Korslänkning till en fråga och ett svar som kom in via sociala medier.
Jag är besviken över att ha sparat till barnen på bankkonto i 10 år, nu är det bara 3 år kvar, vad gör jag?
För det första upplever jag att det finns en myt om att man som förälder måste ge sin barn pengar när de fyller 18, annars är man inte en bra förälder. Det stämmer inte, de flesta får inga pengar och jag fick inga pengar och det gick bra ändå.
För det andra så upplever jag att det är mycket viktigare att i så fall fokusera de kommande 3 åren på att utforska ämnet pengar tillsammans med barnen, istället för att fokusera på att spara ihop ett belopp till dem. Att dela med sig av misstaget och insikten från det. Att visa att man som förälder inte heller har full koll, gör sitt bästa och fattar så fort man hinner.
På det sättet kan de kommande 3 åren bli mycket viktigare än något annat man hade kunnat göra, eftersom om man tittar på barnets livstid, så är pengarna det eventuellt skulle få på 18 års dagen en så liten del av den totala intjäningen som barnet kommer ha över livet. Därför tycker jag att det är mycket viktigare att ge bort kompetens, ekonomisk självförtroende och en ekonomisk självkänsla. Det kommer spela en mycket större roll än en klumpsumma vid 18-år.
Jag sparar inte separat till barnen, utan allt investeras på mitt konto. Tänker inte heller ge pengarna till barnen vid en specifik ålder, utan isåfall hjälpa till och betala saker genom livet, så har inte bestämt någon summa.
Körkort, flyttkostnader, kontantinsats, eller vad det nu kan vara. Sparhorisonten på just ”deras” pengar spelar därför mindre roll.
Jag sparar till barnen sedan de föddes, men sparar inte för att ge dem pengarna, utan att använda pengarna för ett “rikt liv” när de är tonåringar samt flyttar hemifrån.
Tiden mellan 15-25 år är nog ekonomiskt värst då de knappt ens får in pengar för att klara sig, och än mindre till att bygga upp sin egna ekonomiska platform (som i den åldern börjar med boende) samt också bygga upp sitt humankapital (resa, utbilda sig osv).
Jag kommer “investera” pengarna jag sparat i deras grejer, där de kommer få all eventuell avkastning på sådana investeringar, samt då också slippa kapitalkostnaderna. Men däremot kommer jag dra av om barnen tycker att de “måste” ha en moppebil, då köper jag den med deras pengar, och förlusten får de helt enkelt svälja genom att det är mindre pengar kvar ur deras pott.
På så vi hoppas jag att det blir en bra avvägning av att de får utan egentlig motprestation, men samtidigt kan de inte bara ösa på för de måste prioritera och även ta hand om grejerna för att minimera värdeminskning, eller ta hand om grejerna för att maximera värdeökning (av t.ex boende).
Sen vill jag ge barnen chansen att spela “the long game”. Inte hålla på och flytta runt i andra hand, flytta kanske varje år osv osv, med allt vad det innebär. Utan kunna investera utifrån långsiktiga behov.
Vi och far/morföräldrar sparade i fonder till våra barn.
De pengarna användes av barnen till körkort och kontantinsats vid köp av bostadsrätt.
Vi kommer troligtvis spara i fonder till framtida barnbarn.
Min dotter är några månader gammal. Vi har funderat på om man kunde/borde skapa extra incitament för henne att arbeta genom att betala ut framtida sparkapital som bonus då hon får egen lön.
Min spontana reaktion är att personen i fråga gör problemet större än vad det är. Eller kanske formulera om det, för det är egentligen inget problem. Personen i fråga verkar måla upp, i min värld, ett icke-problem till ett problem.
Är helt enig, lär barnen vikten av en god hushållsekonomi och att kunna handskas med pengar först och främst. Nu har vi små barn, men detta kommer vara vårt huvudsakliga fokus.
Sen lägger vi undan pengar till barnen, men tanken med dessa är inte att de skall betalas ut som en klumpsumma till barnen när de fyller 18 år. Oklart i nuläget om vi ens kommer nämna detta sparande till barnen.
Utan vi vill gärna finnas där i bakgrunden som ett slags stöd genom livets alla prövningar, om och när barnen visar på en god ekonomisk mognadsgrad så hjälper vi såklart till rent ekonomiskt.
Jag tycker som så att föräldrar bör ju iallafall se till att det finns pengar till ett körkort vid 18 eftersom, ->gå in på Platsbanken och kolla jobb mer eller mindre allt verkar behöva körkort (alt att det är “meriterande”) en förälders uppgift är ju att avkomman ska klara sig. Bor man utanför någon av the big 3: Sthlm, GB, Malmö så är ju typ körkort en av de största medlen för att kunna få jobb vart som i Sverige.
Så en/två tusenlappar om året bör man ju klara av. Oavsett bakgrund.
Sen att det ska sparas till kontantinsats osv, nää det är väl mer bara bortskämd bonus så att säga. (Inte för att det ska vara någon jantelag) Men jag menar bara, spara era barn ett körkort så har ni gjort eran del sparandevis iallafall (in my opinion).
äldsta fyller snart år 6, loggade in igår och såg att det låg 140K på hans kapitalförsäkring. Jag har en släkting som inte alls sparar i fonder utan på bankkonto och det ger ju begränsad tillväxt.
Är inne på Vesuvios spår med att inte separera sparandet. Jag kan täcka eventuella ekonomiska behov framöver utan att idag behöva hantera den glidande måltavlan av hur mycket som behövs, när det behövs, och de juridiska aspekterna kring vem som äger kontot.
Presenter går till hushållskassan. Eller om man med mental bokföring vill klassa det som att de går till något barnen behöver. Men allt är samma pott pengar i slutändan.
Att någon trevligt nog vill ge en gåva är inte skäl till att sätta upp separata sparlösningar. Det ger mer administration och faller utanför den ekonomiska planen.
Bra fråga. Det har inte hänt än. De har ju fått pengar givetvis, men inget som är ”det här får du när du fyller 18” eller så. Har inte så stor släkt, men vet att min far sparar till mina barn via ISK på sin egen bank där andra släktingar ibland satt in pengar. Jag vill ogärna lägga mig i andras beslut och jag räknar inte heller med vare sig arv till mig eller pengar till barnen, det löser jag själv oavsett
Jag förstår. Kanske inget jätteproblem. Svärföräldrarna sätter även in pengar varje månad så hade kännts konstigt att det skulle in i våra egna konton så att säga.
Sålänge det inte är stora summor eller öronmärkta pengar som skiljer sig från vad jag själv tänkt, tror jag inte det vore så stora problem, men om det skulle krångla till sig får man ju ändra upplägget så småningom.
Till barnen sparar man det man kan. Men först måste man klara av att spara till sig själv. Det är som säkerhetsgenomgången när man flyger. Vuxna tar på masken först innan den hjälper barnen.
Om man kan är det bra att spara större summa till barnen så de kan få hjälp att komma in i bostadsmarknaden. Bostadsmarknaden har tiltat till de yngres nackdel under många år och risken är stor att det blir ännu värre med tiden tyvärr.
Om man ändå ska hjälpa barnen i framtiden spelar det ingen roll om det sker i deras namn eller eget. Pengarna kommer ju ändå från samma källa.
I stort resonerar jag likadant som du gör men jag har valt att placerat mina barns sparande i separat ISK i mitt namn för att kunna följa värdeökning separerat från mitt sparande. ISK-skatten på deras konto ser jag som en extrainsättning.
Mina föräldrar ville skjuta till pengar till mina barns sparande. Jag föreslog att de istället kunde investera pengarna själva i eget ISK, så kan de själva avgöra om 20 år vad de har råd och vill ge bort. Det ville dom inte. Deras resonemang var att de främst ville hjälpa sina egna barn (mig och mina syskon) och litar på att vi i sin tur vet vad som är bäst för våra egna barn.
[liten rant] Nu kommer jag bli lite existentiell. Men ju äldre jag blir desto mer upplever jag att samhället och jag själv har förändrats och att det inte ger särskilt bra vägledning att snegla bakåt och stanna kvar i gamla beslut.
Just när det gäller föräldraskap är det särskilt viktigt att hänga med och blicka framåt. När de är riktigt små kan det funka att läsa samma böcker för dem som ens föräldrar gjorde men man kan inte i längden hålla på att envisas med att tro att samma böcker, lekar, filmer, dejtingmönster, mm gäller fortfarande. Och det gäller i högsta grad också ekonomin för unga, inte minst ser bostadsmarknaden annorlunda ut idag på många ställen och många föräldrar måste hjälpa till på ett eller annat sätt.
Så jag skulle säga att det generellt sett är en dålig vägvisare att köra vidare på att eftersom det funkade för en själv för ett gäng decennier så är det en vettig väg att gå idag. Jag säger inte att det är omöjligt, men att det funkade förr är helt enkelt inget bra argument.[/slut på rant]
I sakfrågan för frågeställaren är det nog mest bara att lösa situationen så gott det går.
Nu har jag inte barn, men om jag hade haft det så hade jag nog lagt undan pengar, i mitt namn, till en del av barnets första kontantinsats. Med motkrav att de får spara ihop en del själva för att få delen jag sparat.
Att ge en 18 åring en saftig klumpsumma kan gå lite hur som helst.
Svärföräldrarna sätter även in pengar varje månad så hade kännts konstigt att det skulle in i våra egna konton så att säga.
