helt tveklöst ja på frågan om sonens påverkan! Jag upplever liknande som du, kanske inte baby blues men väl ett ifrågasättande av “dugandet” på många av livets områden (partner, chef, företagare, vän och inte minst farsa). Dina rader var verkligen inte burdusa, inte heller din fråga om frugans ålder. Hon är 33 och hart när lika “slät” i huden som vår son Det finns uppsidor med hennes låga ålder men glasklart är att det finns komparativa nersidor!
jag kan tillägga att jag är överlag rätt duktig på acceptans i övriga livet och har tränat mkt på detta (ACT, värderad riktning, radikal acceptans, ja det gamla vanliga) men just åldrandet är så svårt så svårt
Jag känner inte igen mig så mycket, mer än att det stör mig hur svårt det är att trä symaskinen eller läsa den lilla texten bak på t ex DVD-fodral.
Men, om jag ska vara lite allvarlig, så läser jag att mycket verkar handla om prestation och utseende kopplat till dina minnen av ungdomen. Finns det något sätt du kan fokusera mer på de inre värdena? Dvs den erfarenhet och kunskap som kommer med det som du besitter eller lugnet i att slippa jaga runt och tvingas “hänga med” som var viktigare när vi var hälften så gamla? Att då och då försöka minnas allt som var dåligt med att vara 23 är inte fel det heller. Jag personligen bär hellre på erfarenheterna än både ungdomlig hy och mer hår.
Fundera på det, men alla minnen går ju genom “rosa filtret” och det är ofta man minns det skallen vill att man ska minnas, inte allt det andra…
Du verkar vara lite inne på det själv men en tanke jag får är att det verkar som om det här md att vara på den absoluta toppen fått bli en betydande del av din självbild, och att åldrande då uppfattas som en större förändring och tom ett hot mot den du är? Det är såklart helt normalt att noja över ålder i perioder också men du verkar ändå ha lite svårare än många just nu iaf :). Du kanske får omvärdera den du är och vill vara? Jag har själv lite svårt att relatera pga aldrig var på topp fysiskt och har en ehm…brokig…bakgrund så för mig är åldrandet hittills bara väldigt skönt, som att växa i sina kläder
Jag tänker som några ovan skrivit att du nog skulle vinna på att prata med en terapeut om det. Du kan ju uttrycka dig kring det på ett vettigt och självreflekterande sätt vilket ger goda förutsättningar för att “lyckas” med terapi.
Vissa saker är svårare att acceptera än andra och det beror oftast på att man inte kan sätta fingret på exakt vad det är. Eftersom din fru är yngre, du är äldre, fast att du känner dig ung fortfarande, har du väl kommit till ett fartgupp, dvs att det du ser stämmer inte överens med det du känner. Din fru ser fortfarande ung ut, medan du känner att du ser äldre ut. Det kanske har blivit ett större avstånd mellan er på den punkten. Likaså detta med sonen.
Det enda jag kan råda dig till är att härda ut. Dessa känslorna som du beskriver bör inte stå i vägen för det vardagliga. Du ser äldre ut? Vem bryr sig, du har en fin fru och en underbar liten pojke som nu kommer vara i centrum i livet. Dessutom har du ett ordnat liv och håller dig igång. Njut av livet och ta vara på det.
Min teori är att kroppen minns tid som en procent av den hittills upplevda och ihågkomna livstiden. För en femåring är det galet långt till julafton, men eftersom få människor har minnen innan tre års ålder så är det ju en halv livstid för femåringen att vänta på tomten medan vi tomtar har ca 2% av livstiden fram till nästa jul.
(Eller så är det bara för att skolan innehöll så ofantligt många elaka och oförstående magistrar i fotriktiga sandaler. Kanske. Det är en teori. ;))
Har liknande teori… Åren går fortare ju äldre man blir…
Kommer ihåg åren när man var liten, då va en sommar jätte lång… Även en vecka var nästan evig tid…
Jag har några få minnen innan två års ålder… Inte minnen av hur gammal jag va, utan kan berätta om upplevelser samt detaljer från ställen jag vart på… Snackat memin mamma å då har det gått att tidsbestämma när de va…
“Lyckligt lottad” låter det som att man borde kunna summera det du skriver (eller humble brag om man ska vara mer näsvis). Misstänker att du kanske har varit förskonad från att förlora nära och kära i unga åldrar till t.ex. cancer? Alternativet till att bli äldre är att dö.
Jag tror att jag var drygt 25 år när en ortopedläkare sa åt mig “du är för gammal” för att de skulle göra något åt en skada som störde min triathlon-satsning. Redan vid 25 år hade jag nog hunnit “lura döden” tre gånger. Det har blivit några gånger till sedan dess. Varje morgon man vaknar upp och fortfarande andas är en vinst OM man fyller livet med saker som ger det mening.
Något som fungerar bra för mig är att t.ex. titta på Mare of Easttown, Dopesick eller Severance. Det ger en bra dos av hur jävligt det skulle kunna vara.
Jag brukar också tänka tillbaka på en SVT dokumentär som jag såg på SVT för en herrans massa år sedan om en ung kvinna i något afrikanskt land som skulle gifta sig. Hennes pappa hade i hemlighet sparat undan lite pengar för att kunna köpa henne en ny t-shirt som hon skulle kunna gifta sig i. Han visste att hon gillade färgen gult och köpte därför en helt ny t-shirt och överraskade henne med. Hon blev så klart jätteglad över uppoffringen som övriga familjen hade gjort men var kluven för att hon hade så gärna velat gifta sig i en vit t-shirt. Att tänka på den dokumentären brukar ge mig en nödvändig reality-check som får mig att inse att jag trots alla mina krämpor och problem är oerhört priviligierad och lever ett fantastiskt liv. Även fast jag sedan en tid tillbaka behöver använda rullstol för att komma ut med familjen i samma utsträckning som innan senaste olyckan så står jag fast vid det uttalandet. Jag menar inte att man inte får beklaga sig för att det alltid finns någon som har det värre, det får man så klart. Däremot så kanske man behöver tänka lite annorlunda för att inte fastna i tankar som inte leder i någon positiv / konstruktiv riktning.
Det är inte bara din teori, det finns forskning på det. Jag gjorde ett arbete om ”tiden” i grundskolan (så be inte om referenser) och då hittade jag forskning om detta. Vi uppfattar tid i förhållande till hur länge vi själva levt. För en normal människa innebär det att vi har levt halva vårt upplevda liv när vi är ca 20. Dvs tiden fram till 20 upplevs lika lång som resten av tiden upp till 80. Inte så upplyftande kanske men förklarar känslan många har av att tiden går allt fortare.
Grattis till att ha blivit pappa !
Det är dags för dig att fokusera på att bli den bästa pappan för ditt barn istället för att sukta efter idrottsframgångar.
Allvarligt talat, detta inlägg är så långt ifrån min verklighet att jag bara baxnar.
Det är väl så för alla däggdjur, inklusive människan: Man föds och växer upp. Sedan har en period då man är som fysiskt bäst, därefter “vissnar” man och dör.
Så är det för alla. Så var det för dina far- och morföräldrar. Så är det för dina föräldrar och så kommer det att bli både för dig, ditt barn och eventuellt kommande barnbarn.
Ingen människa kan prestera på topp hela livet. Däremot kan man njuta av livet ändå, trots man som i mitt fall har fyllt 75 år. Jag njuter av min alpina åkning, åker om några veckor till Sälen. Njuter av min golf, åker om ett par månader till Spanien.
Vi är är alla bara en länk i evolutionens långa kedja. När det är slut så är det slut. Att gå och gräma sig över att ungdomstiden är förbi är totalt meningslöst och tjänar ingenting till. Njut istället av att ha blivit far. Tiden med mina barn var den roligaste perioden i mitt liv. Det kommer säkert att bli så för dig med.
Jag har själv funderat på om jag kommer få tankar av den här typen längre fram. Jag har en dotter på 7 år och är själv 39. Jag funderar dock ofta på hur min dotter kommer se på och minnas mig. Jag tänker på hur jag själv ser på min far. Han lever och är 67 idag, men jag minns ju helt klart vägen dit från hur han såg ut när jag var barn.
Kanske kan ditt barn ha dig som måttstock för hur vuxna, och senare gamla “ska” se ut när han blir äldre. Jag tror det sätter sina spår. Finns det något med dina föräldrar som påverkar hur du känner just idag?
Att hamna där, mitt i livet, väcker nog oftare än inte ett starkare medvetande om att man kanske har mindre tid kvar än man spenderat i livet och att det sätter igång en massa känslor. Får du lov att vara frisk och behåller orken att vara en bra far kanske det kan ge ny mening och en känsla av att du ska lämna över med den tid du har kvar.
Jag vet inte hur jag själv kommer känna när det kommer till runt 50-strecket men jag hoppas att jag kan gå vidare och njuta av tiden jag har kvar.
Det kanske inte är förrän du verkligen märker av åldrandet som du kommer acceptera det och vara nöjd med vad du har? Många drabbas efter 50- 60 år av diverse kroppsliga problem så som artrit, artros, högt blodtryck, stresskänslighet
cancer etc. När du väl är där och fått mer svart på vitt att kroppen åldras så kanske du kan efter ett tag kan glädja dig mer åt det du faktiskt kan göra, trots åldrandet.
Så tänker jag med. Faktiskt. Det är kanske att tänja på definitionerna att säga att jag vid 47 års ålder är i ett mellanting mellan ung i gammal, men jag känner mig mer åt det förstnämnda, så en tydlig åldersrelstetad åkomma kanske blir en slags tunga på vågen åt dem sistnämnda. Även om jdg helst avstår
Jag har några kvinnliga bekanta som har hängt upp mycket av sin självbild på att vara ”mycket vackra”. Detta leder nästan automatiskt till en större kris i 35-40 årsåldern när de inte längre är ”mycket vackra”, iallafall inte i relativ mening.
Att lägga ut bilder på sig själva på sociala medier i baddräkt och olika utmanande poser gör ju inte precis saken bättre. Ju mer av kropp och detaljer som visas upp desto mer uppenbart blir förfallet jämfört med den tid när de i högre grad levde upp till idén om sig själva som ”mycket vackra”.
Det är jättebra att du som 75+ har ett sånt liv du har och om det blev så för alla behövde man inte oroa sig för att bli äldre.
Jag är aldrig sjuk nu men det är ju ingen garanti för att min ålderdom blir lika bra som din.
Jag kan bli en som har ett bra, rörligt, varierande liv tills jag passerar hundra men det är ju långt ifrån säkert.
En pensionär som går promenader och sedan läser en bok blir jag gärna, helst redan idag! En sjuk pensionär som behöver hjälp med allt blir jag helst inte!
Möjligt att den effekten är vanligare för vackra kvinnor är dito män, givet den alltjämt härskande könsnormen. Kanske mer vanligt att likande effekt för män sker för en gång var högpresterande
Hade en liknande kris och viss ångest inför döden för några år sedan. Skulle vilja tipsa om Meditations av Marcus Aurelius den hjälpte mycket i syn, acceptans inför allt det där. Idag känner jag oftast en fridfull acceptans när jag tänker åldrandet och döden.
Kommer definitivt bli ett livets stora och mest spännande äventyr
Det finns uppsidor med hennes låga ålder men glasklart är att det finns komparativa nersidor!
)
