Karriärval i arbetslivet med Autism/ASD/Asperger

Ett rikare liv Emotionella sidan av pengar
21

Jag håller verkligen med om att den boken är bra.

En av de huvudsakliga slutsatserna i boken, om jag minns rätt, är att det väldigt sällan är någon idé att berätta för någon att den har fel, utan istället jobba runt problemet. Av den naturliga anledningen att människor, kanske främst “normala”, inte tenderar att tycka att de gjort fel, någonsin. Detta kan vara jobbigt att hantera, men det kan vara en framgångsrik strategi enligt min erfarenhet. Undvik alltså att skapa konfliktytor.

Detta är inte det enda i boken, så köp och läs! Välj originalspråk, om du är någorlunda bra på engelska.

Beställ inom 8 timmar och gå med i Prime (gratis första månaden) så har du den utanför din dör imorgon. (Disclaimer: Jag äger aktier i Amazon)
https://www.amazon.se/How-Win-Friends-Influence-People/dp/0091906350

Finns en lite dyrare med annat omslag:
https://www.amazon.se/How-Win-Friends-Influence-People/dp/1439199191

För att återknyta till mitt inlägg längre upp, att välja ledarstil efter personlighet, så var det ju inte så Steve Jobs valde att göra i sin ledarstil. Han blev väldigt framgångsrik ändå, men jag är den första att erkänna att hans ledarstil är förknippad med hög risk och hög kostnad.

22

Till att börja med: Tack så jättemycket för all input allihop. Precis som jag misstänkte så sitter folk på väldigt mycket insikt här på RT utanför bara det ekonomiska :slight_smile:

Du har alltså blivit erbjuden kurser i ledarskap och du undrar huruvida det är klokt att utmana dig själv så till den grad att du ska tacka ja? För egen del skulle jag sky en ledarskapskurs som elden då jag saknar drivkraften men frågan är om det är något som du tycker känns roligt och lustfyllt? Om svaret är ja ser jag ingen anledning till varför du skulle begränsa dig. Du har ju uppenbarligen utmanat och förvånat dig själv tidigare

Ja. Dock var det på tillfrågan via chefen som jag fick nuvarande ansvar. Jag hade det aldrig som uttalad ambition utan antog mig ansvar utanför mina ramar på annat håll, är väl den korta bakgrunden till det.

Det jag däremot alltid gillat och konstant laborerar med är tanken på egenföretagande och den frihet det medför. Jag antar att jag får visst utlopp för det i min nuvarande roll! Dock är jag tveksam till just vad jag tycker om personalansvar i stor omfattning… Det är kanske inte riktigt där min passion ligger så att säga.

1 gillning
23

Du ska bara veta hur läskigt jäkla spot on du är med det här inlägget… Men sedan var det ju det här med att du är på spektrumet också :rofl:

Det kan vara enkla knep, som att begränsa vid vilka tider dina medarbetare får komma och prata med dig

Har undermedvetet redan gjort detta till viss del faktiskt! Har ett system för att signalera just det men jag använder det kanske inte tillräckligt utan mest när jag är i digitala möten!

eller att du går en promenad ensam varje dag klockan elva, osv.

Det har jag försökt göra konsekvent i flera år vid morgonfikat faktiskt och det hjälper. Men dessvärre har jag slarvat med det på sistone… Där kanske vi har en pusselbit till min stress på sistone.

Du måste inte bli en ledare på samma sätt som andra människor är ledare, kom ihåg det! Och, passa på att gå den där utbildningen, för vem vet, kanske utbildningsledaren vet precis hur du har det!

Ja jag ska nog banne mig göra det. Det är just det där med bilden av den typiska ledaren jag har haft svårt att identifiera mig med. Chefen har också påtalat (något parafraserat) att “Du är rätt hands off i ditt ledarskap men jag är nöjd med dig och du får hitta din egna stil!”.

2 gillningar
24

-Eftesom jag analyserar sociala interktioner med mycket mer än mer naturligt sociala personer ser jag att jag blir bättre än dem över tid. Den boken jag läst som hjälp mig mest inom detta är “how to win friends and influence people”.
-Inom IT arbetar många personer som skulle kunna ha en diagnos på AS spektrat. Jag pratar inte om det med dem, men jag förstår dem och har ofta kunnat handskas med sådana som annars kan ses som besvärliga på grund av detta.
-Det sättet vi med Autism resonerar i sociala sammanhang är ofta väldigt bra lämpat för ledarskap bara man lär sig att inte göra sociala snedsteg. Jag menar tror att typiska drag hos någon med Autism är bra drag för en chef, då de kan vara:
*Man är tydlig i sin kommunikation kring e.g. vad någon gör bra och dåligt, vilka förväntningar som finns etc
*Man kan diskutera känsliga frågor på ett sakligt vis.
*Man är intresserad och engagerad eftersom man vill lära sig alla detaljer som ens anställda arbetar med.

Det här är faktiskt mycket intressanta aspekter som jag ofta frågat mig själv om huruvida det är en personlig talang eller kopplat till att jag med AS/ASD bara överanalyserar sociala situationer. Men i och med att du nämnder det undrar jag om det inte har någon inneboende koppling ändå! Då har jag ändå aldrig läst den boken men hört den rekommenderad tillräckligt många gånger för att nog göra slag i sak och beställa den för en gångs skull :slight_smile:

Det känns allmänt som att jag ganska (ointuitivt?) har väldigt lätt att undvika konflikt, vara folk till lags och allmänt förstå folks intentioner. Det har hjälpt mig i många situationer och jag har samtidigt sett hur många låtit sina känslor gå ut över sina arbeten.

25

Som trådskaparen själv märker, har folk ingen erfarenhet av din situation utan svarar i generella termer. Ännu en sak som gör det svårare för oss med autismspektrum att passa in på den vanliga arbetsmarknaden. Get used to it. Folk fattar inte, de har fullt upp med sina egna problem.

Ser man någon i rullstol, gör man kopplingen att personen kanske uppskattar att du håller uppe dörren. Psykiatriska funktionshinder är någonting flummigt. Nothing is more complicated than visibie. När jag drog detta exemplet för en person blev hon VÄLDIGT upprörd. “Sådär kan man inte jämföra!” osv. Folk fattar inte psykiska funktionshinder. Get used to it.

Det folk assicerar diagnosen med är kändisar (Elon, Greta m.f.l.) som är undantag från regeln på hur välfungerande individer kan vara. Jag skulle säga typ 50/50 om man är sjukskriven hela livet eller har något form av jobb, en minoritet bildar familj även. Detta baserar jag på att ha bott ihop dygnet runt under 3 års tid med personer med samma diagnosbild. Det är lite random om vi lyckas funka i samhället.

När jag var i 20-årsåldern kom jag till insiknten att det är inte bara är barn som mobbas, utan även vuxna kan vara dryga jälva as. Att folk som oss ibland kan bli 100% fungerande individer på arbetsmarknaden med (oftast enkla & billiga) anpassningar, typ “Nisse vill sitta själv på lunchrasten eftersom han inte får energi av att snacka skit med kollegor, utan Nisse behöver sitta för sig själv”. Guess what? Det är för komplicerat.

Folk orkar inte. De har fullt upp med sitt eget. För att återkoppla till rullstolen, blir det mer konkret. Yes, vi kan installera en ramp, det fixar vi, älskar din motivation! Men va, Nisse ska sitta själv på lunchen? Aspergers?! Tyvärr vi har nog inte den kompetensen… men vi önskar dig lycka till!

Jag kan lova dig, nu är det någon som läser detta och är upprörd. Suck it up.

En av mina stora insikter i livet: det är en enorm frihet att köra sitt eget race om man har autism. Jobba ihop aktiekaptial, så du kan leva på avkastningen ihop med dina intressen. Starta eget inom det du är bra på. Jag upplever personligen att det “sociala spelet” tar så pass mycket energi, att jag mår x100 bättre av att vara min egen boss. Det kräver dock diciplin, och tydliga mål med vad du vill uppnå.

Lycka till, kör hårt och strunta i folk som är negativa. Omge dig av bra energi. Jag gick in i väggen för att jag brydde mig en gång i iden. Now I don’t give a fuck. Gör dig grej, och älska det du håller på med så kan du dessutom tjäna pengar på det. Du har Aspergers, och som du själv säger; våra hjärnor funkar annorlunda. Använd det som en tillgång och skapa en edge. Rock on! :+1:

9 gillningar
26

Intressanta insikter som väl handlar om hur viktigt det sociala är för “normala” personer, det övertrumfar allt för dem. Det är så de är skapade, och kan vara grunden till deras genetiskt kodade överlevnadsstrategi, att hålla ihop och vara en i gruppen.

Vuxenmobbare använder sin sociala kompetens för att kunna njuta av hur de kan styra och kontrollera människor - ofta är de ganska sorgliga människor och jag antar att mobbandet ger dem en flykt från sig själva.

Ett val man kan göra är ju att välja en bransch där ASD är väldigt vanligt, IT har ju nämnts, då tror jag arbetsplatserna blir lättare att överleva.

27

Övervägt att hitta en arbetsgivare där alla redan har spetskompetens om ast? Typ Unicus:

Unicus är ett konsultföretag med inriktning på systemutveckling. Vi är bäst på programmering, testautomatisering och QA. Alla våra konsulter har Aspergers vilket gör oss till ”The perfect match for software development”.

1 gillning
28

Det folk assicerar diagnosen med är kändisar (Elon, Greta m.f.l.) som är undantag från regeln på hur välfungerande individer kan vara. Jag skulle säga typ 50/50 om man är sjukskriven hela livet eller har något form av jobb, en minoritet bildar familj även. Detta baserar jag på att ha bott ihop dygnet runt under 3 års tid med personer med samma diagnosbild. Det är lite random om vi lyckas funka i samhället.

Precis så!

Det finns såklart ett stort problem med att många av oss tar det “svarta pillret” som gör att det blir en ond spiral. En självuppfyllande profetia helt enkelt… Men samhället är de facto inte särskilt ASD-vänligt och då är ändå Sverige i absolut framkant vågar jag påstå. Både för att vi är relativt kulturellt introverta och för att vi har (hade?) generöst stöd i skolan för barn med NPF-diagnoser.

Jag hatar verkligen offerkoftor men precis som du säger så är ASD i sig självt mestadels en funktionsnedsättning. Sedan kanske det ger upphov till snedfördelad intelligens med vissa styrkor om man har tur. Men det vill till att man har det för att väga upp för vad ASD innebär hävdar jag.

Högskoleutbildningen blev i alla fall min “biljett” ut ur en avgrundsdjup långtidsarbetslöshet, det kan jag nästan garantera. Jag var en riktigt sorglig syn det första året efter gymnaiset. 0 självkänsla. 0 självförtroende. 0 motivation. 0 framtidsutsikter.

När jag var i 20-årsåldern kom jag till insiknten att det är inte bara är barn som mobbas, utan även vuxna kan vara dryga jälva as. Att folk som oss ibland kan bli 100% fungerande individer på arbetsmarknaden med (oftast enkla & billiga) anpassningar, typ “Nisse vill sitta själv på lunchrasten eftersom han inte får energi av att snacka skit med kollegor, utan Nisse behöver sitta för sig själv”. Guess what? Det är för komplicerat.

Folk orkar inte. De har fullt upp med sitt eget. För att återkoppla till rullstolen, blir det mer konkret. Yes, vi kan installera en ramp, det fixar vi, älskar din motivation! Men va, Nisse ska sitta själv på lunchen? Aspergers?! Tyvärr vi har nog inte den kompetensen… men vi önskar dig lycka till!

DING DING DING! :bell: :bell: :bell: JACKPOT!

Fy satan vad sådant här får mig att gå igång! Det kanske är någon typ av arbetsmarknadspolitisk talesperson och koordinator för ASD-anpassade arbetsplatser jag borde bli! Jag blir så jäkla trött på hur tafatta myndigheterna är inför psykiska funktionsvariationer och hur enkla de är att anpassa för om man bara vill!

En av mina stora insikter i livet: det är en enorm frihet att köra sitt eget race om man har autism. Jobba ihop aktiekaptial, så du kan leva på avkastningen ihop med dina intressen. Starta eget inom det du är bra på. Jag upplever personligen att det “sociala spelet” tar så pass mycket energi, att jag mår x100 bättre av att vara min egen boss. Det kräver dock diciplin, och tydliga mål med vad du vill uppnå.

Lycka till, kör hårt och strunta i folk som är negativa. Omge dig av bra energi. Jag gick in i väggen för att jag brydde mig en gång i iden. Now I don’t give a fuck. Gör dig grej, och älska det du håller på med så kan du dessutom tjäna pengar på det. Du har Aspergers, och som du själv säger; våra hjärnor funkar annorlunda. Använd det som en tillgång och skapa en edge. Rock on! :+1:

Jag håller med totalt!

Det är väl lite det som fick mig att hitta hit. Jag behöver ett FI-kapital för att över huvud taget känna mig lika trygg som någon gör med en vanlig buffert då fel arbetsplats och fel människor skulle totalt dränera mig… Som tur är så är chefen och kollegorna på min nuvarande arbetsplats tillräckligt sympatiska och lätta att ha och göra med för att jag ska stå ut med det “sociala spelet”. Men vem vet hur länge det varar?

Tack för dina inspirerande ord! :blush:

2 gillningar
29

Fuck off pengar är väldigt viktigt.

Tyvärr är det så att chefer tenderar att bytas ut ganska ofta, och det räcker att man råkar på att få fel chef för att livet skall bli riktigt surt. Detta gäller oavsett var i företaget man är, möjligtvis exkl VD, om man inte ser styrelsen som VD:s chef.

1 gillning
30

Du har fått mycket bra input redan och jag tycker som flera andra har skrivit att självklart ska du tacka ja till kurserna om du tycker det känns kul och givande. Kunskap är alltid bra att ha tänker jag och sedan är det en annan fråga om du vill gå vidare med andra chefsjobb eller inte. Att du kan göra det bra är jag nästan övertygad om, du har sannolikt en annan inlärningsstil än många andra, vilket inte behöver vara någon nackdel.

Visst kan man se det som att du utmanar din biologi. Du märker själv att det tar på krafterna och därför tycker jag Ankavankas inlägg om strategier för att spara energi är mycket viktigt. Jag är mamma till två ungdomar som befinner sig på autismspektrumet och vi har jobbat mycket med att kartlägga och minimera “stressorer”. d.v.s. vad som tar energi från dem. T.ex. kan det vara så påfrestande för en person att först ha en stressig morgon hemma, inte hittar nycklarna när det är dags att åka och sedan behöva åka kollektivtrafik med en massa andra människorna att personen i fråga är helt slut redan innan den har kommit fram till skola/jobb. Något som kan avhjälpas med goda rutiner och gott om tid hemma på morgonen, att alltid förvara nycklarna på samma plats och att åka bil eller cykel. Så medvetenheten om vilka som är dina stressorer och ett aktivit arbete för att minimera dem tror jag är avgörande för att du ska må bra. Likasom att faktiskt aktivt fundera över vad som ger dig energi och återhämtning (och se till att göra de sakerna, både under arbetsdagen och på fritiden).

Många av de saker som är nödvändiga för personer med NPF-diagnoser är sådant som är bra även för andra människor. Så oavsett om man vill vara öppen med sin diagnos eller ej så kan man bedriva ett påverkansarbete på sin arbetsplats för att skapa en god arbetsmiljö gällande t.ex. ljudnivå, regelbundna raster, tydlighet och förutsägbarhet etc.

Jag vet inte om du har någon kontakt med habiliteringen. Jag har enbart goda erfarenheter utifrån den kontakt jag haft med dem genom mina barn och även i yrkesrollen. De brukar vara riktigt duktiga på att både bolla tankar och känslor med samt hitta konkreta lösningar på problem. Att ha en kontakt med kurator eller arbetsterapeut kanske kan vara till hjälp för dig.

5 gillningar
31

@Anonym - var stå du idag?
Jag skulle så mkt uppskatta en uppdatering från dig då igenkänningsfaktorn hos mig är hög, även om jag fortsatt är odiagnostiserad av vården.

Taggning anonymiserad på TS begäran. /Moderator

1 gillning
32

Jag ser att de är 3 år sedan inlägget skapades men ifall någon har problematik med detta eller bara nyfiken, kan jag dela med mig av min histora. :smile: även medveten om att vi pratar om asd och inte adhd men vissa likheter finns det mellan båda.

Min ADHD begränsar mig koncentrationsmässigt, och jag kan känna mig otroligt utmattad av vissa väldigt teoretiska uppgifter. Jag har också problem med att organisera och planera saker. Det känns som att jag behöver dubbelt så mycket tid för att göra samma uppgift som andra.

Jag har även en tendens att snöa in mig på vissa ämnen och kan vara som besatt i en vecka eller två. Det som har hjälpt mig är att ha en öppen dialog med kollegor och chefer om min problematik och framförallt att ha lite humor och bjuda på mig själv. Det har resulterat i att kollegor också vågar vara mer öppna mot mig, och jag kan anpassa mig i situationer där jag kanske upplevs som störande.

Jag tycker inte att min ADHD begränsar mig. Snarare har jag en fördel, eftersom saker alltid har varit svårare för mig, och jag har fått segla i motvind hela min skolgång. På så sätt är jag van vid att kämpa, vilket kanske gör att jag inte ger upp lika lätt som många andra.

Jag tycker att du ska ha en öppen dialog med ditt team och framförallt använda humor, så att de förstår dina utmaningar och ni kan utvecklas som ett team. Ta det som en utmaning istället för att gräva ner dig. Man respekterar ofta folk som har det kämpigt men ändå fortsätter att kämpa vidare!

4 gillningar