Helt oförblommerat och rakt till sak till ett forum fullt av kloka och eftertänksamma medlemmar med olika perspektiv: - jag fixar inte att acceptera mitt åldrande.
Jag har precis fyllt 47 år. Väger lika mycket som jag gjorde när jag var 27 och tränar väldigt mycket och ofta (löpning + gym). Jag skulle, med risk att låta förmäten, hävda att jag ser rätt bra ut för mig ålder och är väldigt vältränad i min “åldersklass”. Pratar vi kroppsfunktioner, så har jag inte drabbats av några sjukdomar eller krämpor mer än idrottsrelaterade problem. Jag märker att jag hör aningen sämre och har blivit märkbart översynt. Nog är jag lite tröttare än efter en arbetsdag än förr men tror inte jag sticker ut nämnvärt i jämförelse med jämnåriga. Jag “borde” nog kort och gott “vara nöjd” givet min ålder.
Ändå… Jag får kämpa så förtvivlat att acceptera mitt åldrande och det faktum att jag för varje år som går blir en äldre version av mig själv. Jag jämför mig alltså inte med andra, vare sig yngre, äldre eller jämnåriga utan enkom med mig själv. Och fastän jag rent teoretiskt köper de existentiella villkor vi alla delar - vi föds, växer upp, börjar åldras, sakta tappar vårt ungdomliga utseende och kroppsfunktioner och sedermera trillar av pinn - så finner jag inte ro och acceptans i denna “köttets förnedrande förruttnelse” för att citera en gammal elitidrottare.
Jag hatar att säga det, och åter, jag borde veta och kunna tänka annorlunda , välutbildad inom psykologi som jag är, men jag får oftare och oftare panik av att se mig själv i spegeln. Vem är han, “the man in the mirror”? Var det han som blev jag? Var kommer den mer gulaktiga färgen på tänderna ifrån? Hur kan jag se så trött ut fast jag inte känner mig trött?
Vad hände med det jag som ung läste i tidningarna? Att man “landar i sin ålder”. Att man blir mer självsäker och har mindre självtvivel. Att man vågar “ta för sig” i livet när man blir äldre. Jag vill inte påstå att jag är speciellt osäker eller inte tar för mig på något sätt, men inte tusan har det för mig inneburit den i tidningarna beskrivna förbättring i dessa aspekter, i takt med att tidens tand har fått göra sitt i deccenier.
Jag vet att jag inte borde men jag vet också att jag inte kan stoppa mig själv att tänka, längta och drömma mig tillbaka till en yngre version av mig själv. Jag vet, jag vet, jag vet, jag borde kanske vara som de som tidningarna skrev om, de som är “glada att inte längre vara unga, man var ju så osäker då. Tänk vad skönt att åldras”. Jag förstår inte, kan inte relatera. Jag vill vara ung, vill inte åldras. Vill vara ung, jag älskade att vara ung, full av energi, famla efter livets mening och att känna att varenda känsla var på liv och j-la död. Jag lika mycker lider som bävar för det faktum att jag inte har tiden på min sida. Mitt motstånd mot att åldras kommer tveklöst bemötas med ett åldrande och en förmodat accelerering av dess effekter.
Så här, forumvänner, tänker jag en dålig dag som denna och dessa dagar tenderar att återkomma oftare och oftare.
Som man säger - tankar på det?
tror det kallas förnekelse. Tränar / äter / väger och orkar samma som jag gjorde när jag var 20 även om jag känner av skadorna lite mer så både ser och funkar kroppen som då jag med men ser i ansikte och hår att det är på gång.
Det sätter verkligen orden på hur jag börjat känna i ett par år nu sedan jag fyllde 25 och så sakteliga började märka av små ålderstecken.
