Hur vet du det? Och när är gammal på riktigt, vid 52/53 års ålder? 
Vad? Att kroppen är svår att lura så att man är i bättre form som 80 åring eller vad?
Förstår inte din fråga!
Jag föreslog 80+ men med ett frågetecken eftersom jag inte har ett exakt svar.
Fast tråden handlar väl inte om åldrandet perse utan om att man har svårt att acceptera sitt åldrande? Jag är inte säker på att (generellt) en 80-plusare är mer obekväm med sin ålder än någon som exempelvis 50-årskrisar.
Ja, och jag har svårt att acceptera att när jag blir gammal kommer jag kanske inte att kunna gå på en promenad eller ens gå på toaletten själv. Det skulle för mig vara mycket värre än en 50-årskris.
Människor är olika, jag skriver bara vad jag tycker.
Som varande gammal (allt är relativt, men likväl i denna grupp fylld av “ungdomar”, dvs. yngre än en själv) med 65 årsringar vill jag bara ge ett råd till er yngre: spara månadsvis på t.ex. Lysa och slå av på träningstakten! Det sista är väldigt viktigt och det jag i grunden vill ta upp. Att träna riktigt hårt och pressa sig i unga år tär på kroppen, sliter ut den. Den är inte outslitlig! När förslitningsskadorna kommer senare i livet går de inte att ångra! Så var rädd om kroppen. Det finns ingen vinning i att pressa sig och leka världsmästare - lagom är bäst. Dessutom har det visat sig att mycket hård träning i ungdomen leder till att hjärtat slits ut i förtid. Oerhört många elitidrottare lever inte längre utan kortare, när de blir gamla, för de har slitit ut hjärtat. Jag höjer ett varningens finger - av egen erfarenhet!
9 gillningar
Tips
Peter Attia & David Sinclair
1 gillning
Om du mår bra av att tänka på ditt åldrande, så kan du hoppa mitt svar. Om du upplever att du mår sämre, så har jag nåt att komma med (free of charge 
) Du kunde en hel del psykologi, så jag kör utifrån det:
Positivt antagande: ”Att tänka på mitt åldrande kommer tillslut leda till ökad acceptans”.
Beteende: Tänker mer och mer.
Effekt: Verkar aldrig komma ”till botten”, ”Lösningen” eller nå acceptans.
Beteende: Tänker ännu mer (pga positivt antagande).
Negativt antagande: ”Tänkande går inte att kontrollera”.
På grund av det positiva och negativa antagandet finner många denna enkla men effektiva lösning både provocerande och omöjlig: ”Tänka mindre/sluta tänka på mitt åldrande” (eller vilket annat tankeinnehåll som helst).
Så här i chatt kan jag bara uppmuntra till att utmana samtliga antaganden.
Det positiva: Om mer tänkande kring ditt åldrande ledde till ökad acceptans inför densamma, hade du inte sett effekt än? Om du är tveksam, konkretisera hur mycket mer du behöver tänka kring ditt åldrande för att nå acceptans och bli färdig. Genomför och utvärdera sedan strukturerat.
Det negativa: Har du någonsin blivit avbruten i ditt tänkande, t.ex. av din bebis, telefonen ringde, du gick till jobbet, du somnade? Om tänkande verkligen var okontrollerbart, hur kan det avbrytas? Jämfört med något verkligt okontollerbart, t.ex. en hjärtinfarkt. Något att prova: Skjut upp tänkandet till en schemalagd begränsad tid. Kanske en halvtimme? En kvart? Hoppa över den om du inte behöver/vill tänka och skjut upp tänkandet kring åldrandet till nästa dag. Upprepa. Utvärdera.
Kan du redan allt det här? Bra! Gör det också
1 gillning
Jag misstänker att antalet människor som dör i förtid pga av för mycket träning bleknar i jämförelse med alla de som klappar ihop i förtid för att de varit alldeles för passiva.
6 gillningar
Det kan du absolut har rätt i. Men jag ser en gnutta av fanatism mellan raderna på inläggets författare. Då kan man gå lite för långt. Känner lite igen mig i det nämligen - att satsa minst 110 % när man ger sig på något. Förstörde mina knän i yngre år på grund av sådant tänkande. Därför vill jag varna andra.
3 gillningar
Det låter som att du är inne i en intensiv fas av självrannsakan kring ditt åldrande, något som jag tror många kan relatera till. Det är starkt att du delar med dig så öppet. Jag känner verkligen igen mig i det du skriver om att spegla sig och känna en viss panik över förändringarna som kommer med åldern, trots att du gör allt du kan för att hålla dig i form.
Du nämner särskilt hur du upplever att huden förändras och att du ser tröttare ut än vad du känner dig. Jag har själv märkt stor skillnad när jag började använda produkter som retinoider och vitamin C. De har hjälpt mig att förbättra hudens struktur och lyster, vilket verkligen har gjort att jag känt mig mer i balans med mitt yttre. Jag snubblade faktiskt över en sida som skriver om effektiva anti-aging-produkter och hur de kan bli en del av ens dagliga rutin:
[Borttagen länk]
Borttagen länk /moderator.
. Kanske kan det vara intressant för dig att utforska?
Hur tänker du kring att använda hudvårdsprodukter för att stödja kroppen i den här processen? Har du testat något sådant för att minska effekten av åldrandet?
Det finns inget bra svar på ditt inlägg då du ju redan är väl medveten om det som är på gång. Njut av att du är i form och jämför dig med jämnåriga så känns det bättre🙂
Kom att tänka på detta idag. Jag har varit hos samma tandläkare i tjugo år. Sköterskan som var ny och fräch då i kanske 40-års åldern hade tydligt åldrats, med tydliga tant-drag. Rynkor runt ögonen, grått snarare än blont hår o.s.v
Jag kom att tänka på hur många dagar hon gått till jobbet de senaste åren och hoppades att hon trivts. När jag jobbade på äldreboende fick jag känslan att hela samhället var lite av en dödsmaskin. På ett par månader kunde man lära känna en människa som plötsligt bara försvann. Om och om igen. Men övriga livet fortsatte som ingenting.
Är det någon mer som vill ha ett äldreboende i ett drogliberalt land? För att kunna distrahera sig när inte kroppen funkar alltså? Är inte insatt i droger öht, men just när det gäller palliativ vård och åren dessförinnan kan jag verkligen tänka mig att det vore en nettonytta.
4 gillningar
Min erfarenhet av vård i livets absoluta slutskede är att t.ex. morfin är en delkomponent i den palliativa vården.
Vi har många läkare på forumet som kan bistå med djupare kunskap.
3 gillningar
Bra beskrivning. Mitt första arbete var på äldreboende och jag fick ofta vaka när den boende skulla vandra till andra sidan. Detta arbete satte sina spår hos mig, framför allt när det var ångest och skrik inblandat. Med facit i hand borde jag som 18-åring inte tagit jobbet.
Pga denna erfarenhet blev jag medlem i “Rätten till en värdig död” (https://rtvd.se/).
7 gillningar
Mycket tankvärt 
47 är en knepig ålder och jag tror din känsla är något de flesta upplever, 50års-kris är liksom inget hittepå.
Jag är nu 54 och måste säga att åldersacceptansen börjar infinna sig.
3 gillningar
Jag är också 54 och har “full åldersacceptans”. Åldern i sig är alltså inget problem men insikten om hur fort tiden går är svårare att acceptera. Jag var nyss 25, nej egentligen inte!
2 gillningar
Fint berättat. Tuff verklighet du står i. Min första spontana reaktion var att ordet ”jag” var så ofta använt genom hela din text. Det är kanske föga förvånande, eftersom texten handlade om din självbild. Men kanske var det också därför mitt omedelbara förslag på åtgärd blev så självklar - sök lösningen utanför dig själv.
Alltså, fokusera mindre på dig själv (inklusive acceptansen) och mer på allt annat i livet. Gör problemet mindre genom att fokusera mindre på problemet 
Att du är ”utbildad” kan ytterligare bidra till skärpan i problembilden.
Lycka till och trevlig helg.
Du kan ju jobba några timmar som vårdbiträde på ett äldreboende så kommer du känna dig purrung när du har hängt med 100-åringar. 