Man sparar allt som blir över. Det som inte spenderas. Det behöver inte vara målmedvetet. Finns ingen mening att spendera mer.
Jättetråkigt, men vad har det med aktuell diskussion att göra? Många har asroligt på en stundentbudget.
Om man inte kommit iväg innan pensionen är man helt enkelt inte intresserad, så där har du säkert rätt. Men är man inte tillräckligt intresserad har man samtidigt inte missat något som är viktigt för en.
Låter helt underbart att inte ha några/små begär. Nirvana typ.
4 gillningar
@Victor84 Du är ett föredöme för mänskligheten, enligt mig. Varför kan inte alla vara som du?
Du, jag har sett allt för många i min omgivning vars enda intresse är pengar. Kan man få någon att vidga sina vyer, så blir jag glad.
Jag minns speciellt en äldre barnlös lantbrukare som berättade för mig att hans livs stoltaste stund var när han kunde köpa grannfastigheten kontant. Vad säger man…
9 gillningar
Prata med din partner om detta.
Jag säger det igen. Prata med din partner!
Jag tror att det är oerhört svårt att leva livet ihop med någon som har en helt annan syn på ekonomi. Nu menar jag inte att så är fallet just i er relation, men jag tror det bästa ni kan göra är att hitta någon form av kompromiss som båda kan leva med, istället för att föra en ständig dragkamp åt båda håll. Kom överens! Om ditt sparande har ett högre syfte så tycker jag att du ska värva henne till detta syfte. Om du inte har ett högre syfte med sparandet så kan du lika gärna konsumera på hennes nivå, vad vinner du på att avstå?
Om du påstår att det högre syftet är trygghet så är du ute och cyklar. Du har redan en sådan ekonomisk förmåga att din riskhantering sannolikt borde fokusera på andra typer av risker, så som professorn tidigare varit inne på.
3 gillningar
Oklart om du är ironisk eller inte men väljer att tro på det haha
Efter lite självreflekterande tror jag att en stor del i min fixering egentligen inte beror på pengar i sig. Jag tror jag saknar den lycka jag kände av att vara oberoende. Jag bodde mellan 27-33 i en billig hyresrätt i centrala Sthlm (kö sen födsel), jag jobbade två jobb (100+50%) för att jag ville och kände ingen saknad av att inte konsumera. Hade jag fortsatt på den vägen hade jag varit typ FI nu, men jag hade inte slutat jobba helt, men nog valt en annan bana.
Handlar då inte om trygghet utan en känsla av att ha kontroll. Om jag lever på 10k i månaden och är nöjd så kan världen inte ta det ifrån mig. Men om jag kräver 35k i månaden för att vara nöjd, då måste jag jobba vidare i 30 år till. Då kan jag bli tvingad till att avstå från en semesterresa fast jag inte vill pga räntan har dubblats.
Men nu har jag valt ett liv med familj vilket gör att jag delvis tappar denna kontroll och det är väl den känslan som mynnat ut i att pengarna blivit en fixering. Jag tänker nog att om jag hade haft 10ggr så mycket pengar hade jag haft mer kontroll, men som också någon nämnde ovan så finns det mycket i livet där man saknar kontroll.
Sambon och jag har ändå bra diskussioner om det här, men hon är mer som vissa här ”leva i nuet” medan jag då lever mycket mer i framtiden. Kan ju också gälla att exv spara föräldraledighet så det räcker i 12 år istället för 4.
3 gillningar
Att ställa sparande i motsatsförhållande till att spendera framstår för mig som lite konstigt. De perioder när jag har sparat mycket har det normalt handlat om att spara till köp av bostad, amortering av lån eller liknande saker. Det har inte handlat om att lägga pengar på hög och samtidigt avstå från att leva ett normalt liv.
I min värld finns det ingen koppling mellan kostnad och kvalitet när det gäller till exempel resor. Det är oerhört lätt att göra av med pengar i sådana sammanhang och det tillför oftast inget väsentligt mervärde alls. Ofta är det själva valet av resmål som styr kostnaden. Åker du till ett dyrt ställe blir kostnaden hög även om du inte gör något särskilt där. Väljer du istället ett billigt resmål och reseformat kan du göra mycket utan att kostnaden blir hög.
2 gillningar
Kanske missförstår dig, men att amortera av bostadslånet, kunna byta ut bilen var 7e år och att kunna ha lite extra pengar vid pensionen är ju det jag sparar för och det blir ju omvänt mot att konsumera idag.
Jag kan se ganska stor korrelation mellan pris på en resa och värde. Absolut att pengar kan dra iväg på vissa platser mer än andra, men personligen skulle jag sätta högre värde vid en resa till Tokyo än en till Paris. Men det är såklart kopplat till intresse. Är man intresserad av Camping i Dalarna så är det ju en fördel ekonomiskt än om man gillar att upptäcka asiatisk kultur.
1 gillning
Enligt min erfarenhet handlar mycket av de här frågorna om vilken fas i livet man är i. När man är ung bor man ofta ännu inte i sin ”slutliga bostad”. Det finns därmed ett behov av att spara pengar till den. Sedan kan det ju dröja innan och om den förändringen blir av men det är ändå ett syfte.
Med amortering avsåg jag här inte pliktskyldig amortering på en mindre summa per månad utan en mer aggressiv form av amortering som syftar till att ta bort eller minska bolånet i väsentlig grad.
De exempel du nämner gällande resor ger inte hela bilden. Du kan besöka ett land långt borta, bo hemma hos lokalbefolkning, resa med lokala färdmedel och äta lokal enkel mat. Det blir en verkligt stor upplevelse att verkligen se det andra landet från lokalbefolkningens perspektiv. Du kan också bo på något dyrt hotell, boka guidade turer, åka med turistanpassade färdmedel och besöka dyra restauranger. Själva landet upplever du då på ungefär samma sätt som när du tittar på fiskar i ett akvarium. Skillnaden i kostnad mellan de här två sätten att resa är monumental.
Min poäng är alltså inte att man i alla lägen måste välja det billigaste. Alternativet campa i Dalarna är något som främst passar när man har små barn. Då är många andra alternativ otillgängliga. Har man inte barn finns det ju andra mer passande alternativ som att fjällvandra till exempel. Också där kan man välja mellan tydligt olika prisnivåer.
3 gillningar
Jag var inte ironisk. Många problem i världen hade aldrig uppstått om man försökte vara lite framsynt och ha koll.
2 gillningar
Jag gillar ditt förhållnngsätt till pengar. Tycker det låter som att du väljer att spendera pengar på det som är viktigt för dig, istället för att dras med i att spendera enbart för spenderadets skull. Detta förhållningsätt tror jag ger störst tillfredsställelse, så länge det är medvetna val.
7 gillningar
Nja. Är man en familj så är det, åtminstone för mig, ännu viktigare att mina barn (och min fru givetvis) får ett så bra liv som möjligt. Då får mitt personliga välbefinnande ibland stå tillbaka.
Exempel. Om nu frun, ungar och barnbarn till varje pris vill åka till ett Äventyrsbad med övernattning på läslovet, så får jag väl stå ut med detta även om jag är lindrigt intresserad och det kostar en slant.
5 gillningar
Låter ändå som tryggheten att ha kontroll.
Men kontrollen bör inte styras av summan. Det går att ha väl kontrollerade utgifter på 35 tusen också.
Känslan av okontroll kommer av ovanan i de summorna och tanken att det är en slippery slope till ännu större summor. Det behöver det ju inte alls göra.
Om man medvetet väljer att lägga lite mer på mat och barnsaker för att man prioriterar ett bra familjeliv istället för sparande så är det inte att tappa kontrollen.
Att lita på sin förmåga att kunna improvisera utanför sitt normala arbetsområde är den största kontrollen.
Så en minus månad är ingen katastrof om man ser det som att man medvetet improviserar ett trumsolo, inte att man tappat takten. Eller att ta en annan väg än den vanliga med cykeln. Så länge du vet åt vilket håll du ska betyder inte små ändringar väg eller i takten du trampar att du tappat kontrollen.
Ta lite helikopterperspektiv, hur går det i genomsnitt över ett år? Vilken takt växer kapitalet? Är att lägga mer på familjen nu i själva verket att ta kontroll över pengarna istället för att de kontrollerar dig?
2 gillningar
Jag tror det delvis är här det blir lite skav för min del. Jag är inte lika osjälvisk i tanken som du.
I vårt förhållande är det jag som gått in med 100% av värdet i huset (delvis pga snålt leverne, delvis pga gåva från föräldrar), jag tjänar 15k mer per månad och jag är också den som har minst behov av nya saker (inredning, resor etc).
Jag blir ändå ”bromsklossen” i inköp till dottern (nej, hon behöver inte ytterligare en klänning, hon har redan 7 st), i att inte vara lediga mer tillsammans på sommaren (det får räcka med 3 gemensamma veckor ledigt och 3 veckor växelvis) etc
Men visst, är ju jag som bestämt att jag vill amortera 3k mer per månad än vi måste etc
Bra poäng. Tror jag behöver det där helikopterperspektivet och se det på årsbasis.
Är absolut en rädsla för en slippery slope som måste bromsas i tid. Men går ju ändå med lite vilja att zooma ut, dock något jag behöver öva upp.
Sen tror jag att ett generellt problem är att om vi tittar på vår omgivning lever de med dyrare vanor trots lägre betalda jobb och högst troligen mer belånade hus. Men då blir ju tanken hos sambon att ”men dessa kan ju ha xyz, då borde ju även vi utan problem kunna ha det.
Det är ju bara… inte så intelligent helt enkelt, för att utrycka mig på ett icke-kränkande sätt. Har man barn däremot blir det en annan femma och kan absolut vara ett livsmål.
100% medhåll här. Men familjen brukar ju för de flesta vara ett ganska prioriterat område, så där väljer man att lägga mycket resurser.
Uppskattar hon detta? Ser hon kopplingen mellan din personlighet och att detta var möjligt?
Helt i sin ordning om du är man.
Sunt.
Tror det är här skon klämmer. Din sambo ser inte (ungefär som 90% av befolkningen) hur allt hänger ihop, utan vill äta kakan och ha den kvar samtidigt.
Ta ett snack med din sambo och fråga om hon verkligen vill ha det som omgivningen. Återigen, normala vs. positivt abnormala resultat. Att ha lån upp över öronen så man inte vågar komma på kant med arbetsgivaren bara för att man dragit på sig dyra vanor man ändå vänjer sig vid och får som ny baseline efter 4-6 veckor låter hemskt.
4 gillningar
Nej, det skulle jag inte säga att hon gör. Iaf inte fullt ut. Och det stör mig lite. Menar inte att hon ska gå runt varje dag och vara tacksam att det är tack vare mig vi har de möjligheter som vi har, men känner ibland att ett visst mått av irritation av att hon ändå inte är nöjd.
Vill dock poängtera att på en skala mellan slösaktig och sparsam är hon mer sparsam. Men jag kanske tillhör 9e procentilen och hon 6e.
Ja, ska ta upp det på detta sett och se hur vi kan hitta en lösning som vi båda kan vara (iaf mer) nöjda med. Eller bara mer acceptans från bådas sidor.
1 gillning
Nog off topic nu och svarar efter titeln på tråden. Men tror nog att de flesta har en fixering vid pengar i alla fall fram till pensionen. Dvs tills man ser om man får bra pension. Innan dess har de flesta av oss oro över risken att bli uppsagda. Vilket ofta leder till och hamstra pengar
När det gäller ekonomin är vi lika i mycket. Jag fixade kontantinsatsen och tjänade cirka 12 000 kr per månad än henne. Min garderob består till 75 procent av kläder från Dressman…
Tack och lov har jag fått en fru som är sparsam på gränsen till snål. Vi har aldrig grälat om vår ekonomi. Några sju klänningar till dottern har det aldrig varit tal om.
Jag inser hur lyckligt lottad jag är. Om min fru för en gångs skull vill göra något utöver det vanliga, skall jag givetvis inte stå i vägen för detta.
Jag ber om ursäkt för att jsg var lite för kategorisk i mitt första inlägg. Jag hade inte hela bilden.
7 gillningar
Jag känner helt igen mig i att andra spenderar pengar mer frikostigt än vad vi gör. Min sambos kompis fick en fabriksny bil i present av sin man när hon tog körkort. Jag har inte riktigt tänkt i de banorna. Även i övrigt verkar andra komma med dyra presenter och liknande. Det där är inte min grej, ärligt talat. Sedan tycker jag att jag levererar på mitt sätt men det handlar inte om sådana stora vräkiga gåvor då.