Trots att frågeställningen handlade om det ideala livet vid 80 års ålder så bör man kanske väga in sannolikheten för att det ideala verkligen blir verklighet.
Fysisk och mental hälsa vid 80 är svårare att påverka än yttre faktorer.
Min erfarenhet baserat på de i vår närhet som passerat 90 är att det började accellerera utför både fysiskt och psykiskt någonstans vid 85.
Jag har nog ännu lite mer negativa observationer. Jag tycker många i min (observerbara) närhet fått svårt med fysiska och ibland kognitiva saker redan vid 75. Ofta påverkade av mediciner, operationer eller vanliga sjukdomar. Några enstaka fall där livet slutat redan vid 65 pga ärvda vanliga sjukdomar.
Självklart är många också pigga vid 85.
Jag planerar dock alltid defensivt och vill ha total frihet vid 55 på individnivå är osäkerheten väldigt hög, speciellt med sjukdomsbild i familjen. Väntar den där oturliga biologiska slumpen på mig vid 65 så har jag iaf inte slösat de sista 10 åren på fel saker.
Jag håller med, redan vid 75 börjar det med nån höft eller knä som krånglar, nedsatt hörsel, prostataproblem, starr, mm. Detta behöver vara så allvarligt att det hindrar så mycket i vardagen. Men enligt min anekdotiska erfarenhet så har 3/4 nåt strul mellan 75-80, man har tur om man är helt 100% frisk. Verkar heller inte finnas uppenbara kopplingar mellan hälsosamt leverne och friskhet utan här verkar det handla mer om slump eller gener.
Nej ofta är det nog en gradvis försämring både fysiskt och kognitivt. Men jag ser inte bilden framför mig där jag drar ut med segelbåt i kuling vid 75 med ansvar för andras säkerhet, ej heller 1h tennis med några öl efter. Däremot tror jag / hoppas jag man kan klara det mesta i spannet 55-65.
Det är långt borta känns det som… Jag har bara tänkt fram till 65-70. Så detta tvingade mig att tänka lite längre bort. Nyttigt.
Hänger med vänner och göra saker i stort och smått. Kanske inte så mkt resor som nu, men utflykter och aktiviteter i närområdet.
Hoppas att sonen (kanske med familj) fortfarande uppskattar mitt sällskap och vi fortfarande har den tighta relation vi har idag.
Jag har en plan att bo utomlands under de kalla vintermånaderna och om den önskan finns kvar när jag är 80 så hoppas jag att jag har kropp och knopp nog att kunna göra det
Kanske har jag flyttat till ett serviceboende/äldreboende där jag har andra likasinnade bredvid mig.
Jag har avvecklat mitt företag och lever på avkastningen därifrån.
Jag rör på mig regelbundet för att hålla kroppen rörlig
Jag tror att livet är lugnare och lite mer chill än det är idag.
Jag tänker att jag då är gift med min nuvarande sambo och att vi har vuxna barn och kanske barnbarn. Vilket land vi bor i och vad vi gör om dagarna och andra sådana detaljer har jag ingen aning om – det får man väl se vad som passar.
Jag har en ganska stark känsla av att jag inte kommer bli äldre än 70. Kan inte belägga det annat än att både morfar och farfar dog av hjärtinfarkt i 60-årsåldern, de var väl dock båda rätt feta och rökte som borstbindare. Men jag har ändå nästan 40 år kvar även om det säkert inte kommer bli särskilt lång pension.
Men annars är väl det enda målet med ålderdomen att inte bli ensam och sorglig, att barn och barnbarn kommer att vilja umgås med en av intresse och inte bara för att de känner att de måste. Det slog mig för en tid sedan att jag tycker synd om morsan som på grund av psykisk ohälsa, avvikande beteende och olika dåliga livsval bor ensam långt bort från oss barn och vi drar oss från att hälsa på. Det brukar liksom inte gå bra, hon säger elaka saker eller beter sig på ett sätt som inte är lämpligt för barnbarnen att ta del av, och då tappar man lätt lusten. Jag önskar att barnen kunde ha en bra relation till sin farmor men just nu kan jag inte se det hända.
Så, nu har jag bidragit med en motvikt till alla som kommer vara friska och krya in på sitt andra århundrade, fyllda med livslust och famnen full med barnbarn som sitter och tindrar
Jag vill inte känna mig klar och redo (fat and happy) vid 80, utan vill fortfarande ha kvar en gnista inombords av att vara på väg någonstans. Gnistan av nyfikenhet, lust att lära och en känsla av syfte med vardagen. Jag vill vara en intressant 80-åring som mina barnbarn (eller andra i omgivningen, grannbarn kanske) ser upp till och trots ålderskillnaden vill diskutera saker med.
Har jag detta kvar inom mig tror jag att allt annat inte behöver vara perfekt i livet.
Med den kunskap som du uppenbarligen har kan du rimligen påverka det här en hel del. Du kanske behöver ”leva försiktigare” i vissa avseenden men annars skulle jag inte se så deppigt på läget.
Jag har en gammal morbror som är rätt många år äldre än min mor. Han fyller 90 i år.
Hans projekt just nu är att stycka av en del av den fastighet hans gård står på, och där bygga ett hus ”till ålderns höst”.
Nån i familjen dristade sig att påpeka för honom att det kan ta ganska lång tid att bli klar med hela det projektet, varpå gubben svarade: ”det är så många som tyckt saker om hur jag ska leva. Nästan alla är döda”.
Jag tänker att jag kommer vara ganska ensam, men det är självvalt, då jag inte gillar att kompromissa. Min sambo kommer sannolikt att ha varit död ett tag. Jag har bestämt att efter honom ska jag inte ha någon mer livspartner. Men endel vänner i föreningar som jag delar intressen med kommer att finnas.
Beroende på hur jag prioriterat och det gått på börsen så bor jag i lägenhet (bostadsrätt/hyresrätt) troligtvis i en stad eller mindre ort. Där är jag under sommaren, under några månader på vintern befinner jag mig på en exotisk strand och dricker drinkar med en bok av papper (om de finns kvar).
I Sverige så ägnar jag mig åt något intresse som jag snöat in på, troligtvis relaterat till att vara ute i naturen och annat föreningsliv.
Jag tror att jag kommer fundera på hur jag ska lyckas die with zero.
Har förhoppning om att det ska fungera så också, är speciellt fysiskt, men även psykiskt likt en äldre släkting som levde livet till 85 utan större problem. Så vid 80 var hen ute på vift själv i 3 månader på annan kontinent.
Ideala livet vid 80 är att det är avslutat. 15 år kvar dit men ser ingen anledning till varför man ska ligga samhället till last. Vid den åldern bör man ha klarat av och upplevt det man eventuellt förutsatt sig göra/uppleva.
Med tanke på tydligen goda gener, föräldrarna blev 91 resp 88, vet jag inte hur sannolikt ovanstående är. Förhoppningsvis blir synen på aktiv dödshjälp förändrad under en inte alltför avlägsen framtid.
på individnivå är osäkerheten väldigt hög, speciellt med sjukdomsbild i familjen. Väntar den där oturliga biologiska slumpen på mig vid 65 så har jag iaf inte slösat de sista 10 åren på fel saker.
