Personligen anser jag att lever man som familj så delas grundliga tillgångar/skulder, typ boende bilar osv. (enskilt sparande är något annat)
Det är såklart valfritt vad man väljer att lägga in, du hade t.ex. kunnat välja att lägga in en betydligt mindre del i boendet, ni hade ändå löst ett ok boende för en familj.
Detta mitt/ditt tänk är en dålig grund och risken för en separation (som ur ett kostnadsperspektiv är ett dåligt utfall) bör vägas in. Förstår dina svärföräldrars oro då nuvarande upplägg varken gynnar deras dotter eller hennes relation.
Seriöst vad är problemet vid en eventuell separation om överskottet efter lån delas 50/50, ni båda kommer behöva en ny bostad. Din sambo med sin lägre lön kommer aldrig klara av att dra runt ett hushåll med någorlunda samma standard oavsett.
Ska dina barn bo varannan vecka i något trist område medan du fortsätter leva som vanligt?
Är det trots allt viktigt för dig att skydda “dina” pengar hade jag pratat med sambon och hittat en gemensam lösning, alternativt sålt bostaden (som är på tok för dyr för din sambo och nätt och jämt ok för er gemensamma ekonomi).
Är det svärföräldrarna du syftar på? Hur får de dessa åsikter? Är din sambo nöjd?
Exakt. Om man har valt att bo ihop, ligga med varann och avla fram avkomma (i plural dessutom), då känns det närmast krångligt att inte bara utnyttja den absolut enklaste och mest heltäckande juridiska konstruktion som finns för att trygga familjen.
Jag tjänar mellan 3-5 ggr mer än min fru, men vi har tre barn, äger en villa gemensamt, allt vi äger är vårt och inte “ditt och mitt”. Fungerar väldigt bra så länge man är överens om hur pengar ska spenderas och hur mycket som är OK att lägga på individuella lekprylar.
Äktenskap är en fin gammal tradition på många sätt men den omöjliggör knappast kritik ifrån omvärlden. Det blir ju bara att sätta ny etikett på samma relation och samma ekonomi.
Förhoppningen med boendet är att bo där livet ut.
Huset är beläget i ett område vi stormtrivs i. Närhet till bägges familjer, natur och butiker. Huset är även stort nog för att till och med kunna växa ytterligare i.
Det kommer snarare handla om “nice to move” än “need to move”.
Mellan mig och henne har det egentligen aldrig varit några konstigheter.
Vi har diskuterat om hur vi ska lägga upp vår ekonomi och bollat för/nackdelar med olika scenarion.
Problemet ligger ofta i att hon kanske inte är tillräckligt insatt i ekonomi över lag.
Dvs när hon sitter med sina väninnor eller föräldrar och ämnet kommer upp - har hon haft svårt att argumentera för varför vi gör som vi gör.
Varför hon betalar hälften av boendekostnaderna när jag tjänar mer.
Det faktum att jag betalar mer av mat, resor, nöjen mm - glöms lixom bort.
Att förtydliga är att jag absolut inte strävar efter att själv kunna “spara” så mycket som möjligt. Det handlar bara om att jag har svårt att infinna mig i att hennes boendekostnader där hon äger 50% av boendet, ska vara lägre tack vare att hon är med mig.Trotts allt så ligger våra boendekostnader i “lägsta” nivå med vad en egen bostad hade kostat.
Att hon kanske bor i ett “finare” boende, eller kan unna sig en dyrare semester är inga konstigheter - för det är något vi gör ihop. Dvs jag har ingen önskan/strävan efter att leva ett “snålare” liv, bara för att hon inte har råd att betala hälften.
Tvärt om - jag vill att hon ska leva på samma standard som mig.
Däremot så har jag svårt att motivera varför hon ska ha “mer pengar över” med mig, än vad hon haft utan mig. Varför ska jag vara en sponsor till hennes “enskilda förmögenhet”.
Under hela hennes föräldraledighet har hon fortfarande kunnat spara 2k/mån där jag under min ledighet snarare fått ta av sparpengar för att ekonomin skulle gå ihop.
I min värld har vi ett upplägg som är till hennes fördel i vår gemensamma vardag. Däremot ger inte upplägget något utrymme för att hon ska kunna spara/spendera mer än vad hon hade kunnat göra utan mig (inte mindre för den delen heller).
Varför skulle man inte vilja ha en bra relation med sina svärföräldrar? För mig är det en självklarhet att jag vill vara omtyckt och sedd i positiv bemärkelse utav dem.
Motsatsen är ju förfärlig att behöva leva med?
Gifta sig och dela allt på mitten kan man absolut tycka är en bra lösning.
Även om jag har för ambition att leva ihop med min partner resten av livet så gissar jag att resterande också haft den inställningen. Trotts det är andelen skiljsmässor/separationer förvånansvärt hög.
Dvs så länge vi är ett par - så lever vi ett gemensamt liv. Skulle vi gå isär så står vi på egna ben utefter de förutsättningar vi också har.
Att jag då skulle bli av med “hälften” som kommer ifrån ett sparande sedan 15 års ålder där min sambo istället valde att spendera två år i asien och back-packa för att sedan bara jobba 80% - är väl ingen som hade känt sig speciellt tillfredsställd med?
Speciellt inte om ens partner kanske valt att träffa någon bakom din rygg. Trotts allt inte ett helt ovanligt scenario.
Mitt förslag kommer från att det finns fördelar juridiskt med äktenskap framför samboskap, t ex med arv och vissa försäkringar. Observera att mitt förslag också innefattade att först skriva äktenskapsförord för att tydliggöra vilken egendom som är enskild.
Det går dessutom bara att föra över premiepension, som också var mitt förslag, till en make.
Har aldrig förstått varför ekonomin hålls åtskild för vissa från allt annat i ett förhållande och liv.
Det är självklart viktigt att ett förhållande känns jämlikt övertid och att min partner bidrar till vårt liv och det känns minst lika viktigt att jag själv bidrar till vårt liv.
Men pengar är en av kanske tusentals pusselbitar som bygger ett liv och bidrar till dess utfall. Att båda ska bidra lika mycket till alla pusselbitar känns befängt.
Att vilja skydda sig för en eventuell separation är absolut förståligt, men när man lever ihop förstår jag verkligen inte varför allt i det livet man delar inte anses vara gemensamt.
Man försöker inte få millimeterrätvisa i varje enskild del av allt som livet och dess pussel består av och de flesta inser ju att man bidrar med värde på olika sätt och tillsammans skapar helheten.
Varför skulle pengar vara undantaget?
Alla beståndsdelar befinner ju sig också mer eller mindre i synergi och bidrar till varandra.
Det kan man ha. Utan att vika sig och be om någon form av välsignelse eller bekräftelse. Om man är vuxen och trygg i sig själv kan man ha en god relation men ändå sköta sitt.
Ja, det låter ju inte bra. Du skulle valt en kvinna med starkare ekonomi och mer karriärdriv helt enkelt. Nu är du för evigt dömd att lite bittert känna att din sambo minsann inte var lika strävsam som du utan hade kul istället.
Min fru jobbar förresten 75%. Det unnar jag henne. Dessutom möjliggör den lösningen att hon hinner med både sig själv och lite mer i vardagslogistiken. Kanske är värt något?
Ska man dela ut “hårda sanningar” så har ni ju tagit i från tårna med ert boende, även när ni räknar in din lite högre lön. Det är ju ett fritt val och en prioritering ni gjort. Ingen av er hade dock kunna driva runt det boendet själva med eget kassaflöde, så släpp den där ingången att du på något sätt möjliggör ett dyrare liv för din sambo, det är ju ömsesidigt även om hon tjänar mindre än du.
Jag vill lägga till en dimension i samtalet som jag inte tror kommit med ännu. Ert liv och ekonomi är ju inte en konstant. Ni är båda unga. Ni kommer utvecklas och tjäna mer pengar framöver båda två. Eftersom du inte rakt ut berättat vad det är för betänkligheter omgivningen har så är det svårt att komma med konkreta råd.
Men får man gissa att hennes sida kommer från mer arbetarförhållanden, så tycker de säkert att du ska skänka bort ditt överskott för att göra det “jämställt”. Jag skulle i så fall vilja be dig skita i vad det tycker.
Jag tycker du varit generös nog genom att låta henna äga halva fastigheten. Jag hade kört delad ekonomi, där båda puttar in lika mycket för att täcka de gemensamma löpande kostnaderna för att bo och leva. Hon har då också incitament att öka sin inkomst om hon vill spara mer, eller bara ha mer pengar över.
Jag tycker du gör helt rätt som betalar resor och sådant du vill att familjen ska göra men ni troligen inte skulle kunna göra om båda betalade var för sig. Se det som att du möjliggör (för dig och er) att få uppleva dessa saker tillsammans.
Jag vet inte hur mycket huset betyder för er, men jag hade sökt mig ännu lite längre ut från stan, om du ändå inte åker kollektivt. Vi har knappt dubbla er nettoinkomst och hälften så mycket lån och hade inte tyckt det var värt så mycket pengar att bo nära stan ändå (OBS att vi är äldre än er, ang. vår situation). Att ha stora marginaler och mycket över till sparande och nöjen skapar också harmoni i familjen. Superjobbigt om man ofta känner sig stressad över pengar. Men, om detta hus är viktigt och ni inte känner att ekonomin tär på er relation, så sätt upp en gemensam plan istället för hur er ekonomi ska växa in i huset! Det kanske kan vara en bra gemensam drivkraft för att skapa välstånd och lycka.
Om målet var att hitta en lösning som är ”jämställd och rättvis” så tycker jag inte att det ska vara någon justering för den egna lönens storlek. Min fördom säger att hon drar ett större lass med VAB och logistiken hemma, det lär slå på ’hennes’ ekonomi till förmån för dig att kunna jobba och maximera ’din’ lön. Då är det inte mer än rätt att hon får lika stor del i ’er’ lön.
Min generella känsla när jag läser dina inlägg är att du gör väldigt stor skillnad på ’mitt’ och ’ditt’ i ert gemensamma liv. Det är begripligt utifrån att ni gick in i det hela väldigt ekonomiskt ojämnt, men jag får en bild av att du inte har en intention att bli ett ekonomiskt team. Det tror jag är viktigt för att relationen ska kännas bra på sikt.
Jag och min sambo har samma upplägg som @pelpet beskriver. Dvs vi delar lika på allt och sedan har varje person X000kr(samma summa) att röra sig med som den vill.
Vi skall dock gifta oss då barn utgör en risk, detta då dem alltid har rätt till sin laglott, och för att skydda min sambos förmåga att bo kvar i huset om jag går bort så skall vi gifta oss. Jag har ingen aning om nån av våra barn skulle snubbla in i missbruk eller annat längre fram i livet och kräva ut sin laglott när den blir 18.
Det är intressant hur lika våra situationer annars är. Vår lönefördelningar ser ut ungefär som era(min lite större än din och min sambos lite mindre än din), vi är något äldre, har 1 barn men vill ha ett syskon om 1-2 år när vi landat i det första.
Den stora skillnaden är väl att vi har valt ett boende för ca 3msek lite utanför Göteborg. Jag gick in med 1msek i insats/kostnader. Vi äger 50-50 och jobbar med en gemensam pott pengar och där vi också sparar samma summa varje månad och samma belopp som våra “hopp och lek” pengar.
Jag tror att det är grejen, jag som tjänar mer är “all in” på vårt gemensamma liv. Skiter det sig så kommer jag förlora på det ekonomiskt. Men jag tror att risken är mindre att saker skiter sig om man går in fullt ut och helhjärtat. Det är bara pengar och det är värt mer för mig att veta att jag satsade allt.
Jag förstår din känsla av att dra det tyngsta lastet ekonomiskt och det du ger uttryck för är i min mening något extremt vanligt förekommande. Istället för att ge försöka ge ett entydigt svar på “vad om är rättvist/jämställt/moraliskt riktigt” skulle jag vilja ta ett steg tillbaka och lyfta blicken. Denna typ av diskussioner resulterar nämligen sällan i något meningsfullt och konkret svar av den enkla anledningen att det rör sig om två fundamentalt skilda värderingsvärldar/läger som kolliderar.
Läger 1 - Den kollektiva synen på ekonomi och relationer
Individen är underordnad kollektivet. Värderingarna i detta läger är i mångt och mycket att likna med värderingar som präglar den politiska vänstern. Fördelningspolitik. Subventioner. Bidrag. Med andra ord - den som har mest och tjänar mest i hushållet ska subventionera den ekonomiskt svagare parten.
Läger 2 - Den individualistiska synen på ekonomi och relationer
En familj består av två individer som valt att bo under samma tak och ta ett gemensamt ansvar för att uppfostra ett antal nya individer och delar därmed åtagandet att ge dessa de bästa förutsättningarna för att växa upp till att bli trygga, självständiga och lyckliga individer. Ekonomiska frågor som inte rör ert gemensamma åtagande är inte den andras ensak. Att som den ekonomiskt starkare stå för en större andel av det ekonomiska bidraget till det gemensamma är en generös gest snarare än något som vore moraliskt förpliktigat.
Du kommer aldrig att få ett entydigt svar på din fråga om vad som är en jämställd ekonomi eller vad som är rättvist - precis som du aldrig kommer landa i ett entydigt svar i skattefrågor i en debatt mellan vänsterkanten och högerkanten. Dessa två läger ser och tolkar världen ur två diametralt olika perspektiv. Det finns ingen objektiv sanning att finna i subjektiva frågeställningar.
Med det sagt. Det är svårt att blunda för den objektiva verklighet som består i att omkring hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa och att du i absoluta termer bär den största ekonomiska risken vid en separation.
Om vi beslutar oss för att inte ägna oss åt mental bokföring så finansierar du idag rent krasst all privat konsumtion och sparande för din sambo när hennes 21 000 kr är förbrukade varje månad. Detta är en objektiv sanning. Huruvida det är moraliskt riktigt/rättvist/jämlikt är högst subjektivt och jag avstår från att kasta mig in i gyttjebrottningen med mina värderingar och subjektiva åsikter.
Jag vill dock, precis som flera andra gjort tidigare i tråden, påpeka att jag tycker att ni bor på tok för dyrt i förhållande till er ekonomiska situation. Att ha 25 000 kr i fasta boendekostnader är i min mening nästintill dumdristigt i en situation där ett inkomstbortfall för en av er skulle innebära att den kvarstående inkomsten inte ens täcker er månatliga boendekostnad. Detta i kombination med andra potentiellt olyckliga scenarier som en bostadskrasch skulle åtminstone hålla mig vaken om nätterna - trots en väl tilltagen buffert.
Så med risk för att låta hård och okänslig - att bo i villa i en stockholmsförort är ingen mänsklig rättighet. Det går mycket väl att få tag i en 4:a i en stockholmsförort för hälften av den summa ni lagt på ert nuvarande boende. Ni skulle då även kraftigt kunna minska den risk som du personligen bär på i ert nuvarande ekonomiska upplägg. Hade jag givit något tips baserat på din beskrivning ovan så hade det varit att börja se över er boendesituation. Men återigen - det är min subjektiva och högst personliga åsikt.
Jag håller tummarna för att ni landar i ett upplägg som känns bra för er båda. Men försöka att inte fastna inte i frågor om vad som är rätt eller jämlikt. Det är högst subjektivt och kommer bara äta upp er allihopa om ni nu befinner er i olika värderingsläger.
Lite oroväckande att vi hör mer om hennes familjs åsikter än om hennes…
Det är henne du lever med, inte hennes familj. Men gnäller de är det kanske för att hon gnällt till dem? Om hon har lättare att anförtro sig till dem än till dig har er relation tyvärr ett betydligt större problem än vad som mäts i SEK.
Min smak; Antingen älskar/accepterar du henne även med en 21k lön på 80%, och då delar ni på allt, eller så får du leta vidare.
Jag tänker att man ska sluta se på sitt förhållande som att man är två parter där allt måste vara rättvist mellan de två parterna och istället se på det som att man är en familj med en ekonomi.
Svår situation att köpa något så dyrt och sedan dela 50/50. Jag har nästan exakt samma sits med min partner även vi båda tjänar något bättre än er och har inga barn.
Det är en av anledningarna till att vi letar något billigare där båda ska kunna bidra och samtidigt ha ekonomi utanför det köpet.
Jag hade inte velat sitta på 2.5 miljoner i lån med en inkomst under 30 brutto.
