Kommit in sent i arbetslivet, behöver tips på hur jag ska få till en anständig pension

Jag pluggade en massa år till en masterexamen som därefter visade sig vara totalt oefterfrågad på arbetsmarknaden. I samband med det så blev jag sjuk i en massa år och försörjde mig på olika ströjobb. Jag är nu tillbaka och läser en yrkeshögskoleutbildning som jag hoppas ska ge mig ett fast jobb. Jag har en del allmän pension som fått växa till sig medan jag pluggade, jag har väldigt lite studieskulder och lite sparpengar. Även 2 år med tjänstepensionsinbetalningar. Frågan är vad som är smartast att göra nu när jag äntligen kommer att komma in på arbetsmarknaden på riktigt.
Ska jag fortsätta leva som en student, jobba över en massa och skaffa ett extrajobb så jag kan plöja ned 5-6000:-/månad på en ISK?

Kan du få ett jobb med hyfsad lön så kan du löneväxla till pension. Det har jag gjort i flera år.

Ska och ska. Det är ditt liv och din pension :slight_smile:

Du kanske rentav har vant dig vid låga omkostnader efter så många års plugg/sjukpenning?

Fråga dig själv hur din ideella vardag ser ut vid 65-70? Jobbar du? Har du hus i Spanien? Bor du i en kokvrå?

3 gillningar

5000-6000 kr på en ISK låter inte så brutalt i mina öron. Man kan förstås spara både mer och mindre men det låter allmänt som en vettig summa att spara.

Om man ska kunna både spara och leva på ett vettigt sätt så är det bra att vara sambo med någon. Att leva själv driver upp kostnaderna markant. Man kan ju också dela lägenhet eller hitta andra sätt att dra ner kostnaderna. Jag skulle själv inte se det som att “leva som student” utan snarare “leva smart”. Det kanske inte passar in i allas fyrkantiga bild av hur livet ska se ut men för många kan det säkert fungera utmärkt.

1 gillning

jag är i samma läge som du. pluggade alltför många år på universitetet och gick många år på stipendier som forskar, livsval som inte har gett mycket pensionsinbetalningar och heller inte ngn tjänstepension. Det spelar ingen roll hur mycket jag skulle jobba nu och (i praktiken) vilket lön jag skulle ha, jag kommer ändå knappt komma många tusenlappar över garantipension då jag nu är 45 år och således inte har så många år på mig.

Har sedan några år en helt ok lön och kan nu faktiskt rädda skutan till viss mån och har valt att under 10-15 år extremspara för att komma upp i en pension som går att leva på. Jag spar ca 20000 kr varje månad och investerar dessa i billiga globala indexfonder. Om jag fortsätter med denna spariver i ca 10-15 år så har jag kompenserat för de år jag tappade under “överliggartiden”

2 gillningar

Jag skulle iallafall vilja ha ett eget boende istället för att hyra ett rum eller bo i ett skjul med kokvrå. Jag skulle väl kanske också vilja hinna med ett barn eller två.
Undrar om det skulle vara ett alternativ att låna pengar till att bygga en uthyrningsdel i föräldrarnas hus (jag kommer ju ändå att ärva det eftersom jag inte har några syskon) och dra in pengar den vägen.

Ok!

Pratar vi en villa? Oavsett vad så blir ju kontantinsatsen en sparpost du måste tänka över i så fall. När vill du ha din ägda bostad? Nu på momangen?

Hur ser den preliminära inkomstpensionen ut på www.minpension.se om du matar in förväntad lön efter yrkeshögskolan?

Har du några andra krav på pensionslivet utöver ett ägt boende? Ska det resas? Ska du jobba deltid? Bara fantasin sätter gränser och först efter det står klart kan man börja fundera på vad du bör göra idag för att nå dit! :slight_smile:

Jag räknar med att fortsätta jobba iallafall deltid så länge jag är frisk, men när jag ser på min mor så kan sjukdom komma och slå till helt plötsligt och göra en arbetsoförmögen.

Stämmer bra tyvärr… I just fallet med sjukdom kan man förvisso titta på starka sjuk- och olycksfallsförsäkringar om man vill vara skyddad mot vissa sådana scenarion. Samt livförsäkringar om man har partner.

Men att du vill jobba deltid är ju riktigt bra på så vis. Varje krona i tjänstepension och privat pension som du inte rör hinner växa enormt mycket du skulle jobba deltid bara några år efter ordinarie pensionsålder.

Så när du beräknar “vad du ska kosta” vid pensionen kan du ju i så fall addera en förväntad deltidslön ovanpå din förväntade pension!

Eget boende låter som en bra ambition rent allmänt. Om inte annat är det väsentligt just kopplat till att du förväntar dig en låg pension. Min mamma har en rätt låg pension men har en skuldfri lägenhet med låg månadsavgift. Hon sparar varje månad i utdelningsaktier och det tuffar på stabilt och bra.

Gällande boende finns det väldigt många dimensioner som påverkar ekonomin. Att vara sambo eller dela bostad kan handla om att hyra ut ett rum. Man behöver förstås inte göra det ständigt och jämt men genom att välja en bostad där den möjligheten finns skapar du en potentiell vettig intäkt.

1 gillning

Vad gäller boende så äger min far ett radhus som är värderat till ca 5.000.000:-, med belåning på 500.000:-, det är i behov av renovering men det är i 1.5 plan och ligger på cykelavstånd från ett av Sveriges större universitet, nära stadskärnan. Så det är kanske en bra idé att investera i att göra om övervåningen till en uthyrningsdel. Jag kommer ju ändå att få ärva det eftersom jag inte har några syskon.

Du kan naturligtvis göra så men det går också att hyra ut rum på vanligt sätt. Jag har alltså själv gjort det i perioder och uppfattar inte det som ett fullt så starkt tabu som vissa. Om du permanent inte behöver en viss del av huset är det ju bra att göra om det till studentrum och hyra ut dem styckvis. Är det däremot så att du behöver rum till barn när de växer upp eller så blir det ju enklare att hyra ut rum under mer begränsad tid.
För att sådana här saker ska fungera bra är planlösningen en viktig faktor. Det är bra med väggar och dörrar som kan stängas och dåligt med öppen planlösning.

Just i studentstäder brukar det finnas gästforskare och utländska personer i väldigt blandade åldrar som man kan hyra ut till. Som medelålders kan det bli lite konstigt att hyra ut till unga personer, om man ska dela kök etc. Det är enklare med någon i ens egen ålder som man kanske har något gemensamt med.

Det är inte nödvändigt att ha så himla renoverat och hög standard för att hyra ut rum. Jag hyrde själv ut rum när vi precis flyttat in i vårt hus. Allt var halvsunkigt då men det var inte så noga. Det var förstås svårt att ta hög hyra men vi brukade ha 300-350 kr som dygnspris på Airbnb. Vi hade rätt många gäster under perioder och det gav bra med pengar. Du nämnde att låna för att renovera men jag tänker att uthyrning borde kunna bekosta mycket. Det tar förstås längre tid då men utifrån din beskrivning av läget borde efterfrågan inte vara något problem.

Utbytesstudenter och gästforskare två kategorier som vi hyrt ut rum till under perioder. De har generellt varit väldigt problemfria och trevliga.

Min tanke var att förse övervåningen med eget badrum, egen ingång och eget minikök så att det blir som en egen tvårumslägenhet. Det borde dessutom kunna dra upp värdet på huset rätt rejält att det finns möjligheter att tjäna pengar. Lånet var tänkt att bekosta uthyrningsdelen som därefter får finansiera sig själv via uthyrning. Ifall jag någon gång får barn så borde det vara jätteskönt att de har ett eget badrum när de blir lite äldre.

Det går säkert att göra bra saker i den vägen men det kan också gå att hyra ut som det är för att få ihop lite pengar. Med vårt dygnspris som utgångspunkt blir det lätt 50 tkr per år (den skattefria gränsen) och det är ju bra att få in lite cash. De investeringar du nämner låter kostsamma. Det kan då vara möjligt att ta det i omgångar så att du kan ha både renovering och uthyrning igång samtidigt.

Även om det såklart är bra att planera långt fram så tror jag det kan vara idé att tänka till en extra gång kring vilket liv du vill leva de närmaste tio åren. :slight_smile:

Det låter i mina öron som att du riskerar att skjuta upp andra delar av livet (träffa nån/skaffa eget boende/bilda familj) av rädsla för att inte få en hyfsad pension. Dessa bitar kan bli svårare att ta igen än ett pensionskapital. Sagt i all välmening :slight_smile:

3 gillningar

Jo jag vet , det känns som att mitt liv har stått på paus så länge att jag måste ta igen allt i raketfart nu.

När det gäller att träffa någon, om det nu är en prioritet, tror jag att en bra strategi är att titta utanför Sveriges gränser. En nackdel med detta är förstås att det finns en del kostnader kopplade till etablering i Sverige. Fördelen är att den extrema petighet som är vanlig i Sverige inte är norm i alla länder. Det gäller i synnerhet personer som kanske är frånskilda. Jag menar inte att det skulle vara en bra idé att hitta någon som är “desperat” men däremot att det är bra med någon som är realistisk. Vad det sedan exakt ska innebära beror förstås lite på individuella förhållanden. Det här skriver jag helt utifrån egen erfarenhet och i all välmening.

Det kanske inte är så katastrofalt som det verkar. Jag har haft en del inkomst under hela min studietid som beskattats samt jobbat med ströjobb under min sjukdomstid.