Jag gissar att jag inte är den enda som har funderat och till viss mån kämpat med detta så tänkte se om ni har några tankar gällande ämnet.
Har under hela mitt liv tyckt om att prova på nya saker. Olika musikinstrument, diverse hobbies av alla möjliga slag, skriva böcker, fotografera, resa, träna osv osv osv. I vissa fall har det resulterat i att man kanske t.ex. sitter med 5-6 olika musikinstrument eller ett gäng hobbyverktyg som man egentligen inte nyttjar.
Det som tar emot en hel del är just att fatta beslutet att “nä, det blir inget av med X” och bara acceptera att det inte blir av under min begränsade livstid. I takt med att man blir äldre (50+) så börjar man inse att man inte har oceaner av tid framför sig där man kan “blir bra på allt” utan får försöka reducera scopet och fokusera mer på en begränsad skara saker. Men jäklar vad svårt det är att säga till sig själv att du, det finns inte tid för allt och du får ge up drömmen om vad-det-nu-är. I de fall jag gjort det så har det i efterhand varit bra och lite av en lättnad, men det gör ändå inte nästa beslut enklare. Till viss mån är det nog för att man genom att göra detta även accepterar att man kommer att dö och att det inte är såååå jäkla långt borta längre.
Jag tänker att många med starka ekonomiska resurser och därmed tillgång till mer tid och möjligheter måste till viss mån drabbas av detta. Har man råd med en massa olika hobbies så är det väl till slut tiden som blir den realistiska begränsningen.
Någon annan som har det svårt med detta? Alla tankar välkomna.
Tog ett tag att landa i att istället för att välja bort så lägger jag fokuset på vad jag vill göra och lägga tiden där så de som inte hunnits med föll bort efter ett tag (elgitarren har stått orörd i +2 år nu) men jag vill fortfarande lära mig men inte till priset av stress så då fattades beslutet av tidsbrist fick racing, bygga o.s.v stå tillbaka för umgänge, renovering, hälsa och träning.
Men är inte helt lätt och viljan att prestera allt ligger kvar och gnager ibland
Det är väl bra att komma till insikt att den där idé nr 54 kanske känns lockande men ändå inte skall genomföras eftersom något av tid, energi eller pengar saknas för att den skall realiseras.
Däremot är det svårt att veta detta på förhand och det finns ju en stor risk att man tar bort framtida glädje för sig själv om man begränsar sig helt. Jag tror det är bättre att man springer på en del minor på vägen för att i detta hitta ens egna guldkorn och istället försöka minimera skadorna på vägen.
Jag brukar tänka som så när jag skall bege mig in på något nytt att jag ser till att köpa något som är tillräckligt bra för mina behov och klickar i många av de begären jag har kring det hela och gärna något extra som gör att det pirrar till lite för mig att sedan använda det. Det maximerar chanserna för mig att fördjupa mig i och förälska mig i denna hobby och dessutom är det om jag mot förmodan tröttnar enklare att sälja vidare. Om inte annat så ger det mig ett större incitament att sälja en finare pryl än att bara ställa in det i förrådet.
Billigt skräp brukar för mig alltid hamna i just förrådet.
Om det är något jag fattar tycker för kommer jag snabbt vilja ha något bättre med mer möjligheter och den gamla förpassas till förrådet.
Om det inte uppfyller mina behov kommer jag tröttna och förpassa det till förrådet.
Jag vill inte riskera hamna i situation 2 och därmed begränsa min möjliga framtida glädje.
Den största vinsten med detta förfarande är att jag alltid måste välja inom vilka områden jag vill starta en ny hobby och läsa på ordentligt innan så att jag väljer rätt inköp då jag inte vill lägga mycket pengar på något som jag snabbt kommer tröttna på. Detta jobb i sig skapar ju ett ännu större sug och engagemang när jag väl köpt prylen. Detta kanske är ett filter som även du skulle kunna använda för att undvika att dra igång för många olika saker.?
Det låter som att det är något slags dåligt samvete som tynger dig? Att du på någon nivå känner att du “borde” ägna tid åt diverse hobbyer, kanske särskilt om du har investerat i dyr utrustning?
Jag skulle i ditt ställe gräva lite i den känslan. Var kommer den ifrån? Varför känner du så? En hobby ska väl vara något man gör för dess egen skull, för att man har lust, eller låter bli om man inte har lust. Kanske är det bara någon idé som hänger kvar oreflekterad i ditt huvud för att exempelvis en förälder någon gång när du var liten sa något i stil med “ska du inte använda den fina utrustningen som vi har köpt till dig?”.
Själv har jag ett antal “vilande” hobbyer. Jag har inte stängt några dörrar, de bara ligger där och väntar på att jag eventuellt någon gång blir sugen på att lyfta upp dem igen till “det som engagerar mig mest just nu”. Detta känner jag noll och intet dåligt samvete för.
Är dock själv i team @Walion här. Jag ‘vilar’ också mina hobbies/intressen när något annat är roligare. Vem vet när man får lust med dem igen liksom. Och om lusten kommer tillbaka så är det mycket lättare att starta igen versus att behöva köpa alla prylar igen
Det enda problemet med mitt förhållningssätt är att man behöver mycket förrådsyta
Tycker det är lite jobbigt med saker som bara finns där och påminner en om att man inte använder dem. Inte för att de är dyra utan för att man tänker på “missed opportunities” så att säga. I mitt fall säljer jag hellre av saker och sen köper tillbaks om man skulle få för sig att prova på igen framöver. Det är kanske det jag borde säga till mig själv–det är inte nödvändigtvis adjö för alltid utan kanske på återseende när det gäller dessa saker…
Definitivt. Det viktiga är ju det mentala här. Så fort prylarna börjar tynga dig så ska de ju bort!
Jag sparar ju inte allt heller men försöker ha kvar någon sorts kritisk massa av prylar från tidigare hobbies.
En del prylar kan jag behålla även om jag är 100% säker på att jag inte kommer att använda igen. Av rent sentimentala skäl. Lite som “my precious” i sagan om ringen
Lyssnade på en elitidrottare någon gång som berättade hur underbar känsla det var när man kan ha det där extrema fokuset mot ett enda mål, typ OS-guld. Och den visste att den skulle prioritera bort allt som inte tog den närmre målet. Det är ju lite tvärtom som din situation, och om du inte har ett tydligt konkret mål så är det såklart svårt att fokusera på samma sätt.
Personligen är jag likadan, jag skulle vilja resa till typ alla ställen på hela jorden och vara bra på alla sporter som finns, men någonstans måste man välja och prioritera.
Man kanske får se det fina i att fokusera på några enskilda saker, och vara nöjd i att man prioriterar bort annat?
Jag har nog aldrig känt att jag inte har tid utan det är intresset som sviker. Nu gör jag bara det som är kul. Tid finns till det som är skoj. Ibland finns det vissa måsten som att bära in ved och gå ut med hunden även fast det regnar på tvären.
Jo jag har provat instrument och olika sporter men har tydligen inte blivit riktigt fast vid något.
Man hittar något som är mer intressant, de måst va effektivaste sättet.. kanske är nåt adhd syndrom men jag kan bara va intresserad av en sak i taget och då är det all in, existerar inget annat.
Jag trodde baserat på titeln att tråden skulle handla om någon hushållsenergi-optimerares krig mot familjen för att de inte stänger dörrarna efter sig och sabbar inomhusklimatet…
Ja, men jag har bestämt mig för att tolerera att det blir fel åt båda håll. Jag får lättare beslutsångest om jag kräver att allt måste bli perfekt.
Jag tolererar istället att vissa saker är kvar och inte används och jag tolererar om det visar sig att andra slängdes lite för tidigt. Det går inte veta och göra allt rätt.
Ja, det där stressar mig också. Det är inte bara livslängden utan den hälsojusterade livslängden. Och dessutom den begränsade perioden då man är omogen nog att uppskatta ett visst intresse, som tar slut.
Men sedan ser jag 70-åriga gubbar som är frenetiskt uppslukade av något väldigt barnsligt och tänker att man nog är sig lik även om tiden går.
Livets korthet är definitivt något som driver mig att genomföra drömmar. Och inte låta dem förbli på idéstadiet.
Samtidigt tycker jag det är synd att vara så medveten om det och gå runt och tänka på döden. Oro över begränsad livstid blir i sig ett slöseri med livstid
Känner igen mig och även hur min fru levt våra liv i det du skriver.
Vi har båda haft ganska intensiva hobbyperioder där man under en period provat på något relativt energiskt.
När man senare tröttnat kan man låta hobbyn ligga i träda för att se om intresset kommer tillbaka. I vissa fall är det bara rimligt under en kortare period kanske för att det hobbyn behöver drar utrymme eller pengar eller blir obsolet när den ligger i träda,
Vi har förlikats med att man ofta tröttnar efter ett antal år. Gråter inte alls över den spillda mjölken när man inser att lusten inte kommer tillbaka.
Inte ovanligt att man lagt säg 20.000 SEK på en hobby där man efter att man tröttnat ger bort prylarna eller säljer dom för en slant när dammet samlats på dom eller man behöver utrymmet det tar upp. Jag gjorde en lista på hobbies vi slutat utöva efter att ha hållit på med dem längre tid. Det blev fler än 10 faktiskt.
Finns en viss gråzon här vad som räknas till hobbys. Jag läste mycket böcker i fysisk form förr. Dessa finns fortfarande i hyllan. Köper extremt sällan fysiska böcker nu för tiden. Samma sak med köksmaskiner, under en period kanske man gör egen glass eller pasta. Sedan står maskinerna bara där. Dessa saker stör mig dock inte.
Funderar på var gränsen går där skavet kring att behålla/göra sig av med gör sig påmint. Dels kanske det har med ekonomiska värden att göra. Eller handlar det mer om till vilken grad man kan lura sig själv att man kommer göra den där aktiviteten igen?
