För att göra en lång historia kort.
Jag och min fru köpte i dec 2017 ett hus för drygt 12M. Inflytt maj 2018.
Problemen började efter 4 dagar (trots omfattande beskiktningar av egna besiktningsmän, fuktmätare osv). Säljarna hade helt enkelt ljugit om vissa renoveringar kring saker som omöjligen gick att upptäcka.
Vi fick flytta ut okt 2018 med en 2 åring och en 3 månaders bäbis.
År av bråk med gamla säljarna, rättegång, bo först i andrahand, sen tvugna att köpa en mindre lägenhet för att ha någonstans att bo stabilt.
Nu i stort sett 4 år senare står fortfarande huset tomt. det måste rivas helt för det är inte ekonomiskt lönsamt att fixa alla fel. (inkl oäkta hussvamp).
Således måste vi själva finansiera att riva huset, bygga ett helt nytt.
Inte en sekund under hela detta har jag tänkt att jag ska lämna min fru.
Livet är långt ifrån en rak linje, och allt möjligt kommer dyka upp som gör livet jobbigt, och såklart att relationen blir ansträngt i lägen av stor yttre stress. MEN, 99.9 procent av tiden är min fru min klippa.
Hon räddar mig, jag räddar henne. Hon gör saker jag inte orkar/kan, och jag tvärtom.
Man anpassar sig efter varandra, hittar lösningar som funkar för båda osv.
Kan finnas saker som du inte skriver om (sjukdom, psykisk ohälsa osv) som gör att din situation blir värre än vad det låter i din text.
Men att döma av den, och med ändå mycket färsk erfarenhet av en mycket ansträngd situation så tror jag inte att din dröm om att allt blir bättre stämmer.
Låter som du skall flytta till ett hus för att kunna leva ditt eget liv ännu mer.
Ni kanske skall vara särbos? Det är inte heller fel. Ni älskar varandra, men i vardagen så hade det varit bättre för er att leva era egna liv.
Återigen, vill påpeka att min analys bygger på begränsad insikt, jag är ingen expert, men min högst personliga åsikt är utifrån det jag hör, så bör ni hitta en symbios i relationen, med eller utan hus.