Fy tusan va kul läsning…
1 gillning
Precis så är det.
Men eftersom man aldrig riktigt kan veta vad som väntar en så är det lika bra att köra på efter bästa förmåga. Och som klyschan går (och som även nämnts här ovan), alternativet till åldrandet är oftast ännu sämre.
Till TS kan jag tillägga att du inte är ensam i dina funderingar. Det finns många varianter av både förlossningsdepression, baby blues och gammal hederlig åldersnoja. Tyvärr lätt att gemene man fortfarande skojar bort framför allt manligt sämre mående med t. ex. ålderskris och välmenande men kanske inte alltid fullt så konstruktiva råd om att helt enkelt “rycka upp sig”. Och det är inget konstigt. Har man aldrig upplevt dessa känslor själv så är det helt enkelt väldigt svårt att relatera.
Jag hade liknande tankar som dig (i en yngre ålder). Var en del år sedan det satte igång nu och kan tyvärr inte påstå att det är helt över än. Kanske försvinner det med åldern, kanske kommer det alltid finnas i bakhuvudet. Det viktiga är att man hittar sätt att hantera det för att bryta den onda spiral av negativa tankar som annars tyvärr lätt kan ta överhand.
Du behöver inte känna någon som helst skam kring dina tankar och funderingar. Känner du att du att skulle behöva bolla dessa tankar på ett djupare plan finns det hjälp att få. Ta chansen om så är fallet. Du har väldigt lite att förlora men egentligen allt att vinna.
6 gillningar
Lev idag imorgon kan du vara död.
Vad fint och validerande! 
Ja åldrandet suger, hår i öronen hår i näsan hår på ryggen… men där man vill ha hår… på huvet, där försvinner det. suck… 
Tur det e lite mode o raka skallen o ha skägg 
Vet inte om detta svar hjälper dig men ta ett djupt andetag och smaka på ett alternativt perspektiv, ibland har mina vänner gett mig riktiga välmenade örfilar för att hjälpa mig så här får du en i all välmening.
FY FAN VILKEN JÄKLA EGOTRIPP!!! Har du det så himla bra att det enda du kan tänka på är att du kommer att bli gammal.
Ett tips är att hitta något som är viktigare än dig själv i livet och ägna dig åt det istället för din spegelbild. Kanske i kombination med en vis person som kan hjälpa dig på rätt väg.
2 gillningar
Jag tänker att obehag och rädsla inför åldrande och döden handlar om att man inte riktigt lever sitt liv som man egentligen själv vill, alltså ett drag av otillfredsställelse i sin aktuella livssituation.
Det handlar inte om vad man har åstadkommit i livet utan mer om att man känner sig lite låst i sin aktuella livssituation.
Känsla blir då att livet rinner iväg utan att man gör det man vill med det. Eller uttryckt på ett annat sätt: Om jag lever mitt liv som jag vill och sedan döden kommer och hälsar så levde jag ju mitt liv innan döden precis som jag ville och döden blir då inte lika skrämmande. Men om jag inte lever ett liv som jag vill kommer jag att se på döden som mer skrämmande eftersom den då innebär att jag aldrig fick leva det liv jag ville.
Någon sade i stil med att det tragiska med livet är inte döden utan det som dör inom oss medan vi lever.
7 gillningar
Du skrev att hans ångest är en egotripp. Det är ett perspektiv som hjälpte mig när jag mådde dåligt för en del år sedan. Jag kände mig misslyckad professionellt och socialt. Det var nog inte sant egentligen, men känslan var stark. Jag upplevde att jag hade en potential som inte kom till uttryck.
Men skulle jag då ägna mitt stackars liv åt att gräma mig? Nej, för fan, tänkte jag, i rena ilskan. Bättre att försöka hitta något annat att lägga energin på, utanför mig själv.
Om jag brinner för något utanför min egen person, så blir livet meningsfullt oberoende av min egen upplevda framgång. En del av lösningen blev att gå med i Amnesty. Fokus hamnade på annat än mig själv så att säga.
Och det blev en nyckel som hjälpte mig. Idag mår jag bra, är kanske tom lycklig, och har jobb och fritid som känns (och är!) mycket meningsfulla. Jag känner inte längre att min potential hämmas, nej tvärtom! Psyket stärktes av att medvetet fokusera på värden utanför mig själv. Värden som håller bättre över tid än min egen bräckliga person.
5 gillningar
Jag uppfattar att våra utsikter mycket styrs av arv och genetik. Med det menar jag också att en titt på den närmaste släkten kan ge en bra bild av vad som kan vara att vänta.
För egen del har jag båda föräldrarna i livet. De är friska men har diverse åkommor, såsom ofta är fallet när man är äldre. De har haft någon enstaka större operation för att fixa olika saker men det har löst sig. De har en hyggligt aktiv livsstil med vänner och hobbies. Dock har de sänkt ambitionsnivån när det gäller resor och mer fysiskt krävande aktiviteter. De vill gärna ha stavar/käpp när de är ute och går för att hålla balansen ordentligt.
Hur lång just den här fasen i livet kommer att bli vet jag inte. Allt verkar tämligen stabilt just nu. Flera runt omkring har börjat trilla av pinn så ”utglesningen” av tidigare vänner och bekanta är märkbar.
Det finns en tydlig klassdimension gällande de här frågorna. För den som själv gjort en klassresa kan därför föräldrar och släktingar som referens ge en onödigt negativ bild. Sannolikt kommer man själv att leva längre och friskare än vad de har gjort.
För andra kan det vara så att man har ”sjuklighet” i släkten med olika allvarligare tillstånd som kan förmodas vara ärftliga, åtminstone till någon del.
Jag räknar själv med att mina egna utsikter liknar mina föräldrars. Det uppfattar jag inte som så dåligt.
1 gillning
Svårt med acceptans. En del säger klämkäckt att man ska “släppa” sina grubblerier och problem. Som att de var föremål man höll i sin hand, och man med sin viljekraft bara har att öppna handen. Men så tror jag inte det är. Acceptans är en nåd att stilla be om, inget vi kan skaffa, utan en gåva som livets goda krafter ibland ger oss. Älskar sinnesrobönen som formulerar det så fint:
Gud, ge mig
sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.
Sen tycker jag om att tänka att vi är som träd med årsringar. Omvärlden och spegelbilden visar vår senaste årsring. Men inuti oss finns alla våra tidigare åldrar. Ibland ser vi på världen genom vår inre tjugoårings ögon. Eller fjortonårings. Eller 45-årings. Ibland treåringens. Vår utmaning är att vara kärleksfull mot dem alla.
7 gillningar
Jag förstår dig precis! Väldigt intressant läsning.
Jag har en liknande situation, fast jag är 10 år yngre än dig. Har alltid älskat att göra så mycket som möjligt, läste till dubbla examen under högskoletiden (civ.ing + handels) samtidigt som jag ville vara med i alla roliga föreningar på högskolan. När livet på högskolan tog slut hittade jag idrotten och började direkt elitsatsa inom triathlon och har fortsatt med det i drygt 10 års tid med flera medaljer på SM i seniornivå. Under pandemin startade jag och min fru eget företag och har på egen hand snart totalrenoverat ett hus. Och jag har alltid älskat att bara flyga runt och känna flow, att få göra saker i mitt tempo. Men! Sen kom våran underbara son in i vårat liv.
Den första som någonsin kunnat styra mig med järnhand. Herregud vilken omställning. Jag gick hos psykolog hela hösten för att klara omställningen, och jag är långtifrån klar. Jag älskar honom mer för varje dag som går och det blir utan tvekan roligare, men jag kan vara helt ärlig med att jag inte älskar allt som livet med barn innebär. Föräldraledigheten var verkligen inget jag uppskattade ur det perspektivet.
Att han kom in i livet fick mig verkligen att känna att jag vill fortsätta vara ung. Att jag inte har oändligt med tid. Det klart att inte måste vara exakt samma anledning för dig, men jag känner igen mig väldigt mycket i det du skriver. Och min fysiska degradering har nog precis börjat, vilket jag inte riktigt vill acceptera, för jag vill fortsätta tävla på seniornivå med 20-åringarna.
Och jag förstår att det är väldigt egocentriskt att tänka så. Både jag och min fru är väldigt ideellt aktiva och det man ger får man många gånger mångfalt tillbaka. Men faktumet kvarstår att jag vill bli bättre och inte sämre ur mätbara perspektiv. När jag var yngre tänkte jag alltid “varje dag när jag lägger mig skall jag vara bättre än när jag vaknade”.
Men jag tror det är väldigt viktigt att prata om de här sakerna, för jag personligen märkte inte att jag blev sur och irriterad utan det var min fru som glatt fick upplysa mig om att det var roligare att vara på jobbet än att komma hem till mig.
14 gillningar
Det där berörde mig verkligen! Jag läste faktiskt upp det för min fru och hon sa samma sak. Det gör mig så glad, inte bara att jag inte är ensam att känna så här men också att du uttrycker dig så beskrivande och väl utan att be mig åberopa förnuft (=“försök tänka Annorlunda”). förnuft hjälper mig inte i detta läge utan det är ett emotionellt förhållningssätt och sjäkvmedkänsla som är vägen framåt. Din text hjälpte mig en bit framåt på den vägen. Tack
9 gillningar
Om 20 år är jag 95 år, om jag överhuvudtaget lever. Troligen kommer jag att gå med rollator och de allra flesta av mina kompisar är döda.
Är det något som jag går och grubblar på idag? Givetvis inte. Åldrandet är en naturlig del av livet, och man måste helt enkelt leva i nuet.
Att ta ut bekymmer i förskott är bara destruktivt.
19 gillningar
Tack för att du delar så ärligt - jag känner igen mig i mycket av det du skriver!
Är du 20ish är det helt okej att vara vilsen och det anses liksom “höra till” men är du 40-50 och funderar på livet har du drabbats av KRIS. Jag kommer på mig själv med att inse att jag plötsligt blivit “senior” på jobbet (trots att jag känner att jag fortfarande inte kan ett smack haha) eller att jag är den äldsta på bussen på morgonen. Eller när jag är ute på lokal. Ja, listan fylls på.
Jag vill fortsätta leva ett fritt, nyfiket och aktivt liv med den där ungdomliga naiviteten som en har men känner att fler och fler sammanhang går bort i takt med att jag blir äldre och det är en sorg. Jag vet att inte ålder ska stoppa en från att göra saker en drömmer om, men upplever också att det är rätt snäva gränser för vad som anses “ok” i en viss ålder. Typ plugga, backpacka, säsongsjobba, gå på klubb, börja utöva en ny sport etc. Tycker det är mer öppet utomlands, att folk umgås över ett större åldersspann och att det inte är konstigt att 60+ trängs med nyss fyllda 18-åringar på lokala haket. Många av mina vänner har sedan länge slutat gå ut eller tacka ja till spontana upptåg och resor, men jag tycker det känns som att saker skalas bort i större takt än vad som tillkommer. Jag kämpar med att hitta vem jag är och vad jag vill i den här nya eran av mitt liv när stora livsmål gällande familj, boende och utbildning/jobb har blivit verklighet.
6 gillningar
tack att du delar och känner igen dig.
Efter att ha läst kommentarerna så verkar det dels finnas vissa som känner igen sig i det jag skriver och också vittnar om att det tyvärr är så enkelt att med rent förnuftigt resonemang förhålla sig till detta. Att det inte går att kort tänka att det är meningslöst att grubbla, att det är ofrånkomligt att åldras, att det ingår i livet etc. Allt detta är förstås sant, det vet vi alla, men det är också första ordningens tankar och vore det så enkelt att ändra tankesätt, att slå fast i det meningslösa i att tänka på ett visst sätt, ja då vore det tämligen enkelt att bota de flesta sorters oro och ältande, vilket all psykologisk forskning visar att det inte är. Vägen går snarare mot acceptans av både tankar och känslor och i denna existentiella fråga så är det inte helt lätt att nå dit snabbt. Det är för starka känslor inblandat
Andra känner inte igen sig i detta, skriver att det inte är något att fundera på så mycket, att det bara blir destruktivt att hänga upp sig på dessa tankar. Och så är det ju. Men vad är det som gör att vissa inte hänger upp sig på tankarna, att de kan släppa dessa direkt och “njuta av livet” istället. Handlar det om väldigt effektiva strategier att hantera tankar? Eller var oron och sorgen över åldrandet relativt låg från början och att de tankar och känslor som väl dyker upp då och då av så låg amplitud att reglering och acceptans blir möjlig?
Min erfarenhet, både privat och proffesionelt, är just det att oroshantering och ältande hänger mycket på vilka teman varje människa har. Vissa kan konstatera att det inte vore roligt att få cancer men att det stannar vid det. Samma person kan dock ha mycket stora problem att hantera oro kring relationer. en annan person kan kanske känna ett visst obehag inför tanken att åldras men inte mer än att denna kan hantera tankarna med förnuft, medan oro för att hamna i finansiella problem vara mycket svåra att reglera och acceptera.
Sen finns det som ligger så pass lågt på anlaget neuroticism att oro och ältande inte ens är ett problem, inom något livstema. Grattis till er, säger jag 
6 gillningar
Detta är kanske ett sidospår men ett bra sätt att hantera rädsla och irrationella tankar är att försöka lära sig mer om ämnet som bekymrar en.
På ämnet ‘hälsa’ tycker jag poddcasten Zoe är väldigt bra med information baserat på forskning.
T ex senaste avsnittet som handlar om vikten av att träna både cardio och styrka, men också om att det inte finns någon anledning att ‘träna för mycket’ utan att det optimala för att motverka problemen med åldrande är att göra olika saker för att hålla igång kropp och knopp.
ZOE Podcast: How To Add a Decade to Your Life
Kanske bra för dig eller kanske bara brus…
2 gillningar
Jag är så jäkla glad att jag fortfarande lever efter allt som jag utsatt mig för. 
Kanske därför jag känner mig nöjd, jag har gjort det jag vill göra. Jag tror inte jag skulle orka gå tillbaka en vecka om jag kunde. Tänk att vakna upp i högstadiet igen, vilken mardröm.
Jag är inte lika snabb eller stark längre. Jag tar inte 1000 höjdmeter i timmen längre. Men allt måste inte gå lika fort. För min ålder är jag grym eller som min vän sa. Man är alltid på topp!
Jag har alltid tittat framåt. Vad kommer härnäst? Älta i det förgångna känns inte meningsfullt för mig.
Barnen för mig är som att leva igen. De håller mig yngre. Hade jag ändrat något är det att ha skaffat dem ännu tidigare.
Läste en artikel igår iSvD. En som var 100 år. Det bästa med det var att man var befriad från att inte ha en framtid!
Säker låst artikel för alla snålisar här 
.
Sen får man bara acceptera att allt har ett slut.
På pricken. Barnen gör att livskvaliteten stiger något enormt. De gör dessutom att man tvingas hänga med på ett helt annat sätt om man vore barnlös.
I viss mån kan jag förstå om vissa känner en viss meningslöshet med livet om man är barnlös. Därmed absolut inte sagt att livet är meningslöst utan barn. Jag hade säkert mått bra utan barn också. Men inte fullt så bra.
4 gillningar
Nu är detta off-topic, men jag är rätt nyfiken på hur livet är efter barn. Alltså, när de flyttat ut, studerar eller jobbar. Skaffar egna familjer med allt vad det innebär.
Kan tänka mig att även det här kan leda till en ”kris” senare i livet.
4 gillningar
Absolut. Det blir tyst och tomt när sista ungen lämnar boet. Men efter ett tag anpassar man sig.
Kontakten fortsätter ju även om de inte bor hemma. Sedan kommer barnbarnen som “livets efterrätt”.
5 gillningar