Karriärval i arbetslivet med Autism/ASD/Asperger

Hej på er! Jag kan börja med att säga att jag är aktiv här på forumet under ett annat alias och använder det här kontot som throwaway för anonymitetens skull. Jag vill inte asocciera ovanstående ämne med mitt riktiga alias på internet som ni kanske förstår :slight_smile:

Hur som helst… Jag vill bara tänka högt lite här om mina framtida karriärval och allra helst få input från fler på autismspektrumet om ni finns här på forumet. Men jag är givetvis lika öppen för konstruktiv input från er alla om ni har någon! :blush:

Det är såhär att jag är i 25-30-årsåldern mitt i början på karriären, från att ha varit på ruinens brant gällande självförtroende, självkänsla - Ja precis allt direkt efter gymnasiet… Lyckligtvis hade jag en stor passion för datorer vilket fick mig att söka och antas till ett högskoleprogram året efter, där jag sakta men säkert byggde upp självkänslan och klarade tenta efter tenta! Det gick riktigt bra och studierna var intressanta för i princip första gången i livet helt enkelt!

Det ledde sedermera till att jag lyckades landa mitt första och enda jobb inom IT-sektorn där jag fortfarande jobbar. Inte bara det utan på något sätt lyckades jag också befordras cirka 2 år in till grupp/teamlead eller vad man nu vill kalla det. Jag blev helt paff när jag tillfrågades (“Om de bara visste!”) men accepterade givetvis lönen och ansvaret. :stuck_out_tongue_winking_eye:

Problemet är dock att ansvaret verkligen har tärt på mitt psyke… Jag klarar av att prestera och planera mycket kortsiktigt och i och med att jag är på den högfungerande delen av spektrumet kan jag ändå med lite koncentration hantera de flesta “sociala spelen”. Men det tar helt enkelt väldigt mycket kraft och jag har i tid till annan känt typiska tidiga tecken på utmattning… Jag har dock klarat av åtagandet i snart 2 år utan att faktiskt behöva sjukskriva mig och jag finner ansvaret i sig mycket stimulerande.

Så nu har jag ett dilemma då jag i mina “utvecklingssamtal” på företaget fått erbjudanden om att välja kurser inom ledarskap, vilket min chef uppmuntrar. Men samtidigt frågar jag mig själv om jag håller på att utmana min biologi i grunden så att säga? Ska jag verkligen göra sådant här över huvud taget?

Det kanske är ett lite udda forum för ämnet men samtidigt vet jag att det finns mycket vettigt folk här på RT med intressanta infalssvinklar och erfarenheter! :grin:

TLDR; Ska jag ens inbilla mig att jag ska behärska ledarskap som autist?

12 gillningar

Det finns mig veterligen chefer med allehanda variationer. Självkännedom är viktigt och hjälper dig vara en bra chef. Det brukar finnas sätt att skapa rätt förutsättningar för att skräddarsy tillvaron på jobbet, men steg ett är självkännedom.

3 gillningar

Med risk att låta extremt provokativ:
Vad definierar dig som person, din diagnos eller din karaktär och agerande?

Vad definierar din kompetens inom arbetslivet, din diagnos eller din prestation?

Jag blir lite ledsen när jag läser det du skriver för det ser ut som du låter en diagnos definera dig och/eller din arbetsprestation. Jag ser ingen anledning till det. Du är du, definerad av hur du agerar och interagerar med dina medmänniskor. Inte en kategorisering vara syfte är att kunna hjälpa dig att antingen hjälpa dig själv eller stödja vårdpersonal att hjälpa dig.

Med det sagt så låter det dock som att du som människa och individ känner att du kämpar precis på din absoluta gräns. Det är en varningssignal för hur mycket du som människa orkar. Jag skulle lyssna på den och vara öppen med chefen att du känner dig stressad och/eller inte riktigt hinner/orkar med. Det har inte med nån diagnos att göra. Det har och göra med att du är människa med gränser för din kapacitet.

9 gillningar

Med risk att låta extremt provokativ:
Vad definierar dig som person, din diagnos eller din karaktär och agerande?

Vad definierar din kompetens inom arbetslivet, din diagnos eller din prestation?

Jag blir lite ledsen när jag läser det du skriver för det ser ut som du låter en diagnos definera dig och/eller din arbetsprestation. Jag ser ingen anledning till det. Du är du, definerad av hur du agerar och interagerar med dina medmänniskor. Inte en kategorisering vara syfte är att kunna hjälpa dig att antingen hjälpa dig själv eller stödja vårdpersonal att hjälpa dig.

Jag förstår hur du tänker och att du bara menar väl… Men anledningen till att jag ändå tar den i beaktning är att någon med diagnostiserad ASD de facto har biologiska skillnader på hjärnan och därmed uppfattning av omvärlden. Att befinna sig på spektrumet är inte bara att vara lite quirky, asocial och att ha en introvert personlighetstyp. Vi har faktiskt dokumenterat annorlunda uppbyggnad av t.e.x amygdalan som exempel, varför sinnesuttryck generellt är mer påfrestande.

Det handlar alltså inte om att jag reducerar mig själv till en diagnos per se utan att jag respekterar mina faktiska skillnader gentemot majoriteten av människor. Det kommer ofta bort i debatten om ADHD/Autism som en “superkraft” tycker jag…

Med det sagt så låter det dock som att du som människa och individ känner att du kämpar precis på din absoluta gräns. Det är en varningssignal för hur mycket du som människa orkar. Jag skulle lyssna på den och vara öppen med chefen att du känner dig stressad och/eller inte riktigt hinner/orkar med. Det har inte med nån diagnos att göra. Det har och göra med att du är människa med gränser för din kapacitet.

Ja. Men det är här jag undrar om det bara blivit “för mycket” (Trots att jag jobbat relativt normala arbetstider, 45-50h) eller om det är kopplat till diagnosen i sig. Men ja, tecken på utbrändhet i sig ska jag ju inte blunda för oavsett. Frågan är bara vad (om något) jag kan förändra utan att helt enkelt ge upp ansvaret…

Jag kan dock säga att jag redan fått ett mycket insiktsfullt PM från en annan, något äldre medlem på spektrumet här på forumet som inte ville skriva i tråden. Likheterna inom sektor/bakgrund och erfarenheter var slående, men uppmuntrande! Tack för det, du vet vem du är :blush:

10 gillningar

Har inte större kunskap om diverse bokstavskombinationer när man ser på världens mest framtångsrika inom tech tycks flera ha någon typ av högfungerande autism/asbergers. Elon Musk, zuckerberg, bezos, men troligen även steve jobs och bill gates i viss mån.

Är nog en stor fördel för att orka hålla koncentrationen och arbetsmoralen uppe och snöa in i timtal på olika komplexa problemställningar.

2 gillningar

Jag är inte säker på att det du känner som chef nödvändigtvis är korrelerat till din diagnos. Visst ska man ha respekt för en diagnos men ändå inte låta den definiera en.

I min mening är det väldigt vanligt att personer befordras för de är de bästa på arbetsinnehållet, men kanske inte drivs lika mycket av att leda andra i att utföra det. Finns många chefer som egentligen inte borde vara det, varken för sin egen skull eller för medarbetarnas :slight_smile:

Tyvärr är det få företag där specialist roller belönas och beröms lika mycket som hierarkiska chefsroller. Så då riskerar liksom chefsrollen bli enda karriärsvägen.

Jag blev själv chef lite väl tidigt och hatade det. Ok, det är kanske väl starkt men jag kände att arbetsuppgifterna jag själv skulle göra (som var kul) blev lidande av stressen att leda andra. Jag stannade en tvärhand före den berömda ”väggen”.

Så jag hoppade ur chefsrollen under ett antal år. Det har blivit chefssejourer senare i karriären med bättre framgång. Själv tyckte jag det blev lättare efter 40+. Kanske jag är slow learner i sociala spelet :slight_smile:

En kompis var på väg in i en chefsroll men hen är definitivt inte lämpad som chef, och insåg det. Hen lyckades istället över tid, tillsammans med andra specialist typer, övertyga företaget att en specialist karriär behövdes. Idag finns det och hen stortrivts i rollen.

Så, lång utläggning, jag tror du ska försöka tänka på - När jobbar du som allra bäst? När försvinner tiden och du är i ”zonen”? Då kan du hitta din drivkraft.

Om det är när du försöker lösa organisatoriska, resurs eller budget problem och diskutera med teamet/andra chefer och ledningen … då blir du säkert en bra chef.

Om det är när du försöker lösa ”hands on” eller tekniska problem och grottar ner dig i fakta på egen hand … då kanske du ska satsa mer på specialist roller.

Kanske någon idé som ger dig något? :slight_smile:

Och du, grattis till resan! Du har redan överbryggat så mycket att du helt säkert kommer att lösa vad än livet råkar ha på vägen för dig :grinning:

7 gillningar

Du missförstår mig nog. Jag bestrider inte på något sätt att det finns biologiska skillnader. Jag är väl medveten om det.

Men fortfarande menar jag att du inte kan reducera problemet till att vikta en diagnos. Det finns ingen här inne som kan bedömma dina chanser eller din prestation på jobbet. Ingen. Du ser ju själv hur du fungerar, du ser själv dina gränser. Din chef kan förhoppningsvis bedömma det. Det finns mängder med folk som inte har en diagnos men definitivt inte klarar att vara ledare. En del ser det själva, en del andra inte. Uppenbarligen har du kapaciteten att bedöma dig själv till viss grad då du själv indikerar vissa känslor om att du inte orkar fullt så mycket mer.

Det är skillnad på att ta diagnosen i beaktning i relation till att ta ditt faktiska agerande och prestation i beaktning. De biologiska skillanderna påverkar din prestation, inget snack om den saken. Men bara du kan se var din prestation ligger på spektrat oberoende av diagnosen. Det enda som spelar roll i bedömningen om du är lämplig chef eller inte, är din prestation som ledare. Det andra är bara en stämpel.

Notera att det går inte att svara på om du är lämplig och/eller klarar av en chefsroll baserat på din diagnos, spektrat är för brett. Men baserat på hur just du mår, kan prestera och personliga egenskaper finns det ett svar. Ditt individuella svar.

Exakt det här går jag igenom/lär mig om mig själv just nu. Hoppade på en chefsroll eftersom det är enda vägen framåt, men har sagt upp mig i den rollen för att gå tillbaka till min förra roll, som innefattade mycket mer hands on problemlösning och nörderi.

Men företaget jag jobbar på är i färd med att ta fram specialistroller, så det blir nog bättre på sikt :slight_smile: man lever och lär, både om världen och om sig själv.

2 gillningar

Du har alltså blivit erbjuden kurser i ledarskap och du undrar huruvida det är klokt att utmana dig själv så till den grad att du ska tacka ja? För egen del skulle jag sky en ledarskapskurs som elden då jag saknar drivkraften men frågan är om det är något som du tycker känns roligt och lustfyllt? Om svaret är ja ser jag ingen anledning till varför du skulle begränsa dig. Du har ju uppenbarligen utmanat och förvånat dig själv tidigare. I värsta fall tar du dig vatten över huvudet men det vet du först efteråt. Och lite vatten på huvudet skadar ingen. Det hör livet till och du blir en erfarenhet rikare. Du växer. I bästa fall finner du glädje i de nya uppgifterna. Då växer du också. Om tanken på ledarskapskurser däremot saknar dragningskraft bör du förstås tacka nej. Stort lycka till oberoende av ditt beslut. Jag tror att du kommer att landa rätt.

3 gillningar

Det kan vara förvirrande. Man ska utmana sig, testa sina gränser, bli en bättre människa än vad man var igår, jobba hårt för att komma dit man vill. Det är väldigt i tiden med de här idealen.

Men risken med det är att man trycker in sig i ett fyrkantigt hål om man själv är en cirkel. Man kanske kan bli mer kantig, men blir man lyckligare av det? Får man ut mer av det än om man smidigt glider in i ett cirkulärt hål som passar som en smäck?

Och känner man sig själv så väl att man verkligen vet vad man vill? Antagligen inte.

Det är egentligen bara du själv som kan veta vad som är bäst för dig. Ingen annan känner dig här på forumet antar jag. Skit i pengarna, och gör det som gör dig till en lyckligare person. Du kan alltid hoppa på chefsroller i framtiden igen och testa om det känns bättre då.

2 gillningar

Håller helt med att det är en motstridighet i att man å ena sidan ska utmana sig själv men å andra sidan följa sina drivkrafter.

Därför tror jag det är bra att ”prova på”. Om man går en hel karriär inom sin ”comfort zone” så kanske man inte heller maximerat nyttan/glädje för sig själv. Samtidigt ska man inte göra saker för att andra förväntar sig det.

Prova på är bra! Om man gillar det så har man hittat och adderat en till drivkraft. Om inte så kan man stänga den dörren. Man hinner rätt mycket under 30-40 års arbetsliv :slight_smile: Dessutom tycker jag att man alltid har nytta av alla erfarenheter, förr eller senare, så det är inte bortkastad tid.

PS: Gissa omgivningens reaktioner är jag hoppade av chefsjobbet på 90 talet. I bästa fall var man bara korkad, i värsta fall ett UFO :joy: S**t samma, man måste göra det man måste göra.

1 gillning

Är själv i en delvis liknande situation och utöver mycket av det kloka som redan poängterats ovan vill jag lyfta tidsperspektivet.

Det är kanske optimistiskt att tro att du ska lyckas “landa” och känna dig bekväm som chef på mindre än två år, särskilt så tidigt i din karriär? Personligen dröjde det lite längre innan jag började känna mig bekväm som chef.

Med det sagt ska du såklart inte lida i evighet med en vag förhoppning om framtida tillvänjning… :grinning_face_with_smiling_eyes: Som andra påpekat kan man lyckligtvis ändra sig många gånger under ett arbetsliv.

Personligen ser jag det som positivt med en chef som kan tänka kritiskt och ifrågasättande kring sin roll. På det temat kan jag rekommendera att läsa om impostor syndrome, det hjälpte mig.

Lycka till!

2 gillningar

Av egen erfarenhet kan jag bara säga som många redan skrivit. Låt inte din diagnos/personlighet eller dina tankar/tvekan om dig själv hålla dig tillbaka. Viktigast är att man har mycket självkännedom och det verkar du redan ha. Det betyder också att det är du själv som är, ska och kommer vara i kontroll. Det ger dig möjlighet att gradvis och i ditt eget tempo prova på.

Många diagnoser låter jobbiga men det behöver dem inte alls vara. Jag vet att jag bl.a. har autistiska drag men det betyder inte att jag ser det som problem. Jag tycker om mig själv och hur det formade min personlighet. Jag tar mig utmärkt genom livet och min karriär och jag skulle verkligen inte vilja ändra på det. Och mina kollegor och kompisar håller bara med.

Som jag ser det är chefsrollen ganska bred och såklart är alla aspekter inte lika roliga eller lätt att göra. Det kommer inte bli annorlunda för dig. Men det gäller väl för alla yrkesroller. Blir du över det hela nöjd med jobbet, håller själv kontroll och lär dig hantera dina ‘svagheter’ och utnyttja dina styrkor så kommer det att bli hur bra som helst.

Tär det ändå för mycket på ditt välbefinnande/mående så är det bara att ta ett steg tillbaka (eller i sidled!). Inget konstigt med det… det var ju du som styr över din egen karriär.

Utöver det kloka som sagts tycker jag att en viktig pusselbit saknas: acceptansen för diagnosen. Att välja ett nytt alias för att du inte vill avslöja dig som … vad det nu är låter potentiellt osunt. Vet din chef om din diagnos och vet dina anställda om det? I min mening är självkännedom en superkraft som få kan rå på, och det verkar du ha och aktivt jobba mot. Det är kostsamt men du kommer bli en bättre människa av det, ojämförligt mycket bättre än dom som ej är intresserade av självkännedom.

Lättare sagt än gjort detta hursomhelst, så ska inte bli alltför styv i korken nu. Jag fick själv en diagnos i vintras för EIPS och det har definitivt gjort mitt liv bättre. Men jag har inte berättat det för min arbetsgivare framförallt pga stigmat som följer med psykisk ohälsa. Det roliga är dock att efter diagnos och mycket jobb med mig själv under många år så är jag stabilare än någonsin och bättre på mitt jobb än någonsin. Så diagnosen kanske ska ses som ett kvitto på att jag arbetat med mig själv.

Jag ska nog fan ta upp detta med min chef vid tillfälle. Men kan också vara bra att komma ihåg att bara för att du själv har nått en punkt där du kan se nyanserat på sådana här saker så innebär det inte att andra gjort det.

Så jag säger emot mig själv i hela detta inlägget sorry haha😂

Min slutkläm är att mod är något som ofta används på fel sätt för fel saker. Om man älskar att hoppa fallskärm så är det inte modigt att slänga sig ut ur ett plan. Däremot, att ta ner sina skyddsbarriärer och vara sårbar på ett sätt som lämnar dig obekväm och rädd, det är verkligt mod. Och verkligt mod har en kostnad men också en belöning.

2 gillningar

Jag tänker som flera andra att det kanske inte är diagnosen som allting måste handla om. Jag har själv tidigare arbetat i en bransch där chefsvägen var det ända sättet att komma någonvart. Det var till och med så att den som inte blev chef lätt kunde betraktas som lite misslyckad. Många av de man var chef för saknade då högre utbildning.

Det låter väl vettigt att försöka få utveckling inom ledarskap och det borde du försöka matcha med dina mer individuella behov. Det finns ett enormt antal chefskurser av de mest skilda slag. Vissa av dem är helt säkert sådana att de skulle passa bättre för dig. Det kanske vore en bättre ingång att fråga efter erfarenheter av chefskurser?

Om det här med att vara chef känns jobbigt är det väl bara att hoppa av. Jag tror överlag att det kan vara nyttigt att växla mellan chefs- och specialistroller. Det går alltid att göra comeback senare. Förutsättningarna ser olika ut under olika perioder i livet och det finns ingen anledning att låsa sig fast vid att vara chef.

1 gillning

Du har självinsikt.

Känner du att dina styrkor och det du får kraft och glädje av är att jobba med it-prylarna?

Är du smickrad av att andra tycker du är bra och därför tycker du borde vara bra som chef, eller gillar du att vara chef?

Att vara en bra chef är en helt annan kompetens än att vara expert inom företagets it-verksamhet.

Välj det område som du känner att du kan leverera bra inom.

Jag var teamledare några år och backade från det på eget initiativ. Bra på CV, men varför ska jag vara ledare (tråkigt) bara för andra tycker det?

Genom att göra det man tycker är kul presterar man bäst och det tjänar företaget på, och din karriär i längden.

3 gillningar

Ska försöka ge lite input från min lilla vinkel av ämnet. Andra har garanterat andra erfarenheter, åsikter och inputs!

Har själv en bakgrund inom militären. 3 år militära skolor med ledarskap som ett av kärnämnena. Hade befattning som Chef på några olika sätt bland annat vid utlandstjänstgöring vid FN-tjänst. Har även 30p ledarskap/organisationsteori/psykologi på högskola och några andra kortare kurser. Inom försvaret var bland annat ledarskap och allt omkring det en kärnkompetens som det satsades på och man aktivt formades in i både genom utbildningar, teori, och i praktisk handling. Dvs det fanns oftast en grogrund och miljö för att kunna fungera som chef/ledare på ett vettigt sätt. Både i fredstid och i teorin även i krigstider.

Pluggade vidare och hamnade sen i det civila i slutet av 1990-talet som bland annat chef. En tydlig skillnad som slog mig var hur FÖRUTSÄTTNINGARNA att kunna agera/jobba som chef på ett bra sätt många gånger verkade saknas. “Chef” i det civila var ofta mer en “knutpunkt” för informationsflöde än en nyckelbefattning för att LEDA sina medarbetare. Jag upplevde att man hade lite befogenheter och tid för att kunna göra jobbet på ett bra sätt. Dvs “Chef” var mer en åtråvärd titel än kanske en väl genomtänkt ledarroll. Det här var min bild när jag tittade mig omkring inom vår organisation men även då jag pratade med många bekanta som också började hamna på olika chefspositioner inom olika civila organisationer/företag.

Efter att ha jobbat civilt under ett antal år både som specialist och chef sa jag till mig själv efter ett antal att ALDRIG att jag vill vara chef på det här sättet någon mer gång! Då jobbar jag hellre som en duktig och kompetent specialist inom mitt område. Man hade Personalansvar men i princip inga befogenheter, förväntas lösa mängder av specialistuppgifter och tvingas vara spindeln i nätet av mängder av informationsflöden och möten, dåligt betalt och ändå förväntas försöka leda de i min grupp osv.

Så dit jag vill komma är att kanske oavsett din “diagnos” så kanske det inte är så konstigt att du känner att du inte räcker till som chef. Helt enkelt att den chefsposition du getts kanske inte har vettiga förutsättningar att kunna jobba som chef/ledare där du är nu? I så fall lär knappast någon “valfri kurs inom ledarskap” lösa den problematiken. Har man dessutom då inte varit med om “skillnaden” att jobba då de förutsättningarna finns där är det kanske svårt att sätta fingrarna på vad som är fel och då börjar man söka felet hos sig själv.

Alldeles oavsett. Se till att lyssna på hur det känns inombords! Känns ansvaret stimulerande men förutsättningarna saknas kanske det är läge att se om du kan hitta stimulans och ansvar i en annan roll. Det behöver inte alls ha att göra med din diagnos.

11 gillningar

Jag tror du kan bli en fantastisk ledare och chef. Skillnaden är att du i så fall får bli det med bas i just din personlighet.

Du kan kanske inte bli en framgångsrik chef på ett sådant sätt som en “normal” person skulle, du verkar ge uttryck för att detta dränerar dig när du försöker?

Skulle jag bedöma dessa på en skala 1-10 vad gäller ASD där 10 är mest får vi:

Elon Musk 7 till 8
Zuckerberg 8 till 9
Bezos 6 till 7
Bill Gates 6 till 7
Steve Jobs 10

Dvs samtliga riktiga tungviktare med Steve Jobs som i särklass tyngst, utan tvekan.

För att återknyta till frågeställningen, jag tror du kan bli en fantastisk ledare, men du måste göra det på ditt sätt, annars kommer du nog inte må bra eller maximera din potential.

Nu har jag inte läst alla inlägg, men jag kan återkoppla som varandes en på autismspektrumet och även högfungerande.

Oavsett vad du väljer är det viktigt att du tänker ut strategier för att spara din energi. Det går att lära sig hur en ska bete sig socialt och som ledare, problemet är - om jag förstår dig rätt - att det suger ut din energi.

Därför behöver du lära dig vilka strategier som fungerar för dig att få tillräcklig återhämtning mellan de sociala interaktionerna. Det kan vara enkla knep, som att begränsa vid vilka tider dina medarbetare får komma och prata med dig, eller att du går en promenad ensam varje dag klockan elva, osv.

Du ska också vara tydlig mot dina medarbetare med att du måste ha dessa gränser, utan att behöva gå in på varför. Om du förklarar det på ett sakligt sätt, vilket jag tror att du är mästare på, så kommer ingen att ta illa upp, tror jag.

Det blir bara en s¨ån där grej, att alla vet att mellan dessa klokcslag får ingen störa dig, då är det inte kontroversiellt. Det viktiga är att du själv vet vilka rutiner du behöver, och att du hittar sätt att arbeta in dem. På så vis kan du undvika att bli stressad och utbränd. Vänj dig vid att säga nej, vänligt men direkt.

Eller att säga saker som “jag kan inte ha ett möte just nu, men kom tillbaka kl 13:45”. Och sedan håller du det löftet. Folk kommer att märka att du är pålitlig, antagligen har de redan märkt det eftersom du blivit befordrad.

Du måste inte bli en ledare på samma sätt som andra människor är ledare, kom ihåg det! Och, passa på att gå den där utbildningen, för vem vet, kanske utbildningsledaren vet precis hur du har det!

4 gillningar

Hej.

Jag har en ganska lik bakgrund som du i den meningen att:

  • Jag har en Asperger diagnos.
  • Hade motgångar i några år efter gymnasiet men ordnade upp det och presterade bra på högskolan.
  • Började arbeta inom IT. Där det gått bra och jag rört mig mot en mer ledande, mindre teknisk roll.

Jag är ca 5 år äldre än dig. Dina frågeställningar har jag själv brottats med. Såhär har jag resonerat:

  • Eftesom jag analyserar sociala interktioner med mycket mer än mer naturligt sociala personer ser jag att jag blir bättre än dem över tid. Den boken jag läst som hjälp mig mest inom detta är “how to win friends and influence people”.
  • Inom IT arbetar många personer som skulle kunna ha en diagnos på AS spektrat. Jag pratar inte om det med dem, men jag förstår dem och har ofta kunnat handskas med sådana som annars kan ses som besvärliga på grund av detta.
  • Det sättet vi med Autism resonerar i sociala sammanhang är ofta väldigt bra lämpat för ledarskap bara man lär sig att inte göra sociala snedsteg. Jag menar tror att typiska drag hos någon med Autism är bra drag för en chef, då de kan vara:
  • Man är tydlig i sin kommunikation kring e.g. vad någon gör bra och dåligt, vilka förväntningar som finns etc
  • Man kan diskutera känsliga frågor på ett sakligt vis.
  • Man är intresserad och engagerad eftersom man vill lära sig alla detaljer som ens anställda arbetar med.

Min personliga åsikt är att man ska vara medveten om vilka utmaningar Autismeb kan innebära, men inte begränsa sig från att göra någonting man vill göra. Men använd aldrig diagnosen som en ursäkt, det kan vara en förklaring som kan hjälpa dig att förstå hur du kan förbättra dig, men inte en ursäkt. Jag håller därför tyst om min diagnos på jobbet.

6 gillningar