Bra inlägg och jag känner igen mig mycket i din situation.
Först och främst bör det ses som en usp att ha ett ekonomiskt sinne. Det var säkerligen en förutsättning för att kunna välja boende.
Min taktik för att stilla oron/energin som ökade kostnader omkring husköpet för med sig var att dela livet i 3 faser,
Fas1 med karriär och sparande.
Fas 2 småbarnsår med tid och balans i fokus
Fas 3 uttagsfas, göra vad jag vill.
Att leva i fas 2 10-15 år framöver utan att aktivt spara eller ta av portföljen ger en möjlighet att balansera kostnader och intäkter per år.
Vi har i samband med husköp ökat vår gemensamma pott från 30- till 50% av nettolönen vilket bör täcka ökade omkostnaderna för hus med marginal. Genom att sätta en budget kan slippery slope undvikas.
Återstående del av tidigare sparandet tas ut som ledig tid istället för att konsumera mer för egetbruk.
Vad som kom som en enormt positiv överraskning för mig när jag blev pensionär var hur bra min ekonomi ändå blev.
Amorterade av några 100 000 och blev skuldfri. Bara driftskostnader, ingen avi på amortering och ränta från banken varje kvartal.
Ungarna har egna hem. En enorm kostnadsbesparing.
Inget behov av att spara till pension, jag är ju redan pensionär.
Gott om pensionärsrabatter. Vill man ut och resa har man också numera möjlighet att utnyttja sista minutenerbjudanden.
Mitt klädkonto har minskatt radikalt. Jeans och t-shirt för det mesta, behöver ej klä upp mig för stt åka till jobbet.
Osv…
Istället för att behöva lyfta av mitt kapital, stiger det i stället (med undantag för börsnedgången härom året).
Sens moral. Man behöver inte oroa sig allt för mycket. Men visst, pensionera sig utan ett tidigare sparande är inget att rekommendera.
Som jag ser det så är det din sambo som lever över sina tillgångar på din bekostnad.
Jag skulle aldrig acceptera en fickpeng på 5000 kr om jag drog in 15000 kr mer än min partner.
Jag skulle inte heller acceptera överkonsumption av kläder till dottern för gemensamma pengar. Sambon kan ta av sina fickpengar om klänning nr sju är så viktig för henne.
Så här hade jag gjort: lika mycket pengar var in på ett gemensamt konto som familjen ska leva på, boende, mat, resor, nödvändiga kläder till barnen m m. Resterande pengar är era respektive att göra vad ni vill med.
Ja, du behöver hitta ett tänk som fungerar för dig för att inte bli/vara/känna dig för snål. En del av det är nog att sätta gränser mot sambon.
OCH din sambo behöver ta hänsyn till att du drar in mer pengar och anpassa sig till sin egen ekonomi.
Jag skulle aldrig acceptera en fickpeng oavsett vem som drar in mer eller mindre, jag är inte ett litet barn.
Men vi har alla olika åsikter hur parekonomi bör skötas, och det är ok.
Det har du en poäng i. Det enda jag känner är att fasen med kostsamma barn är så pass lång (småbarn är ganska billigt men kostar med VAB etc) och större barn kostar i mat och aktiviteter etc. Så perioden då sparandet är lågt blir typ 20 år.
(Jag vet att man inte måste lägga x-tusen på aktiviteter etc, men det är som sagts ovan lättare att snåla på sig själv än andra).
Förstår detta synsätt och det är väl därför jag känner ett skav. Men lever nu i en livslång relation (även om vi separerat kommer vi ha en relation) och då måste jag göra uppoffringar. Sen är frågan om jag gör för stora eller för små.
Jag känner lite att alla alternativ är dåliga så länge inte man har samma lön och samma förmögenhet.
Har vi inga fickpengar och delar allt lika så måste jag acceptera att hon köper i mitt tycke meningslösa saker och vice versa (och sannolikt här är att det är en som kommer köpa mer än den andra).
Delar vi lika på alla gemensamma utgifter kan det bli att hon har 500kr över varje månad och jag har 15k, vilket blir en ganska skev balans.
Är man doc
Och detta är toppen för de som känner sig helt nöjda med det, men uppenbarligen gör jag tyvärr inte det. Men är en fin tanke.
Alla alternativ är nog inte dåliga, men olikheter i inkomst och förmögenhet gör såklart inte saken lättare.
Ja och nej, förhållanden handlar ju mycket om kompromisser, åt båda hållen.
De meningslösa sakerna känns säkert inte meningslösa för din sambo, så där har ni ju då en meningskiljaktighet, oavsett hur ni delar upp pengarna.
Exemplet med klänningarna kan man ju måla upp på olika sätt beroende vem som berättar, ur din synvinkel så har dottern tillräckligt med klänningar och de pengarna kan jobba bättre för framtiden.
Ur hennes synvinkel kanske det skulle kunna te sig att du inte vill köpa kläder åt din dotter bara för att lägga pengar på hög för att ruttna.
Gyllene vägen ligger nog någonstans där mittemellan, utnyttja era olikheter, där hon får agera gas och du broms.
En lite alternativ approach är att du 1) börjar göra bokföring (det är kul och ger en känsla av kontroll) och 2) alltid börjar titta på er ekonomi över en längre tidshorisont än en månad (lämpligen 3, 6 eller 12 månader). På så vis blir du mindre orolig över individuella månader och fokuserar mer på en längre tidshorisont, vilket faktiskt är det som räknas mer. Så gör jag och det har hjälpt mig.
För mig är det snarare en del av problemet, att jag ser det på så lång sikt.
Exempel
Vi har ett hus där det mesta är i gott skick (kök och badrum 5-10 år gamla, inga större renoveringsbehov nästa åren.
MEN
På 20 års sikt så ”behöver” vi nya badrum, kök, tak, värmesystem etc. Lågt räknat kostar detta 1mnkr, dvs vi måste lägga undan 5k per månad för detta för att om 20 år ha samma belåningsgrad.
Bilen köptes kontant för 170k för ett par år sedan men om fem år är den 12 år gammal och det vore bra att byta. Då behöver vi spara 2k per månad.
Cyklar, möbler etc kommer också behöva bytas
Jag periodiserar alla mina utgifter och då blir kostnaden förhållandevis hög per månad. Inser när jag pratat med andra att typ inga gör sånt (här kanske det är fler), men som jag ser det så är ju de faktiska kostnaderna så.
Men blir såklart också lite skevt att räkna 20 år fram i tiden då det finns så mycket osäkerhet.
Det jag har landat i (eller iaf försöker landa i) är att försöka öka förmögenheten något varje år. Ibland blir det kanske 100k, ibland 10k, men iaf inte gå back. Och sen hantera osäkerheten med att skit kanske händer och då får jag ta tag i det då. Som en filosof sa ”man lider oftast mer i fantasin än i verkligheten”
CitatÅren gick och fick en ny tjej med vilken jag började dela ekonomi i samband med graviditet. Det var en lite jobbig omställning (delar på lönerna, inte sparat kapital). När hon köpte ”dyr” mat var det ju av våra pengar, att köpa inredning som jag tyckte var onödig var också lite jobbigt. Löste det med att ordna fickpengar vilket över tid gjort att det känts ok, även om jag fortfarande tycker flera inköp är onödiga (dock skulle ”normala” folk tycka de var fullt rimliga.
Jag och min sambo har varit tillsammans i snart 20 år, vi har 2 barn och ett hus sedan 10 år tillbaka.
Vi har inte delad ekonomi och jag tycker att det är så skönt, det ger mig en frihet att göra exakt vad
jag vill för mina pengar utan att fråga eller bli ifrågasatt och detsamma gäller för henne. Vill jag
köpa en motorcykel för 150 tusen så gör jag det. Det verkar hämmande att ha gemensam ekonomi,
naturligtvis delar vi på alla fasta utgifter.
För de flesta svenskar behövs en samsyn i ekonomin. Har sett fall där två slösare gemensamt kört ekonomin i botten. När man har konsumtionssskulder på några 100 000 har man det jobbigt men det är inte tillräckligt illa för att få skuldsanering. Man är dömd till att leva ur hand i mun.
Har en av makarna 55 000 kr i lön och den andre 25 000 kr i lön känns delad ekonomi inte speciellt lycket, speciellt om man har genensamma barn. Dene maken åker på safari i Sydafrika och andre maken får nöja sig med en resa med Silja line. Ett sådant förhållande är dömt att misslyckas.
Gemensam är ett bättre ord än delad, delad och separat är nästan synonymer
Det här har stötts och blötts ett flertal gånger på forumet.
Vi har gemensam ekonomi, vill jag köpa en motorcykel är det inte någon diskussion om pengarna som kommer i första hand, utan helt andra aspekter.
Om det är hämmande att ha gemensam ekonomi beror nog mycket på hur ens förhållande ser ut, även utanför ekonomin.
