Handlar väl även om mognad och ens förmåga till personlig utveckling/reflektion tänker jag. Jag ältade betydligt mycket mer när jag var yngre än jag gör idag som 50+:are. Rädsla för döden har t.ex. ersatts med en begynnande acceptans av att jag en dag kommer vara död o.s.v. och jag har haft motsvarande utveckling inom livets alla områden. Långt ifrån fulländad givetvis, men det är ett work-in-progress. Det är resan som är målet som vanligt.
4 gillningar
Är i samma ålderspann som TS.
Till för ca ett år sedan levde jag full fart framåt. Var i mitt livs form och slog bl.a PR i bänkpress. Hade fullt med uppdrag i min egna firma. Fanns inga moln på himlen.
Men, huvudvärken visade sig vara allvarligare än jag trodde. Låg på sjukhus i ett par månader och en riskfylld operation planerades. Försonade mig med att antingen vakna upp som en grönsak eller inte vakna alls (förstahandsvalet isf). Stresspåslag och dödsångest, men samtidigt hade jag tid att förbereda både mig och min familj på vad som skulle ske.
Nu kommer ett - kanske märkligt - tips för er som inte redan gjort detta.
För mig gav det ett konstigt lugn att i min egen takt fylla i “vita arkivet” på nätet. Där angav jag allt från koder/lösenord, minnen som skulle läsas, musik som ska spelas, mina önskemål om uppdelning av saker till barnen. Detta gav mig ro och kanske en (felaktig) tro att jag hade någon kontroll ändå. Jag fick perspektiv på min situation och mitt liv.
Operationen gick bra (som ni noterar 
) och nu nästan ett år senare har jag återgått till ett liv som åtminstone går i halvfart. Värderar annat numer.
Men, trots att man var illa ute, så kommer jag på mig själv att fortfarande reta upp mig på oväsentligheter; allt från folk i trafiken, rulltrappan eller sena ankomster till möten.
Mycket märkligt. Behöver arbeta med mig själv
24 gillningar
Jag vet inte om det är till hjälp. Jag kan rapportera ungefär samma tillstånd som du, fast jag är 68 år, jobbar fortfarande, tränar inte alls och mår bättre än någonsin. Utan att vara överlycklig över att åren går, har jag bestämt mig för att vara lugn på den fronten. Jag har en kortare tråd kvar, det är det hela. Min far dog vid 93 (mest av otur), men några år innan han gick bort sa han mycket bestämt till mig: ‘Jag fruktar ingenting längre!’ Jag tolkade hans ord som en naiv inställning till livet, men först när han lämnade oss insåg jag att det låg mycket visdom i det han sa. Så, livet kan vara grymt för vissa av oss oavsett ålder. Det är ytterligare en anledning för mig att inte ge upp och försöka förlora med värdighet om det skulle hända. Lycka till! Du har många lyckliga och spännande stunder framför dig. Inte minst, roliga projekt gör att man känner ännu mer mening med livet.
4 gillningar
Acceptans för saker , kunna släppa saker som om de vore föremål och förmåga att kontrollera sina känslor och att även kunna välja sina känslor till stor del är definitivt något man lära sig. Det är svårt, väldigt svårt, men det är utan tvekan en förmåga man kan träna upp och konstant förbättra.
Har du aldrig ändrat din, åsikt, syn eller dina känslor om någon eller något som hänt?
Isåfall är du ju kapabel till att släppa saker och ändra hur du känner kring något.
Varför skulle det vara omöjligt att lära sig att styra, effektivisera och förstärka den proccesen som sker naturligt inom dig?
Varför skulle det vara omöjligt att lära sig att styra, effektivisera och förstärka den proccesen som sker naturligt inom dig?
Nej, jag tror inte heller att det är omöjligt. Bara svårt, väldigt svårt.
1 gillning
Jag förstår din känsla, men inse att det endast är en känsla, och du kanske ska börja bearbeta den och det går att göra på olika sätt. Läs till exempel på om åldrande. Läs Peter Ottsjös nyutkomna bok Evigt ung. Gör det du kan som du förmår. Kolla kosten. Äter du på ett sätt så att du inte förstör din kropp (varning för socker som bryter ned mer än man tror). Lyssna på poddar om hälsa. Se en teveserie på SVT av läkaren och journalisten Michael Mosley, som handlar just om forskning kring åldrande och att de faktorer som gör att vi åldras kommer att kunna elimineras. Mycket spännande programserie. Sådana fördjupade kunskaper öppnar dörrar för ett mer vetenskapligt synsätt på det här med åldrande och kan hjälpa dig fram till acceptans och göra det hela mer spännande. Du har stora möjligheter att påverka åldrandet själv, faktiskt. Det är inte bara träning som gäller.
1 gillning
För mig är det snarare tvärtom. Jag är förvånad hur pass snygg och fräsch jag är trots min ålder. Det är när jag ser jämnåriga där många är rena skräcködlorna som jag känner att jag känner mig gammal. Jag har också märkt att jag är betydligt tryggare, mognare och visare än yngre. Det som förut kändes läskigt känns ju helt naturligt. Fantastisk känsla faktiskt. Däremot har vissa krämpor börjat ge sig till känna vilket också påminner om att åldern börjar märkas och att jag faktiskt kan få någon väldigt allvarlig åkomma. Det känns så klart inte alls bra och gör att man börjar fundera lite mer på livet och hur jävla tragiskt det egentligen är. Det är en mastodontfilm med ett katastrofalt tragiskt slut.
3 gillningar
Jag mår inte dåligt för att jag åldras, och tänker heller inte på det särskilt ofta, men jag tycker inte åldrande är något som ska accepteras. Oavsett om åldrande bör klassificeras som en sjukdom eller ej så orsakar det stort lidande och stora kostnader.
Fram till nu har det inte funnits så mycket man kunnat göra åt saken, men det börjar ändras. Forskningen kring åldrandets biologi och reparation av åldrandets skador växer sedan något årtionde tillbaka mycket snabbt, och det finns numera även börsnoterade företag som vill motverka åldrande. Det har också börjat komma fler och fler populärvetenskapliga böcker på området, t.ex. David Sinclairs Livslängd: Varför vi åldras - och varför vi inte måste göra det.
Jag gör själv följande i förhoppningen att kunna vara frisk och kry längre:
- Äter huvudskligen växtbaserad mat.
- Tränar regelbundet, både kondition och styrka.
- Skänker pengar varje månad till SENS Research Foundation.
- Har kontrakt för kryobevaring med Tomorrow Biostasis.
Utöver detta har jag funderat på att börja ta rapamycin en gång i veckan. Det är det enda läkemedel som robust förlängt livet på all organismer där det prövats. Jag har dock respekt för att det är en kraftfull receptbelagd medicin och avvaktar tills vidare. Förhoppningsvis kommer det något ännu bättre de kommande åren.
1 gillning
En möjlighet att inte hamna snett tror jag är att sluta identifiera ‘jaget’ med sin köttsliga kropp och att utveckla och utmana sina föreställningar om livet och sig själv positivt i takt med åldern. Då blir livet uppåtgående och enklare.
Tex kan man bättra sina tankar, ärlighet, tålamod, vänlighet, visdom, dygder etc och jobba med meditation eftersom det hjälper den mentala biten mycket. Solsystemet är ett kretslopp med soluppgång och solnedgång och människokroppen detsamma (nåja för de flesta hittills åtminstone) så det är ingen idé att kämpa emot kretsloppet utan istället uppskatta det. Kroppen är en förbrukningsvara men själen och ens tankar är kvar tror jag. Att dö med ett leende på läpparna sägs vara en konst som inte alla behärskar men nog verkar det mer lockande än motsatsen.
2 gillningar
Jag är inte religös men tycker att en del buddhistiska tankesätt och “övningar” hjälper mig med sådant. Kan vara värt att utforska kanske.
1 gillning
10 år yngre än du, men känner igen mig oerhört i dina tanker, även om jag inte har dem lika ofta längre. Tränade också mycket, men för några år sen åkte jag på en rejäl skada som gör att min kropp inte längre håller för samma belastning längre. Under en lång period besökte jag flertalet fysiosterapeuter, naprapater m.m. för att jag ville veta vad jag skulle göra för att ta mig tillbaka (höll på med cross fit och dylikt) men besked var solklart - du kan inte ligga på den nivån mer. Det tog tid innan det sjönk in och jag tillät mig sörja det. På samma sätt som jag nu tillåter mig själv att sörja att jag troligen inte är fertil längre (vi kvinnor har på det sättet en mer definitiv åldersgräns där ju).
Men, under den här tiden har jag också fördjupat mig i yoga- och buddhistisk filosofi samt att jag mediterar en del. Och det hjälper faktiskt. Inte som i ett trollslag, men det har gett mig en annan ro. Precis som du skriver själv, det går inte att vakna upp en dag och bara bestämma sig för att inte känna en viss sak. Men däremot går det att dels lära sig acceptera sina känslor och låta dem få finnas, och sen på sikt låta dem ta mer eller mindre plats.
En yogafilosofisk tanke (eller iaf min tolkning av den) jag finner trösterik är följande: det som gör oss olyckliga är inte verkligheten egentligen. Känslan kommer från att vi tycker att verkligeten borde vara annorlunda. Så för att kunna vara lyckliga behöver vi lära oss vara i verkligheten som den är. Ibland är det givetvis enklare, ibland till synes omöjligt. Men som strävan.
6 gillningar
Är inte en central faktor i allt detta att hänga upp sin identitet på prestation, och särskilt då i fysisk mening? Jag har själv aldrig varit haft den typen av intresse och därför har jag inte heller nu något direkt problem.
1 gillning
Det här tror jag absolut stämmer men fysisk prestation kan vara något väldigt litet.
Min identitet bygger absolut inte på någon fysisk prestation så särskilt mycket fysisk aktivitet krävs inte för mig för att åldrandet ändå ska kännas okej.
Jag vill ändå kunna gå en kort promenad och jag vill kunna gå på toaletten själv tills jag dör. Att inte kunna det skulle vara svårt att acceptera.
Du har givetvis all rätt att sörja, men det kan knappast komma som en överraskning? Exakt vid vilken ålder det skulle ske kan man förstås inte veta, och mycket förändring är tung trots att man rationellt borde kunna fäkta bort den… Vilket i för sig är lite hela trådens ämne
Nåväl, det du beskriver får mig att tänka på denna artikel (låst givetvis) som jag finner rätt otrolig:
Kanske.
Jag är f d elitidrottare och har under många år haft för vana att möta och utvärdera min träning.
När målet med träningen tvingades skifta från att ta nya personbästa till att inte försämra mig alltför mycket kändes det tungt. Men det är över ett decennie sedan, och jag tränar och rör mig på ett helt annat sätt och av andra orsaker nu. Det är fantastiskt att inse att jag som 40+ kan ha nästan samma rörlighet och flås som jag hade som vältränad 25-åring, medan många av mina jämnåriga transformerar ett kilo muskelmassa till två kilo bukfett för varje år som går. Relativt de flesta i min ålder känner jag mig ung. Och träningen blir ett sätt att bromsa ålderskrämpor, på ett sätt det ju aldrig var när man var ung och även den mest otränade, cigarettrökande smygalkisen kunde se relativt fit ut.
Att kunna gå ut och matcha den hårt idrottande tonåringen i löparspåret, eller gymma tillsammans med sitt barn är rätt kul, men det viktigaste är ändå att orka hänga i så man kan vara en ball farfar sen när barnbarnen kommer. Min pappa är nästan åttio men hängde nyss med och spelade padel med mig och två av mina barn. Många andra i hans ålder kan knappt spela boule…
5 gillningar
Det var väl typ min poäng med, självklart är jag inte förvånad över att den dagen kom. Lika lite som att jag är förvånad över att kroppen inte kommer orka samma saker, jag kommer dö osv. Min poäng var att för mig har det varit enklare att acceptera att jag känner ngt kring det (i mitt fall sorg över att den möjligheten är över) istället för att försöka lösa en känsla med ett rationellt argument. För mig iaf leder det bara till en oändlig kamp.
Jag har ju bara anekdotiska bevis, men har rätt många högst rationella, högpresterande vänner som mått rent ut sagt skit av klimakteriet och inte känt igen sig själva alls. Kanske långt draget att anpassa arbetsplatser, men samtidigt är det nog naivt att tro att allt ska vara helt som vanligt under övergångsfasen.
2 gillningar
Det som känns konstigt är att alla gamla människor är i samma ålder som mig.
6 gillningar
När jag var 20 tyckte jag 40 var så jääääääääääävla gammalt. Nu är jag 40+ och tycker det är inge gammalt.
50 däremot, det är så jääääääääääävla gammalt.
Får se vad jag tycker när (om 
) jag tar mig dit.
1 gillning
Viss skillnad när kroppen blir gammal på riktigt.
Visst är en 40 årig kropp äldre än en 20 årig kropp men jag var i betydligt bättre fysisk form när jag var 40 än 20.
När man blir gammal på riktigt (80+?) blir åldern verklig på ett annat sätt.
1 gillning
Ett tips som jag inte har sett angående terapeut är väl att hitta något med ACT-kompetens då dina funderingar är mer av en filosofisk karaktär (vem är jag?) mer än psykisk ohälsa. Du kanske redan vet var det innebär men andra här inne kanske inye känner till denna behandlingsform:
1 gillning