Nej, att ha gemensam ekonomi innebär att man köper det man vill köpa - ibland med “den andres” pengar - enligt de ramar man satt upp för familjens ekonomi. Jag och min fru har bestämt hur mycket vi ska spara varje månad, sen betalar vi alla fasta kostnader, och det som blir över har vi helt enkelt på våra konton och använder.
Om jag vill köpa en pryl så säger jag “jag har funderat på att köpa XYZ”. Och så säger hon “det låter kul!” eller “det låter onödigt”. Sen diskuterar vi lite. Om hon vill köpa soffkuddar eller smycken säger hon “jag har kollat på XYZ” och så säger jag “ja det var fint!” eller “ska vi inte satsa på dyra hotell på semestern?”. Sen diskuterar vi lite. När pengarna är slut hos den ena så säger den till den andra “kan du föra över pengar till mig?”. Och så gör man det. Kanske med kommentaren “men nu börjar det sina och vi behöver ju dubbdäck - vad ska du använda dem till?”
Det är ungefär 40k skillnad i lön mellan oss. Vi lever identiska liv i termer av prylar, sparande, materiella ting, osv. Vi är ju en familj.
Det finns en invändning mot replikerbarheten i vårt upplägg som jag är medveten om. Det är att vi har en väldigt god ekonomi. Men det tar inte bort det faktum att om vi skiljer oss idag så kommer en vara en (ekonomisk) “vinnare” och en vara en (ekonomisk) “förlorare”. Sånt är livet!
Fast som någon annan skrivit förut, det är skillnad på vadhur man hanterar ekonomin nu och hur man planerat med förord. Att hantera ekonomin när man är ihop som att det värsta faktiskt ska hända är inte samma sak som att hantera det som att man faktiskt är en familj. Förordet ska då bestämma hur man delar tillgångarna ifall det värsta faktiskt hänt.
Jag har också hemförsäkring men behandlar inte mitt hem som att det faktiskt ska brännas ner.
Vad är skillnaden exakt? Det ts skrev handlade väl inte om vardagsekonomi direkt utan om de absolut största tillgångarna och satsningarna som de/ han gör.
Dvs ingen utav oss ska kunna ses som en större vinnare/förlorare vid en eventuell separation.
Jag tänker såhär: Om någon i en relation går ut som en jättestor förlorare vid eventuell skiljsmässa är det i sig en risk. För att kunna hantera skiljsmässa vuxet och känslokallt måste det vara en enorm fördel om ena parten inte förlorat miljonbelopp.
Ett bittert ex är värt att undvika, från båda håll. Det är värt för båda att vara lite extra generösa, men bara till en gräns - sedan riskerar man att själv bli bitter och hatisk om man ‘ger’ för mycket och behandlar sig själv och sitt framtida jag orättvist.
Även i en familj är det väl bra att inte låta sig bli trampad på och tagen för givet? Kanske framförallt just då.
Skillnaden är att lösningen (som de valt) för det som eventuellt kan hända är attleva idag som om det faktiskt ska hända. De har valt att inte ha en gemensam ekonomi, utan en som är delad där hon inte ska kunna spara ihop mer pengar än vad hon hade gjort om hon var singel, bl a. Han berättar om fler detaljer om hur ekonomin hanteras idag där han tar hänsyn till hur det kan bli om det skiter sig. Alltså de har hemförsäkring och lever i huset inte som om det är något värt att bevara och skydda utan som om det ska faktiskt brinna ner.
Därför tänker jag att om de bara väljer att hantera dagens ekonomi som om de var en familj, alltså “våra” pengar, inte “mina” och “dina” så hade allt varit enklare. Sen har man kanske ett förord om hur huset fördelas samt att privata ägodelar är ens egna osv. Vet inte om man kan skriva där att pengarna på det gemensamma kontot ska delas 40/60 och där kommer säkert problemet och varför de måste ha delad ekonomi idag.
Men enligt honom är båda nöjda med upplägget så enda rätta svaret är nog att bara ignorera vad hennes familj och kompisar säger.
Har kanske missat det i tråden men hur såg livet ut innan köpet av bostaden? Ett hus för 7,5 mille köper man väl inte tillsammans om man träffades veckan innan?
Börjar med att erkänna att jag inte läst alla svar i denna tråd så detta kanske blir dubbelt vad någon annan redan skrivit.
Om det spelar någon roll så är jag kvinna 33 år, gift och vi har två gemensamma barn. I vår relation har alltid jag tjänat mest och så kommer de troligtvis vara livet ut. Vi är båda höginkomsttagare. Det är jag som sköter vår ekonomi i stora drag, men ser till att min man förstår den och vet vart våra pengar går.
För större utlägg så pratar vi alltid med varandra så båda parter har en god insikt i hur det finansieras. Vi ber aldrig varandra om tillstånd att köpa något utan snarare synkar med varandra hur de ligger till om vi haft en månad med många utlägg. De händer att vi swishar varandra för att jämna ut vad vi har på kontot om den ena parten spenderat mer.
Det finns inget rätt eller fel när de kommer till hur man som ett par vill lägga upp sin ekonomi, så länge man har pratat igenom det och gemensamt kommit överens.
Det är väldigt få relationer som är ekonomiskt jämställda = båda parter har samma ekonomiska förutsättningar. Om man har bestämt sig för att ha en ekonomisk rättvis relation så anser jag att de enklaste är att lägga ihop bådas inkomst efter skatt och se till vilken procentuell fördelning av utgifterna man bör ha. Oaktat om man är sambo, gift, med eller utan barn.
Vid köp av gemensam bostad så anser jag att man ska äga boendet 50/50, och precis som TS reglera eventuell större skillnad i insats i ett skuldebrev. Vid en vinst ska först respektive parts insats delas ut och sedan ska eventuell vinst ovanpå detta delas 50/50. Detta anser jag då man båda bidragit till amortering/räntan/ förbättringar av boendet etc. Vid en förlust ska den hanteras procentuellt på bådas insats. Vid en separation ska värdering av bostaden göras av minst 3 opartiska mäklare för att sedan regleras utifrån ovan.
Gällande sparande så anser jag att man kan ha individuellt sparande så länge man inte skaffar gemensamma barn. (Senast) när man skaffat barn anser jag att sparandet ska vara gemensamt utifrån samma procentuella princip som utgifter.
Skulle en part ha en ett signifikant större sparande in i en relation kan jag förstå om man vill skydda den separat vid giftemål.
Enligt mig är detta upplägg det som skapar rättvisa i relationer och vad jag utgått ifrån i relationer. Samt hur resonemanget brukar gå när jag rådger vänner/ familj kring deras ekonomi.
Exakt. Att vara sambo med gemensamma barn begränsar kraftigt möjligheterna att äga saker gemensamt. Detta gäller särskilt när bröstarvingarna är myndiga, särkullbarn har långtgående rättigheter när en förälder har avlidit – vilket kan ha mycket stora konsekvenser för den förälder som är kvar i livet.
nja…är nog väldigt jobbigt om barnen är små också. om de ärver halva huset, eller massa pengar så har överförmyndarnämden väldigt mycket att säga till om . Så till alla som har gemensamma barn men bara är sambo. gift er. skaffa äktenskapsförord om ni vill dela mitt och ditt.
Kan du berätta mer om det här? Fördelning hur då…? Så jag förstår din definition av “rättvis” här, för det gör jag inte nu (än).
Menar du kanske t.ex. att de gemensamma utgifterna ska betalas med % satser i enlighet med vars och ens andel av totala nettoinkomsten?
Men isf… hur gör man det enkelt rent praktiskt från en gemensam “hög” pengar nettoimkomst/mån? Du kanske inte menar att man bokstavligen ska sätta alla pengarna varje månad på ett (1) gemensamt konto.
Jag hänger heller inte med på exakt hur det gemensamma sparandet (enligt en gemensam ö.k. X kr/mån) funkar, när man har gemensamma barn. Är det så här du menar (exempel): nettoimkomst A = 50000, B = 10000.
A ska bidra med 5/6 = 83.3% av X, B med 1/6 = 16.7% ?
Hur bör denna pengahög delas upp då, vid en senare ev separation om a) paret är sambo, b) paret är gift ? Kanske du tänker att den pengahögen ska ligga kvar as-is efter skilsmässan och anses vara “barnens pengar” som det kan tas av sen av båda föräldrarna när det passar?
Ja exakt. De gemensamma utgifterna betalas med % satser i enlighet med vars och ens andel av totala nettoinkomsten.
Vi har inga gemensamma konton. Vi ställde upp både intäkter och utgifter i en excel, gick igenom vem som ansvarar för att betala vilka utgifter. Summerade utgifterna och kollade hur de såg ut så vi båda ska ha lika mycket pengar kvar på kontot efter att alla fasta utgifter är betalade. De var ett tag sedan vi gjorde denna övning, men vi gör den då och då när vi känner ett behov av att bättre förstå vad våra pengar går till.
Kan tillägga att vi också har lite olika intressen så vi tar också de utgifter vi är mest intresserade av att förkovra oss i, jag har b.la. amortering, ränta & försäkringar medans han har bl.a… el, matkostnader & streamintjänster
Gällande sparandet så behandlar vi den i vår excel precis som en utgift som alla andra. I praktiken så är det jag som är mer intresserad av sparande och jag som satt upp konton hos lysa & Avanza samt sköter överföringar, placeringar m.m.
Vi är gifta utan äktenskapsförord eller skuldebrev. I vår relation nu finns inget “dina eller mina pengar”. Allt mitt är hans och allt hans är mitt. Den goda ekonomiska situation vi befinner oss i nu är ett resultat av vår gemensamma insats. Men vårt ekonomiska upplägg såg såklart annorlunda ut innan vi flyttade ihop och innan vi skaffade barn.
Vid en separation så skulle kontona som står i mitt namn (inkl. barnsparandet) anses vara giftorättsgods och fördelas lika. En stor anledning till att vi valde att gifta oss strax innan vi skaffade barn var av juridiska skäl.
För de vänner som väljer att skaffa barn utan att gifta sig så är de viktigt att pengar sparade till barn ligger på ett konto där båda parter står som kontoinnehavare.
Hoppas de förtydliga lite mina tankar kring vad jag anser är ekonomisk rättvisa i en relation, kul ämne att diskutera kring
Kan tillägga att för barnsparande så sparar vi inte i barnen namn, tanken är inte att de ska få ett konto med pengar när de fyller 18 utan att vi ska ha kapital avsatt att kunna stödja dem med senare i livet ex. resor, körkort, bil, insats m.m.
Gemensamt månadsspar: 10 (in på gemensamt konto om ej gifta)
Kvar:
50 - 30 * 0.833 - 0.833 * 10 = 16.7
10 - 30 * 0.167 - 0.167 * 10 = 3.3
Antagligen kommer B (med 10k i nettoinkomst) ha rätt starka synpunkter på nivån på det gemensamma rättvisa sparandet för att ha några karusellpengar värt namnet varje månad. Högst troligen blir det då inte 10k utan mindre.
Sen då? Hur blir det “lika mycket kvar på kontot” och rättvist samtidigt?
Det här erkänner jag att jag inte förstår heller:
Ok pengar har inget minne, men det som köpts måste ägas av någon. Säg att du, som tjänar mer, har köpt ett par awesome diamond studs för 30k, pengar som du tjänat in. Hur stor andel av dem äger din man? Ja jag fattar att de ingår i giftorättsgodset om skilsmässa inträffar (bodelning), men de är ju ändå dina, bara dina, eller hur?
Under äktenskapet måste det vara så att den make som har köpt, betalat, för något också äger det – har äganderätten. Speciellt för personliga saker såsom accessoarer, smycken & klockor som förvisso kan vara mycket dyrbara. Men även för saker som den andra maken har implicit nyttjanderätt i, t.ex. en bil. Det går ju inte att två individer äger en bil samtidigt. Gäller även tecknade avtal om inte båda makar har skrivit på avtalet ifråga (el, tele, försäkringar ex.vis).
Förstår din förvirring i räkneexemplet. Om vi förenklar och utgår ifrån att alla pengar på något sätt har konsumerats vid månadens slut (antingen i fasta/ rörliga kostnader eller blir över och anses då vara sparande) så kommer de man bidragit in med vara 83,3% för part A och 16,7% för part B.
Sen hur man praktiskt löser det 1) med att justera om bland fasta kostnader eller 2) en överföring efter fasta kostnader, för att säkerställa att båda har lika mycket på kontot är en smaksak.
Mina hypotetiska awsome diamond studs för 30k ägs av mig men vid en separation har min man rätt till att jag kompenserade honom 50% av dess monetära värde. Så länge inget annat avtalats.
Under äktenskapet är de väl irrelevant vad som är ”mitt” och ”ditt”, då inget realiseras förens vid en separation. Min man står som ägare på bilen, skulle vi separera så är 50% av bilens monetära värde mitt och han skulle då behöva kompensera mig.
Jag är dock ingen jurist men de går att googla och få ganska tydliga svar kring vad som gäller kring smycken, äganderätt osv. vid giftemål.
Nja. Äger din man er älskade bil eller de där ”diamond studs” (vad det nu är ) kan han ju självständigt välja att sälja de, ge bort de osv. Så visst påverkar det vem som står som ägare till saker även under äktenskapet. (Dvs ägare förfogar fritt över det denne äger själv under äktenskapet) Kan ju bli riktigt jobbigt för något med högt affektionsvärde men lågt monetärt värde t ex en högt älskad katt…
Däremot när det gäller tex fastigheter var min fru ”tvingad”? att skriva på när jag sålde skogsfastigheten jag ägde själv, och trots att det även fanns äktenskapsförord att det var enskild egendom. Sen om det eget hittepå från mäklaren, mäklarpraxis eller lagen juridiskt som styrde det vet jag ej.
Bra förtydligande @Skogstomten där lärde jag mig något!
Jag känner att jag är ute på djupt vatten nu då jag inte är någon jurist. Men tyckte det var ett intressant ämne så googlade lite mer.
De verkar ändå inte vara så enkelt… i detta fall skulle det finnas en dold samäganderätt över bilen vilket gör att han inte bara skulle kunna ge bort den utan mitt godkännande.
”Om din make eller sambo köper något som ska användas av er båda och du bidrar med en summa pengar till köpet kan du räknas som en dold samägare. Utåt sett kan det se ut som om hela egendomen tillhör din make, men som dold samägare är du faktiskt också ägare till egendomen.”
Snubblade också över i äktenskapsbalken och följande:
” En make får inte utan den andra makens godkännande sälja, ge bort, pantsätta eller hyra ut makarnas gemensamma bostad och bohag. Det gäller även om denne är ensam ägare till egendomen […] Undantag gäller bara för sådan egendom som är enskild enligt ett villkor vid gåva eller i testamente. Däremot omfattas egendom som är enskild enligt ett äktenskapsförord av kravet på godkännande.”
Så att hon behövde skriva under var lagstiftat tydligen oklart vad som skulle hänt om hon vägrar…
Äganderätt, dolt samägandeskap, vad som gäller för fast och lös egendom under själva äktenskapet kanske skulle behöva bli en egen tråd (om den inte redan finns) Där någon jurist i forumet får hoppa in och skapa bättre klarhet
Som jag tolkat det är det “monetära värdet” man främst är delägare till, inte själva saken i sig. Dvs man har rätt till halva värdet på katten… men kanske inte hela eller halva katten
Så t ex en bil kan den registrerade ägaren sälja fritt och du som gift partner kanske på olika sätt vid en skilsmässa kan hävda att du har rätt till 1/2 värdet men du har svårt stoppa själva försäljningen eftersom din påskrift inte behövs om den andre står som registrerad ägare. Har då “morfars gamla fina bil” sålts billigt till en bilhandlare eller bilskrot är det nog svårt häva/backa köpet om det var partnern som råkade stå som ägare av någon anledning.
När det då gäller t ex djur blir det extra tydligt i t ex en infekterad skilsmässotvist eftersom registrerade ägaren till djuret (om/när det finns ett sådant register) kan välja att avliva “sitt” djur om de t ex inte har möjlighet att ha kvar det och vad är då 1/2 monetära värdet?
Det här kan då ställa till det när man tror man via giftermål äger 1/2 partnerns ärvda finmöbel, det populära sjöstället, entusiastbilen osv när det egentligen handlar om att man har rätt till 1/2 värdet av saken vid en skilsmässa men inte alls självklart har rätt att få själva saken i sig vid en skilsmässa. Framförallt de saker som dessutom har en specifik registrerad ägare angett i något register.
Mäklaren “hittade på” detta. Eller kanske: använde en mall som han/hon alltid använder när makar är involverade. Det lagen säger är:
“Om säljaren är gift och fastigheten antingen är giftorättsgods eller enskild egendom på grund av äktenskapsförord och makarnas gemensamma bostad, krävs andra makens godkännande för att köpet ska vara giltigt. Detsamma gäller om säljaren är sambo och fastigheten är deras gemensam bostad.”
Så, detta köpeavtalet för din skogsfastighet hade varit giltigt utan problem utan din makas formella godkännande (underskrift).
Din skogsfastighet var din enskilda egendom enligt äktenskapsförord. Undantaget att maka ändå måste godkänna försäljning av en fastighet gäller bara gemensamma bostaden och “gemensamt bohag”, det är vad som står i texten. Din skogsfastighet var inte detta, så mäklaren gjorde så i onödan.
Exakt vad som är ‘gemensamt bohag’ är inte specificerat så det är en tolkningsfråga, men självklara saker är sittmöbler i salonger, köksmöbler, husgeråd, serviser, gemensamt sovrum etc. Sånt kan ju vara värdefullt t.ex. om de är antika och/eller designermöbler. Däremot lär skrivbordet i ena makens arbetsrum eller bokhyllan där, inte anses vara gemensamt bohag – särskilt inte om den maken förde med sig dessa in i den gemensamma bostaden från början.
Sådana här tvistefrågor kommer givetvis bara upp på bordet när 3:e part (jurister) blandas in och det sker när äktenskapet ska upplösas, knappast annars!
Just den gemensamma bostaden med gemensamt bohag är ett specialfall som tarvar bodelning under äktenskapet och/eller gåvobrev mellan makarna med villkor inskrivna att gåvan ska vara enskild egendom för att vara “vattentätt”.
Javisst är det så. Det kan därmed uppstå stora problem, tvister, vid bodelning runt värderingar och även affektionsvärden. Den make som äger personliga saker (väskor, klockor, smycken, kläder, sportutrustning, konst…) till stort värde, torde vara högst intresserad av att behålla sina egna prylar vid en separation. Saker som han/hon alltid ägt till 100% under äktenskapet förstås.
Men man är inte bokstavligen delägare till nåt ö.h.t. vad gäller lösöre bara för att man är gift – om det inte är dokumenterat på nåt vis. Den make som förvärvat det (betalat för det) har äganderätten under äktenskapet och kan t.ex. sälja det, skänka bort det, förstöra det, förändra det, utan makes medgivande eller involvering. Det är eg ingen skillnad mellan att vara gift och vara sambo under förhållandets gång, s.a.s. utom en detalj: Äktenskapsbalken säger att makarna ska solidariskt hålla varandra på samma levnadsstandard / livsstilsnivå (utan att specificera hur detta ska gå till eller hur en förfördelad make kan beivra det isf.)
Njäee, det är inte irrelevant och en massa saker, som kan vara väldigt värdefulla monetärt, både kan och ska realiseras (säjas, skrotas, skänkas bort, förändras etc) under äktenskapet av ena el andra maken. Den som har färvärvat det (betalat för det) äger det, det är grundregeln. Har man köpt nåt för gemensamma pengar, från ett konto med blandade stålar s.a.s., är det förstås etiskt sett bådas (50-50 typ, ex möbler) även om det inte finns svart på vitt och vanligen är givetvis makarna medvetna om och överens om det
) kan han ju självständigt välja att sälja de, ge bort de osv. Så visst påverkar det vem som står som ägare till saker även under äktenskapet. (Dvs ägare förfogar fritt över det denne äger själv under äktenskapet) Kan ju bli riktigt jobbigt för något med högt affektionsvärde men lågt monetärt värde t ex en högt älskad katt…
där lärde jag mig något!
oklart vad som skulle hänt om hon vägrar…
