Korträntor i USD som komplement till globalfonder

Hej! Här kommer ett långt inlägg, men SAMMANFATTAT: Vad tror ni om en kombination av globalfonder och en korträntefond med exponering mot USD?

LÅNGA VERSIONEN:Jag har relativt kort horisont på mitt sparande. Det har gjort att jag senaste åren har sökt efter en portfölj med så hög sharpekvot (riskjusterad avkastning) som möjligt. Jag har i nuläget en portfölj fördelad som “all weather portfolion” (typ rika tillsammans portföljen) eftersom den ändå i grunden är konstruerad för att just ha så hög sharpekvot som möjligt. När den skapades utgick den ju från korrelationen mellan de olika tillgångsslagen, och viktade därefter. En sak som har satt sig på mitt huvud gällande korrelationer är hur börsen och USD verkligen verkar ha en negativ korrelation som borde gå att utnyttja. Som exempel tänker jag mig en kombination mellan ca 50% globalfonder och 50% SEB korträntefond USD, där man i räntefonden ju har en exponering mot USD. För att illustrera bifogar jag en bild där fonderna jämförs. Avkastningen utan ombalansering blir ju medelvärdet mellan kurvorna, och med omballanseringar borde man hamna ännu högre. Vad tror ni om att man skulle kunna få en väldigt jämn och fin avkastning med hjälp av en kombination av dessa?

3 gillningar

Äh, det där var väl ingenting, framförallt inte jämfört med vissa andra inlägg om all weather/seasons på detta forum… :slight_smile: :slight_smile: :slight_smile: (@AllSeasonsPortfolio)

Men ja, det du observerat är väl hela anledningen till att man började blanda in räntor (och andra tillgångsslag) i portföljer? 60/40 osv. Men kanske tänker vi i Sverige vanligtvis inte tillräckligt på valutan nej, se t.ex. RikaTillsammans-portföljen - uppföljning 2021 - Nr 32 av Kent_Hansson

4 gillningar

Haha! Det är ju lätt hänt att det drar iväg när man har mycket att säga :sweat_smile:

Här tycker jag att det finns två lager av skydd som är viktiga att beakta och bägge dessa lager handlar om safe havens och flight to safety.

För det första, som jag håller med dig om, så tenderar räntefonder (innehållandes statsobligationer) ha negativ korrelation med aktiemarknaden. Detta förhållande är grunden i filosofin kring en “balanserad” 60/40-portfölj.

Dock skulle jag säga att en korträntefond snarare utgör tillgångsslaget cash (genomsnittlig årsavkastning sedan feb 2009 motsvarar omkring 2,5 %).

För det andra, ger exponeringen mot dollar ytterligare ett lager av skydd genom flight to safety. Detta beror på att när det är turbulent på världsmarknaderna, tenderar investerare att parkera sina pengar i trygga tillgångar i trygga valutor. Dollarn är som bekant världens just nu viktigaste reservvaluta, vilket innebär att dollarn brukar få en skjuts relativt mot andra valutor när det stormar (till och med när stormen skapats i USA som finanskrisen 2008 som syns i din delade graf).

Så i kombination, är en korträntefond i dollar en trygg hamn när det stormar och ett lämpligt komplement om man söker att minska volatiliteten i portföljen. Dock föredrar jag i in allvädersportfölj statsobligationer (i dollar) med längre löptid för att få motsvarande negativa korrelation men med högre volatilitet för att ännu bättre parera svängningarna på aktiemarknaden (t.ex. ETF:en iShares $ Treasury Bd 20+yr UCITS ETF med tickern IS04 för dollarexponering eller IUSV för EUR-hedgat). För en korträntefond i ETF-format, är iShares $ Treasury Bond 1-3yr UCITS ETF (IBTS (i USD) eller 2B7S (EUR-hedgad)) ett lämpligt alternativ.

Sedan finns det ju en rebalanseringspremie att tjäna som medför att portföljens totala avkastning blir bättre än den viktade genomsnittliga avkastningen bland delarna.

2 gillningar

Tack båda för svaren! Jag kollade igenom den länkade tråden och det gläder mig att jag inte är den enda som har funderat på detta (eftersom annars kan man nästan vara säker på att man har fel… :sweat_smile:). Som någon nämnde borde ju en all seasons portfolio handlad i enbart USD vara stabilare tackvare flight to safety som du nämnde @AllSeasonsPortfolio.

Man kan väl fundera på att det i teorin är en viss fördel att ha tillgångar som svänger gentemot varandra i en portfölj, tackvare rebalanseringspremien. Det skulle ju tala för att ha räntorna i USD eftersom de går upp både tack vare valutan och sjunkande räntor när aktierna går ner. Samtidigt borde ju svenska kronan gå bättre gentemot dollarn när riskaptiten tilltar och aktier går bra. Jag bifogar en liten bild på hur jag menar.

Det känns ju lite ointuitivt att vilja ha tillgångar som svänger mycket och att det intuitiva är att ha räntor i SEK och aktier i USD för att jämna ut svängningarna inom varje tillgångsslag. Men hela portföljen lär ju utvecklas likadant oavsett vilken del som ägs i USD och vilken i SEK så länge det är lika stora delar av portföljen (50/50), men man missar rebalanseringspremien om de svänger mindre individuellt. Tänker jag rätt?

Det kan verka ointuitivt att man får bättre balans i portföljen genom att välja tillgångar med högre volatilitet men jag ska försöka förklara det med dina gungbrädor. :slightly_smiling_face:

Låt oss föreställa oss att du har korta räntor på ena sidan och aktier på den andra. Vi vill uppnå en portfölj som är i balans, det vill säga att ingen av ändarna ligger cementerad i marken.

Hur uppnår man det? Det intuitiva (och vanligaste) sättet är att helt sonika allokera 50 % kapital till bägge sidor. Detta kommer dessvärre inte att hjälpa dig uppnå en balanserad portfölj.

Detta beror på att “vikten” som vi mäter inte mäts i kapital, utan snarare i hur mycket risk (volatilitet) som är allokerat till varje tillgång. Vi vill ju att om aktier förlorar i värde, ska räntorna kunna neutralisera förlusten så att avkastningen är mer stabil.

Därför är det viktigt att vi främst tittar på tillgångarnas volatilitet, eller standardavvikelse. Aktier brukar på sikt ha en standardavvikelse på 15 % på årsbasis (men vi använder 12 % i beräkningarna här för enkelhets skull). En korträntefond har mycket lägre volatilitet än så, t.ex. har iShares ETF:en som investerar i statspapper med 1-3 år löptid en volatilitet på bara 1,23 %. Det innebär att aktiemarknaden är omkring 10x så volatil som korta räntor, det vill säga att kursrörelserna är 10x så stora.

Så om aktier rasar med 5 % på en dag, kan man förvänta sig att korträntefonden samma dag kommer att öka med 0,5 % (om vi något förenklat förväntar oss perfekt negativ korrelation på -1). Förlusten på portföljnivå blir -4,5 % för dagen.

För att uppnå en riskbalanserad portfölj så måste allokeringen till korta räntor vara 10x så stor som som till aktier. För att nå balans skulle portföljen alltså innehålla 9 % aktier och 91 % korta räntor. Med gung

På så vis har du lika mycket risk allokerat till bägge tillgångsslag och den negativa rörelsen om -5 % på aktiemarknaden (9 % * -5 % = -0,45 %) är neutraliserad av uppgången i räntor (91 % * + 0,5 % = +0,45%). Översatt till gungbrädan: om ena sidan väger mycket mindre, måste den sidan göras mycket längre för att balansera hävstångseffekten.

Syftet med en balanserad portfölj är att riskpremien från bägge tillgångsslagen ska komma dig tillhanda. Riskpremien för aktier är omkring 4% (skillnaden över tid mellan genomsnittlig årsavkastning och riskfria räntan), men 4 % riskpremie på en aktieandel på 9% av en portfölj är väldigt lite. Och Särskilt kombinerat med 91 % av en årlig avkastning på 2,5 % för räntorna, så blir det inte mycket att hurra för.

Därför vore det mer önskvärt att den trygga tillgången - korta räntor i detta fallet - är mer volatil. På så vis kan längden på brädan på varje sida om brytpunkten vara mer lika, istället för att ena sidan måste vara mycket längre för att väga upp för den lätta vikten.

Det beror på att vi i sådana fall skulle behöva mcyket mindre av den trygga tillgången och därigenom kan allokera mer kapital till aktier.

Om vi istället investerar i långa statsobligationer, som är mer volatila tack vare en kombination av durationsrisk och att obligationers värdeförändringar är mer påtagliga ju längre kvarvarande löptid en obligation har.

Jämför då med ETF:en med långa statsobligationer som jag nämnde tidigare (IS04). Denna har en annualiserad standardavvikelse på 13% de senaste tre åren.

Det innebär att vi kan allokera betydligt mer kapital till aktier och mindre till räntefonden för att uppnå en balanserad portfölj (i detta fall 50/50 över just denna 3-årsperiod, men detta varierar).

En tjänad aktieriskpremie på 4 % på en aktieandel om 50 % av en portfölj är mycket mer gynnsamt än 4 % på 9 %.

Alltså, det viktiga är att det är lika stora delar risk allokerat till bägge tillgångarna, inte lika stora delar kapital. Risk parity med andra ord.

Det är logiskt. Mindre valutor brukar gynnas när riskaptiten är högre som du säger. Jag har inga invändningar mot detta resonemang du för :slightly_smiling_face:

2 gillningar

Vilket otroligt pedagogiskt svar, det är bara att tacka och ta emot! :pray: Du sätter ord på många av mina tankar och det verkar uppenbart att det är standardavvikelsen man ska utgå från när man balanserar tillgångarna mot varandra nu när du väl sagt det. Jag gjorde mest en uppskattning utifrån grafen av den korträntefond jag tidigare nämnt och en viss förenkling när jag kom fram till 50/50. Om man enbart skulle använda den fonden som komplement till aktierna skulle vikten då vara 62,5/37,5 om jag räknat rätt utifrån att den har en standardavvikelse på 9% och aktier 15%.

Förstår att standardavvikelsen hos min nämnda korträntefond från SEB till absolut största del kommer från valutan och inte själva räntepaprenas värdeförändring. Gissar att det är bäst att ha både ha en ränteexponering och en valutaexponering. Funderar på en fördelning på typ 30%globalfonder i SEK, 40 % korträntor i USD, 15% långaräntor i USD och 15% långa räntor I SEK. Då har portföljen 50/50 i valutaexponering och 40/30/30 inom tillgångsslagen, men ska fundera ett varv till och läsa på betydligt mer om långa räntor, vilka jag har skippat med det intuitiva men säkert felaktiga argumentet att räntorna är så låga nu… Tack för dina svar hur som helst! :slightly_smiling_face:

1 gillning