Tänkte vi kunde fortsätta diskussionen här istället för i den andra tråden
Hur tror ni våra arbetstider, semester, längd på arbetsdagar hade sett ut om det inte funnits fackföreningar?
Jag är för kollektivavtal men tycker ibland att det kan bli stelbent och svårt att få till ändringar.
Titta bara i USA, de har bara typ 10% facket och många måste arbeta 60-80 timmar, flera jobb för att överleva, få bara 5-10 dagar PTO (semester, sjuk, osv) om året och kan ofta sägas upp inom en dag. Många får även minimumlön och inga lönehöjningar i flera år.
Det hade varit väsentligt sämre löner och villkor för personer med lägre utbildning. Även för de med hög utbildning hade det varit större skillnad i villkor baserat på “tillgång och efterfrågan” på olika sorters arbetskraft.
Om du tittar på medellöner för olika yrken i Sverige och i andra länder i Europa är det väldigt tydligt att vaktmästare, vårdbiträden med flera tjänar väsentligt bättre i Sverige än i Tyskland, Italien eller Spanien. Mer högavlönade grupper har mer liknande lönenivåer. Den stora skillnaden är de lågavlönade tjänar mer och det leder i sin tur till att priser i matbutiken är högre i Sverige än i t.ex. Tyskland. Till stor del handlar den här skillnaden om kollektivavtalen. De andra länderna i Europa har en lönebildning som bygger på lagstadgad minimilön, inte kollektiva förhandlingar som i Sverige.
Jag förstår inte varför du vill blanda in tidigare saker med det som händer nu?
Att facket gjort bra saker tidigare ger de inte rätt att försämra för mig framåt.
Historiska resultat behöver inte gälla i framtiden.
Men de hindrar ju också att saker försämras. De bevakar ju också att det som står i avtalet efterföljs.
Exakt. Att farfars far var engagerad och slogs för arbetsrätten betyder knappast att de fikasugna fackligt engagerade människorna behövs idag.
Vi har idag en arbetsrättslagstiftning som skyddar på ett helt annat sätt än i tex USA.
Jag har sällan stött på en anställd med fackligt engagemang som imponerat med sitt yrkeskunnande och hur denne levererat på jobbet.
Kanske unikt för min arbetsplats men jag tror inte det.
Gör facken verkligen det?
Min erfarenhet som chef är att de lokala representanterna sällan lyckas med något annat än att skaffa sig en gratis fikastund på jobbet.
Jag har under många år arbetat bl a med global produktionsutveckling, och i min roll tagit fram beslut på VAR vi ska lägga produktion.
Min arbetsgivare har produktionsanläggningar i länder där facken traditionellt har en stark roll, som t ex Frankrike, Tyskland och Sverige, men också i länder som helt saknar detta fenomen (tänk Polen).
I de sammanhang där vi valt att lämna högkostnadsområden har facken nästan alltid varit en starkt bidragande faktor. Det är svårt att konkurrera på en global marknad med kommunistiska principer som grund.
Det verkar otydligt vilka förändringar som det hänvisas till. Facket på övergripande nivå tecknar kollektivavtal. Arbetsplatsorganisationen på respektive arbetsplats bevakar att det som står i avtalet följs. Om det inte finns någon arbetsplatsorganisation eller om den fungerar dåligt kan det mycket väl förekomma betydande brister i följsamheten mot kollektivvavtalet.
Jag har arbetat inom den fackliga världen och har den vägen en viss kunskap om hur saker fungerar. Jag är inte direkt politisk och kan tolerera att folk har olika uppfattningar om fackets sätt att fungera.
Samtidigt har jag vart med om att flytta produktion från lågkostnadsländer till Sverige där den svenska kulturen inklusive facken har varit en stark bidragande orsak.
Det man ofta glömmer är att Svenska facken bidrar till en kultur på Svenska arbetsplatser som är en enorm konkuransfördel.
Jag kan ute svara för hur det ser ut hos dig eller andra branscher. Men hos oss fungerar det mycket bra. När arbetsgivaren får för sig att bryta mot tex våra arbetstidsregler så är facket där och tvistar. Att förlänga arbetsdagen istället för att betala övertid mm.
Jag tror att vissa arbetsplatser hade fått det odrägligt utan fack och vissa skulle få det bättre med facket.
Det verkar tydligt att den här tendensen finns. Sedan är det väldigt olika vilka villkor som gäller i olika branscher. Den fördel som låga löner ger verkar inte längre lika självklar som förr.
I det fackförbund jag jobbade i hade vi en tydlig efterfrågan från flera stora företag att mer aktivt samarbeta kring att reglera upp alla olika villkor. Det hade gått upp för dem att fackets lösningar var smidiga iom att företaget då slapp hitta på egna varianter. Det är knappast något som gäller generellt men det var tydligt att arbetsgivarnas engagemang var genuint i dessa samarbeten.
Nja, försämra kanske facket inte gör. Men du ser möjligtvis att du skulle kunna förhandla fram något bättre själv. Fast bara för dig. Och fackets tanke är att förhandla för kollektivet. Alla ska få rimliga villkor. Tyvärr har det ju blivit ett omodernt synsätt i samhället.
Om alla ska förhandla för sig själva skulle det bli lönekonkurrens och det skulle knappast höja lönerna.
I så fall hade väl polska arbetare tjänat mer än svenska nu.
PS. Har haft anställda själv och det är rätt skönt att slippa förhandla med var och en hela tiden.
Sannolikt väldigt mycket sämre.
Var och en har inte makten att driva stora frågor för att få rätt på sådant. Om var och en ska förhandla helt utan regler så vinner såklart den parten med mest makt, dvs den som sitter på pengarna, dvs arbetsgivaren. Som grupp har anställda bättre chans.
Min mormor var drivande i skofabriken på 20 talet att få till anständiga arbetsvillkor, tider, ackord och löner. Det var en kamp att få till det och att de faktiskt följdes.
Efter att ha bott och arbetat många år i utvecklingsländer utan vettiga arbetsregler så har jag själv sett hur folk utnyttjas. Arbetsgivaren kör fram med en lastbil i korsningen där det står arbetare och ropar ut sitt max-pris per timme. De som går under det mest får hoppa upp på flaket och får jobba den dagen. För välutbildade är det lite mer raffinerat, i bättre lokaler, men med samma principer. Inte så bra.
Sen är det såklart att alla regler kan upplevas, och riskera att bli, ”stelbenta”. Men alternativet är så mycket sämre.
Varje förhandling skulle börja från noll.
Nu börjar förhandlingar från kollektivavtalet och upp.
Jag menar att OM man besitter specifika erfarenhet eller kompetenser så kan man alltid förhandla in saker ovanpå kollektivavtalet. Men absolut tidigt i karriären är det oftast svårare före man byggt upp det som är någon form av USP som individ.
Såklart kan man inte begära att arbetsgivaren bryter mot kollektivavtalet för min skull, utan man får förhandla om sådan som arbetsgivaren kan gå med på.
Vill man absolut ha ut motsvarande tjänstepension som lön så får man gå till arbetsgivare som inte är kollektivavtalade och inte på eget bevåg infört tjänstepension. Det är ju faktiskt helt fritt val att gå till sådana arbetsgivare.
Jag har inget problem med att de förhandlar löner. Problemet är att de förhandlar fram saker jag inte vill ha som då blir tvång istället för att kostnadsneutralt kunna ersätta detta mot högre lön.
Sen ogillar jag att man ska bli intvingad i deras egna lösning.
Du får gärna exemplifiera lite vad du menar för lösningar som skulle kunna växlas in mot högre lön. Jag tror säkert att det kan stämma i vissa fall men det blir svårt att föra en bra diskussion utan att ha några mer konkreta exempel.
Här har vi några saker jag inte tycker borde bestämmas av facket utan det borde vara upp till var och en att komma fram till lösningar som passar ens situation.
Tjänstepension.
Lediga klämdagar.
Mängden övertid och ersättningen för den.
Kollektivavtalet har utan tvekan förbättrat arbetsförhållanden och - villkorna för många men samtidigt försämrar/bromsar för andra.
Här kommer några exempel från mitt yrke:
Vad säger facket när du framfört dina åsikter till dem? Tycker dina kollegor (utom de lata) att jag detta är något som facket borde driva.
Har de försökt? Vad ville arbetsgivaren ha i utbyte mot att införa det du skrev ovan?