, etc.).
Plus att hjälpa andra människor runt omkring oss i samhället som inte har eller haft förmånen att kunna jobba.
Det är inte ofarligt att leva och man kan råka illa ut oavsett om man jobbar eller inte. “Majoriteten (80 %) av personskador som föranleder kontakt med hälso- och sjukvården i Sverige sker inom hem- och fritidssektorn. Friluftsliv och andra fritidsaktiviteter är också en del av hem- och fritidssektorn” (enligt Nationellt centrum för lärande från olyckor).
Sjukt provocerande tanke, och jag gillar fundamentalister
Men jag tycker det faller på att arbete eller aktiv fritid i någon mån kan ses som en fundamental del av en människas liv. Jag hävdar att de allra flesta inte är lyckliga på riktigt om de bara pillar navelludd, jämfört med att arbeta eller göra någonting som åtminstone känns meningsfullt.
Från boken “The Happiness Hypothesis” som jag inte läst men hört i förbifarten i Rational Reminder-podcasten:
Love and work are crucial for human happiness, because when done well, they draw us out of ourselves and into connection with people and projects beyond ourselves.
Jag vet i alla fall att jag personligen varit olycklig/ostimulerad otaliga gånger under dåligt planerade semestrar, och fullständigt upprymd och engagerad när jobbet är som bäst.
Stämmer säkert. Jag tror det är viktigt att göra meningsfulla saker och utan stress eller för mycket av alternativa kostnader, båda går väl stick i stäv med att tjäna pengar på lönearbete Men det är ju helt förenligt med att inte behöva använda humankapital. Det är ju inte så att alternativet till lönearbete är navelludd
Anders Hansen anser att vi behöver viss stress för att må bra och jag håller med:
”Vi behöver stress för att fungera. Om man slår ut stressystemet hos djur så visar det sig att de inte gör ett smack, de ligger bara still. Det är ju så för oss människor också.”
Jag tror det är svårare att hålla rätt nivå av stress med stort ansvar i ett privat företag. I alla fall över lång tid och genom tuffa tider. Speciellt i ledande roller.
Kanske lättare om man jobbar offentligt eller med litet ansvar.
Det är det som är skillnaden som gör skillnaden.
Vi behöver göra skillnad på något vis, och som jag skrivit om det i flera trådar tidigare, så är det VI SJÄLVA som bestämmer oss för VAD vi gör som gör skillnad. På jobb, i hemmet, spelar mindre roll. Lyckas med förhandlingen eller bädda rent alla sängar, anställa en stjärnsäljare eller laga en god middag på mestadels egenplockade/odlade råvaror… spelar liksom inte egentligen någon roll, så länge vi själva ser och känner betydelsen/meningen med det.
Har arbetat cirka 30 år i privata företag, många av dom i roller som du skulle klassa som stressiga. Har inte varit något problem för mig att hålla nivån på en lämplig nivå, stress och hur man upplever den och om man förstår hur man ska hantera den är högst personlig. Har sett folk bryta ihop för att de blev sönderstressade av att ”sortera frimärken” också när de saknade kunskap om hur man ”sorterar frimärken”. Så det går inte att säga att X eller Y är skadligt eller inte, det beror helt på förutsättningarna och individen.
Sen tror jag det offentliga kan vara värre ur stress-skapande, känslan av att vara inlåst i struktur och att inte kunna påverka…
Jag ville inte klassificera roller efter stress. Eller personer efter stresstålighet.
Jag gör bara en observation från egen samlad erfarenhet och konstaterar att det finns hälso relaterade kostnader för arbete. Men det är också bara en av flera olika typer av kostnader.
Angående det offentliga skulle jag hålla med om det kanske i så fall är egenskapad stress och liknande. Men kostnaden finns där likväl för dem som drabbas. Det är kanske irrelevant hur den egentligen uppstod, det är skadan man blir kvar med.
Jag förstår det, men vill framföra att alternativkostnaden att inte är gratis, den kan kanske t.o.m. vara högre. Som allt annat balans är bra.
Men tllbaka till fråga om humankapital, det handlar inte om hur lite eller hu mycket man stressar, det handlar om vad man tror sin livsinkomst kommer vara och de allra flesta har en livsinkomst och därmed kan man räkna på den. Det är inte mer komplicerat än så. Däremot kan beräkningen bli fel för humankapitalet kan minskas p.g.a. händelser man inte förutsåg vid beräkningen såsom sjukdom/olycka/att man inte lyckas hålla sig och sin kunskap relevant över ett helt arbetsliv o.s.v.
Humankapital är absolut inget automatiskt. Det är något man skapar själv. Man kan alltså välja att minska det genom att gå ner i lön eller öka det genom att lösa dyrare probem och öka sin intjäningsförmåga.
Ökningen kan såklart komma med kostnad i livskvalitet. Men enligt statistiken är höginkomsttagare friskare än låginkomsttagare. Jag misstänker att det inte beror på att de jobben är skonsammare, utan att de som satsar på sitt jobb också i högre grad satsar på sin hälsa. För det är de två ihop som utgör humankapitalet.
Och vi ska inte glömma att även människor utan arbete blir sjuka. Upplever meningslöshet och låg livskvalitet osv.
Att arbeta i sig ger inte högre risk för sjukdommar och lägre livskvalitet. Att hata sitt jobb, oroa sig över om man klarar av det gör det.