En berättelse om självkänsla, ansvar och nya vägar

Ett rikare liv
1

Hej,
Jag skriver det här för att få perspektiv och konkreta råd från personer som kanske varit i en liknande situation.

Jag växte upp i en trygg miljö, där jag tidigt började arbeta på ett företag (elektronikmateriel) med ett 20-tal anställda. Arbetet var stimulerande, men jag upplevde det också som komplext – både vad gäller ansvar, hierarkier och relationer. Det fanns perioder av stress, konflikter och en känsla av att saker ibland hanterades med “locket på”.

Med åren tog jag ett allt större ansvar och blev till slut ägare tillsammans med två andra tidigare anställda. Parallellt under alla åren tappade jag successivt energi till mitt sociala liv. Började ganska tidigt dra mig undan vänner, hade svårt att upprätthålla relationer och hanterade ofta jobbiga känslor genom att arbeta.

Under pandemin (många år senare) träffade jag en partner och blev förälder, vilket var fantastiskt. Men relationen höll inte i längden och vi delar idag vårdnaden. Parallellt sålde jag företaget till två anställda och stod i en ny fas i livet.

Utanför arbetet har jag periodvis haft social ångest, som förstärktes i samband med att jag utvecklade en stark fixering kring mitt utseende. Jag genomförde en hårtransplantation. Det var som att fixeringen tog över och att i efterhand börja träffa bekanta kändes jobbig.

Jag har gått flera omgångar KBT senaste tre åren, vilket har hjälpt mig i vissa delar. Jag har även testat antidepressiv medicin under en 12 månaders period, reagerade på ett sätt som kändes ohållbart för mig – jag kände mig överdrivet “på” i vissa sammanhang, vilket ledde till väldigt märkliga upplevelser, det var som att jag inte kände igen mig, upplevde att det blev ännu mer svårt att hålla sig undan ‘scrollandet i mobilen’, impulsivare, samt misstag och flertalet felbeslut på ett nytt jobb och en efterföljande stark känsla av skam.

Däremot gav medicinen mig insikter om att ’nu kommer det en tanke’ i min hjärna där jag stundtals fick förmågan att förstå att den tanke som nu dyker upp inte alls behöver vara sanningar som brukar kunna skapa en dålig känsla inom mig, det var som att jag kunde se det utifrån.

När jag slutade med medicinen stabiliserades både min förmåga till prestation och mitt sociala samspel kändes bättre som jag själv upplevde det i alla fall.

Trots att jag idag fungerar bättre, upplever jag att problem med rodnad från lågstadiet, misstag och andras uppfattningar om mig hänger kvar. Det har påverkat min självkänsla och skapat en osäkerhet.

Jag befinner mig nu i en situation där jag, trots att jag har goda förutsättningar på många sätt, känner att jag saknar riktning, balans och ett hållbart sätt att hantera både arbete, relationer och mig själv.

Har någon här varit i en liknande situation under intensiva arbetsår ?
Vad har fungerat för er för att hitta tillbaka till något som känns bättre?

Hälsningar från nivå 4 ..

11 gillningar
2

Har inte varit i liknande situation, men det låter som att du kanske inte mått/mår så bra? Kan du kanske fortsätta bolla med en terapeut / psykolog / coach? Som kan hjälpa dig bena ut vad som är viktigt för dig i livet? Och hur du kan hantera och träna det sociala?

4 gillningar
3

Jag själv upplever det som upp- och nergångar men att jag jobbar på det.. Har bland annat börjat med meditation morgon och kväll sedan i somras.

1 gillning
4

Vad bra. Jag delar inte många av dina erfarenheter men att om du inte redan gör så utöver att själv arbeta på det ta emot/köpa all hjälp du kan få, inklusive psykolog, är nog klokt. Inte annorlunda än att ha PT på gymmet.

Hur fungerar sömnen och den fysiska hälsan?

3 gillningar
5

Fysiska hälsan och sömnen tar jag väl hand om och det har som regel alltid fungerat bra
Tack för bra input i det övriga

3 gillningar
6

Utan att ge rådgivning hoppas jag att din dos och reaktion följdes upp ordentligt av läkare.

1 gillning
8

Att göra misstag på jobbet kändes lättare efter att jag insett att erfarna kollegor gör värre fadäser ibland, utan att skämmas. Går deras liv vidare ska nog jag också klara mig.

Ang. att hantera sig själv tänkte jag att man borde kunna köpa lycka. Men lycka är ju knappt mätbart så jag har landat i att acceptera och göra det bästa med förutsättningarna jag har. Mående kan delvis skilja beroende på gener och fostran, så det som funkar för andra är inte nödvändigtvis rätt för dig/ mig.

Jag provar mig fram med jämna bakslag och skiter allt mer i hur andra gör. Det är ju mitt liv. Jag vill inte lida i onödan för andras skull.

Prova egna metoder skulle jag säga. Allt från kost, sömn, träning och arbetsuppgifter till lagom intensitet i umgänget och fritiden.

6 gillningar
9

Ett exempel på test; livet är generellt som jävligast när jag är som hungrigast. Jag ökade kaloriintaget med 1000kcal utan problem när jag jobbade som mest.

Det visade sig att standardrekommendationerna inte gäller för alla aktivitetsnivåer och kroppssammansättningar. Jag gick ju runt och svalt i princip.

Ok, vissa försöker hålla vikten. Då är just detta kanske inte för dig. Men vissa lever ju på en croissant och en halv kopp kaffe fram till lunch. Man har helt enkelt inte aptit. Jag skulle provat något lunchaktigt direkt på morgonen, då. Rentav vältrat mig i charkuterier en period bara för att testa. På nivå 4 kan man ju unna sig näring.

1 gillning
10

För några år sedan så kände jag fuck it och började gå till psykolog en gång i veckan. Dyrt var det men fyfan vad värt det var. Körde ungefär ett år. La nog runt 50000kr på psykolog. Kort efter det träffade jag min tjej. Vi ska gifta oss i sommar. Håll inte på med kbt, ta en riktig lösning. Du har råd och det är värt det. Min bästa investering jag gjort någonsin.

Jag hade en del trauman jag inte hade tagit tag i. Stökig skilsmässa när jag var liten, båda föräldrarna hade cancer och var nära och dö. Jag körde säkert 5-10 psykologer under åren men inget hjälpte tills jag började träffa någon mer långsiktigt och ofta. KBT handlar ju bara om att bryta mönstret och tänka positivt, quickfix som inte är långsiktig.

6 gillningar
11

Hör dig TS och jag känner igen mig i mycket av det du skriver.

Har kanske inte så många handfasta tips att komma med, då allas situationer är unika, men kan berätta en del av mina erfarenheter. Kom efter år fram till/mognade in i - att jag var tvungen att acceptera den jag är (skönt!). Hade så många bilder av vem man borde vara, och jag valde både jobb och en del umgänge efter det. När jag hittade att nej, jag vill faktiskt inte jobba med detta, nej jag vill faktiskt inte umgås med dom här, ja jag vill faktiskt ha dom här arbetstiderna, ja jag vill faktiskt blanda träning med något gott att äta ibland - osv - då blev det lättare att vara mig. Och insikten om att livet är inte bekvämt per se, det är känslostormar, tristess, kämpande och stunder av lycka. Då sjunker mina krav på mig, på andra och på vad livet borde vara.

Eftersom det är livet vi pratar om är det fortfarande jobbigt/oro/ångest, även om inte bara, men många gånger är det 1 steg fram, 2 steg bak, 2 steg fram, 1 steg bak - men det har gett erfarenheter och då har man kommit framåt. En bra läkarkontakt och stöttande medicin dagligen eller vid behov, träning, hobby, någon resa att se fram emot, samtalskontakt, djur mm sånt upplever jag grundar och stillar oro! Hitta något större utanför sig själv, försök ha kul och använd ekonomiska medel till att skapa dom här grundande meningsfullheterna.

9 gillningar
12

Det gjorde den inte, det var via en nätläkare.
Jag hade nog också svårt att sätta ord på hur jag upplevde det just då.

Jag skulle egentligen ta en hel tablett, men det kändes alldeles för mycket. Till slut tog jag bara en fjärdedel av den där lilla tabletten Sertralin Bluefish.

Har du erfarenhet kring detta område?

13

Då gick du den privata vägen och googlade fram en psykolog som du betalade själv?

Har du fler erfarenheter kring detta? Jag har hört berättelser om man lyckas hitta ‘rätt’ psykolog som man verkligen klickar med kan det vara faktorn som avgör förändring.

14

Jag skulle rekomendera dig att titta på “växbaserad terapi”. Efter ett liv av kämpande, terapier, medicinering osv vände mitt liv äntligen till något hållbart.

Skicka PM om du vill veta mera <3

15

har du e sjukvårdsförsäkring via jobbet? Isåfall kan du ju pröva 10-15 ggr och byta psykolog om du inte trivs. I mitt fall hittade jag rätt och fortsatte betala efter mina ”gratis” besök var slut. Men ja det är bara googla och försöka hitta nån. Försäkringsbolaget var ju lite matchmaker och var bra.

16

Vad var det som var så tokigt med inlägget egentligen? @Balance

Jag tolkar :person_gesturing_no:-reaktionen från både dig och @Melwa som att något måste vara fel, men vad skulle det vara?

Menar ni att det går att köpa lycka, och isf hur?

17

Jag tror absolut att det går att köpa lycka. Men tycker TS behöver träffa en psykolog och jobba igenom trauman. Det du skriver låter som något som min pappa skulle kunna skriva. Det krävdes att han nästan dog av cancer för att han skulle hitta sin ödmjukhet. Han hade lärt sig pusha bort känslorna på ett sätt att han blev svår att ha och göra med. Han var inte särskilt sympatisk.

Samtidigt tycker jag min generation fokuserar för mycket på känslor och också har stora problem med det. Nu generaliserar jag såklart men jag tror man behöver bearbeta sina känslor för att kunna må bra.

jag tror man kan köpa lycka genom att betala för att få mer av det man blir glad av och göra mindre av det man ogillar. Men man behöver grunden för att det ska vara möjligt.

Många går exempelvis till jobbet och hatar det istället för att gå en utbildning eller byta jobb. Det där köket som man vill renovera eller resan man vill åka på skjuter man upp. Lycka faller inte ner från himlen.

4 gillningar
18

Jag insåg för några veckor sedan att jag lider av någon form av arbetsnarkomani. När jag jobbar så mår jag mycket bättre än när jag är ledig. Insikten kom att jag på flera sätt måste motverka detta och har sedan försökt att “tömma huvudet” när jag är ledig. Gå långa promenader med hunden utan något i lurarna, låta tankarna vandra vart de vill, då känns det som om de duschas ut eftersom. För mig betyder arbetsnarkomanin att på jobbet vet jag vilka krav som finns på mig och vad jag ska göra, när jag kommer hem så är kraven på mig oprecisa, och då känns de mycket större. Resultatet blir att jag stressar upp mig när jag kommer hem, är också ensam med allt ansvar.
Prestation kan se olika ut, det kan ju vara att lyfta tungt? Hoppa långt? Hålla många bollar i luften? Kunna jobba lång tid? Vara närvarande och lyhörd? Mm, mm. Jag jobbar med ett yrke under min kapacitet och utbildning, det är på ett sätt ganska skönt att göra det.
Bra att under livets gång be om hjälp, och söka inåt för att förstå hur vi är skapade. Jag tror till fullo att ingen är likadan som den andre. Alla behövs. :smiley:

1 gillning
19

Det förekommer att personer med odiagnosticerad bipolär sjukdom får olika grader av maniska symtom om de behandlas med SSRI. Omöjligt att veta om det är så i det här fallet, men det kan vara bra för dig att känna till och eventuellt kolla vidare på. Det är inte ovanligt att personer med bipolär sjukdom går odiagnosticerade/feldiagnosticerade länge för att depressionsperioderna dominerar och uppåtperioderna är mer subtila och upplevs mindre som ett problem.

2 gillningar
20

Detta var intressant att läsa, jag blir nyfiken såklart.

Hur kommer det sig att du har erfarenhet?

21

Har jobbat en period inom psykiatrin, inklusive på en mottagning inriktad mot bipolär sjukdom.

2 gillningar