Tycker det låter sunt att du reflekterar över hur du relaterar till pengar. Baserat på din egen beskrivning låter det som att det handlar mindre om att du har faktiska problem med ekonomin, men snarare den laddning som du själv tillskriver pengarna.
Ibland kan vi människor skaffa oss kryckor att luta oss mot: som att till exempel jobba 150%, leva sparsamt under 10’ per månad eller prisjaga i flertalet affärer för att hitta “deals”. De faktiska ekonomiska utkomsten av detta behöver inte vara dålig, men om du emotionellt använder det som ett sätt att känna kontroll över din egen tillvaro så handlar det också om du skapat ett sätt att reglera dina egna känslor. Om det system som du nu byggt upp känns hotat av andra saker som också är viktigt för dig i livet som den ekonomiska kostnaden av att ha en partner, ert gemensamma barn och boende, då kanske det är värt att reflektera något över det.
Finns det potential att hitta ett nytt trygghetssystem i er gemensamma familj?
Vad skulle kostnaden av att förlora din partner/familjebild vara?
Den oro du känner över att spendera mera, skulle den försvinna om du fick större inkomster eller är den frikopplad från din faktiskt goda ekonomiska situation?
Om du ska ha ett sådant här strukturerat sätt att förhålla dig till pengar och konsumtion så behöver det grunda sig på en överenskommelse. Ni behöver båda ha samma bild av hur planen ser ut och samma vilja att följa den.
Jag har själv en lägre nivå av konsumtion än ni. Den bil jag köpt är billigare. Det hus jag köpt var hyggligt billigt att köpa (med Stockholmsmått) och har relativt låga driftkostnader. Jag äger huset själv. Just den detaljen underlättar till någon del men det är klart att det inte är möjligt för alla.
Jag känner igen din önskan att ha koll och kunna planera. Samtidigt kanske man inte måste gå plus hela tiden. En viktig faktor är förekomsten av framtida arv. Du kan inte veta när äldre släktingar går bort eller exakt vilka tillgångar de har men du kan ändå bedöma läget på ett ungefär. Om du kommer att få in låt säga 1 miljon om 15-20 år är det kanske ok att gå minus 200-300 tusen under tiden. Det kunde exempelvis gå ut på att låta ökat bolån finansiera nya bilar under den perioden. Det skulle då ge ett ökat konsumtionsutrymme som kunde göra livet lite lättare.
Alla människor har bättre och sämre sidor. Om du valt att leva med någon som är söt och charmig men ekonomiskt slarvig så är det kanske något du får acceptera. Allt har förstås gränser men det underlättar ändå med insikten att det är du som måste göra eftergifter, inte att hon ska förstå och acceptera din planerade och strukturerade modell fullt ut.
Jag fattar att det fungerar olika bra i olika förhållanden men det är fel att säga att det är dömt att misslyckas.
Våra inkomster skiljer inte så mycket, min nettolön är knappt 50% högre än min hustrus, men vårat förhållande blir inte alls försämrat av att vi har separerad ekonomi.
Vi har ungefär det läge som du beskriver och delad ekonomi. Att jag skulle åka på någon dyr resa själv finns inte på kartan. Jag skulle inte ens överväga det.
Det jag konkret gör är att unna mig viss hobbyrelaterad konsumtion. Det handlar inte om några jättebelopp men ändå tillräckligt stora för att hon nog skulle kunna ha synpunkter. Iom att inkomsterna räcker till med god marginal i övrigt är det ändå inte så stor grej.
Eftersom jag valt ett billigare boende subventionerar jag indirekt boendet för hennes del. Hon är med och betalar räntan på det ganska låga bolånet och de låga driftkostnaderna. Det kapital som finns bundet i boendet står jag för och alla renoveringar också.
Ja, men då gör man ju ändå avsteg från principen om delad ekonomi. Jag vill påstå att om makarna lever på en oerhört olika levnadsstandard så kommer det inte att sluta väl.
Att ha delad ekonomi innebär i min värld att det man har kvar efter fasta kostnader är var och ens angelägenhet. Hur man fördelar de fasta kostnaderna, eller kostnad för semester, är som jag ser det en annan fråga. Att den som tjänar betydligt mer står för det mesta är väl inget konstigt.
Vi har ingen princip om delad (alltså separerad) ekonomi, vi har det för att det fungerar bäst och minskar risken att bli osams som många verkar bli när det gäller pengar.
Pengar ger sällan lycka men det ger trygghet. Många blandar ihop detta. Har du satt dig ner o räknat på hur mycket du egentligen behöver för att leva det liv du önskar fram till vilodagen. Det är ganska enkelt o du får ett mål att gå efter. Pengar efter det kan du bränna. Dina barn kommer ändå alltid minnas dig för den du är/var inte vad du lämnade efter dig.
Jag känner igen mig en del i det du skriver. Har fru och barn där jag och frun haft mycket stor skillnad privatekonomiskt när vi träffades.
Vi har hittat något som fungerar bra i att vi delar lika på alla gemensamma kostnader. Vi bor också i hus med stora kostnader.
Vill hon till exempel köpa nya blommor för att komplettera rabatten eller jag vill bygga en vedbod (för att ta verkliga aktuella situationer) så bekostar vi det på varsin kant.
Skulle också säga att det inte går att underskatta vikten av att fokusera på relationen och barnen utöver sparad krona.
Som bakgrund så har min hushållsbudget gått från 7000 i månaden till 39000 på sex år.
En perfekt lösning. Speciellt när man som jag har ny sambo som inte satsat på skola och arbete/karriär utan är nöjd med att vara fattig.
Själv har jag bra med pengar efter hårt arbete under många år och vill nu njuta av dem.
Så hon bor billigt p.g.a mig men vi delar på löpande kostnader. Jag jobbar lite men hon måste jobba mer för att klara sin del.
Jag vill inte vara bank åt någon annan så det är smidigt att vi har varsin ekonomi.
Det goda rådet är att släppa på kontrollen. Detta gäller överlag i livet, t.ex.pengar, jobb, saker som man tror man behöver göra, krav man tror samhället har på en osv.
När det gäller pengar gäller det att träna att kunna spendera mer då och då och njuta av det. Det är ett kontrollbehov att spara, ett kontrollbehov som efterföljer en hela livet på både gott och ont. Det är onödigt att ha kontroll på allt i livet och all optimering är ganska meningslös då man ändå inte lever förevigt.
