Enligt TV4 ekonominyheter som refererar till Zmarta’s husägarindex så har nu kostnaden för husägande nått rekortnivåer - en fördubbling på 6 år. Största posten är räntorna som fortsatt kommer att stiga pga fördröjning innan de slår igenom i statistiken. 340 000 kr om året, motsvarar 28 300 kr i månaden!
Citat
En gammal tumregel är att man med normal inkomst kan sträva efter att lägga ungefär 30 procent av inkomsten efter skatt på boendet.
Citat
Trots att elpriserna sjunkit kraftigt under sommaren stiger utgifterna för att bo i hus till nya rekordnivåer. Det visar Zmarta Husägarindex, även kallat Villaindex, för det andra kvartalet 2023. En genomsnittlig villaägare i Stockholmsområdet måste nu betala närmare 340 000 kronor om året enbart för bostaden.
Citat
Indexet visar att omkostnaderna har stigit med cirka 6,5 procent under första halvåret 2023, jämfört med andra halvan av 2022. Det innebär att utgifterna för en genomsnittlig husägare i Sverige ligger på 212 000 kronor om året (85% belåning). För den som har hus i Stockholms län är summan närmare 340 000 kronor – en ökning med drygt 7 procent.
De “äger för att bo” och har ansvarsfullt bundit sina räntor för att ha råd att bo kvar under räntehöjningarna. Dessutom vill ingen sälja nu när intresset är svalt, så det är lugnt – ägarna väntar bara tills räntan går ner igen och priserna börjar stiga igen. Hushållen har stora nettoförmögenheter, om man tar med bostadens värde på plussidan.
Det är i alla fall de argumenten jag fick höra innan räntehöjningarna.
Jag uppfattar titeln på den här tråden som dum och missvisande.
Kostnaden har stigit väldigt för personer med groteskt stora bolån. Det handlar då till stor del om personer som valt att köpa hus på adresser där husen kostar mycket mer än nödvändigt på grund av själva adressen. Själva husen är inte självklart så märkvärdiga.
Jag bor själv i radhus (av ”villastorlek”) i norra Stockholm. Värdet på huset ligger på 4,5-4,8 mkr ungefär. Fullt så mycket har jag inte betalt själv men det ger en idé om nivån. Likadana hus kan man också välja att köpa i Täby eller på Lidingö till dubbla priset eller mer.
Det här är alltså hus som är billiga i drift. Kostnaden för att bo är inte påtagligt hög även om den så klart ökat något. Med ett bolån på 5-6 miljoner jämfört med mitt eget på knappt 1,5 miljoner har så klart kostnaderna ökat massor.
Jag uppfattar att den storleken på bolån borde vara normal utifrån de förutsättningar jag angav.
Jag bor nu utomlands och hyr ut huset. Att få ihop kalkylen är inte akut svårt. Det är knappast så att det skulle gå att ta ut dubbla hyran på ett sådant hus i Täby eller på Lidingö. Den som vill/kan betala den typen av hyror skulle förvänta sig något tjusigare än ett ”normalt radhus” även om det är av storlek större.
Jag tror att många la runt 30% av sin nettolön på boende för 1-2 år sedan när bolåneräntorna var runt 1% i många år.
Idag tror jag många lägger 40-80% på boende. Blir intressant att följa hur det slår på Sveriges ekonomi, konsumtion och utveckling framåt.
Tror för övrigt inte många unga i Sverige är speciellt taggade på att skaffa familj just nu, lite synd, vi föder i alla fall inte så mycket barn i Sverige, nära lägsta talen någonsin.
Tycker det säger något om hur folk mår och hur vi ser på framtiden, när vi väljer att inte föröka oss.
För att slänga lite tändvätska på den här brasan skulle jag säga så här:
Om man som ung person har belånat sig maximalt och köpt ”ett drömhus” så har man i många fall betett sig regelrätt korkat och får skylla sig själv. Att försöka få det till att det är ”samhällsförändringar”, ”det oväntade krigsutbrottet i Ukraina” eller något annat ”oväntat” som är ”grundproblemet” är inte sant.
Det är så klart svårt att ”dra alla över en kam”. Det finns en hel del omständigheter som i någon mening kan vara förmildrande. Ett exempel kan vara att man ändå har ett stort övervärde i sitt hus, kanske för att man själv varit byggherre.
Med ”drömhus” menar jag här ett nyrenoverat och allmänt perfekt hus i tydligt premiumläge. Det är den sortens hus som efterfrågas mest och därför är dyrast. Att välja specifikt ett sådant hus är alltså normalt sett den raka motsatsen till att göra ”en ekonomiskt smart husaffär”. Sedan kan ju någon tycka att ett renoveringsobjekt är ”mitt drömhus” men det är en annan fråga.
Nej, titeln är nog ganska träffande även för din extremt förmånliga sits med cirka 30% belåningsgrad och endast 1.5 miljoner i lån på ett radhus i Stockholm. Såklart inte till den mer extrema nivån som för de som köpt på toppen med medel belåningsgrad (70%) de senaste 1-2 åren. Men, även för dig lär räntekostnaderna ha nästintill tripplats de senaste 1.5 åren, såklart från en låg nivå med tanke på den relativt låga belåningen. Även med hänsyn tagit till detta så är en kostnadsökning från X tusen kr / månad till X+3 tusen kr / månad “kraftigt” för de flesta resonabla nivåer på X. Kanske inte absoluta mått för de i din förmånliga sits, men definitivt relativt.
Glöm inte att 1-2% inte är normalt bara för att det höll i sig länge.
För drygt 10 år sen var räntorna 3-4%.
Många har alltså haft kraftigt sänkta kostnader länge.
Självklart har räntekostnaderna ökat för mig liksom för alla andra. Det gäller även den som har 100 kr i totalt lånebelopp och även de som bor i lägenhet.
Poängen med att peka ut husägare som grupp är snarast att hus i sig självt är en form av lyxkonsumtion. Hus är av naturliga skäl dyrare än andra boendeformer och få personer ”behöver” i objektiv mening bo i hus.
Det som verkar tydligt är att en viss grupp husköpare gått på myten om att räntan ska vara ”evigt jättelåg” och att stora lån därför inte ska vara något problem.
Jag har själv pratat med ganska många unga personer som varit ”i husköpartagen”. Ofta har det för dem varit just kategorin drömhus som varit i fokus. För normala människor har sådana hus varit något man kanske kunnat välja som hus nr 3, när man gjort boendekarriär och lyckats bra med sina tidigare köp och försäljningar. När räntan nu ändå varit typ gratis har det dock inte funnits någon anledning att vänta med att köpa drömhuset.
I min medelstora stad kostar 50 år gamla radhus runt 4-5 miljoner, oavsett om de är renoverade eller inte. De finaste husen som mer kan kallas drömhus kostar uppemot 10 miljoner.
Flera banker har en maxgräns på bostadslån runt 5,5 ggr hushållets bruttolön. Med den tumregeln så går det snabbt räkna om ett bostadspris till vilken månadslön som krävs för att kunna köpa.
Kan du utveckla hur kommentaren om 100 kr är relevant i sammanhanget? Anser du inte att dina kostnader (räntor, driftkostnader etc.) på åtminstone en relativ basis har ökat kraftigt de senaste 1-2 åren?
Även för bostadsrättshavare som grupp har kostnaderna stigit kraftigt och många avgiftshöjningar kommer något eftersläpande.
Det är snarare att priserna konstant ska stiga snarare än att räntan ska vara “evigt jättelåg”. Det är ju det som i princip har hänt de senaste 25+ åren tills förra året. Sen huruvida man “gått på myten” eller helt enkelt behöver köpa på den marknad man slumpas in på huvudsakligen på grund av födelseår kan man fundera på…
Jag skulle säga att man själv har det tvärt om då… Har nästan aldrig bott så billigt som man gör nu för tiden… Boendekostaden ligger för våran del knappa 5% av nettoinkomsten… Då är inte inkomsten alls hög utan låga utgifter…
Jag anser inte att mina räntekostnader är ett problem. Det är klart att de var lägre förut men det går upp och ner. Det bör och får man räkna med. Av den orsaken tycker jag att jämförelsen med någon med 100 kr i totalt lånebelopp är rimlig.
Driftkostnaderna har inte ökat något märkbart men jag räknar med att det kommer. Jag bor i ett hus med fjärrvärme som ingår i en samfällighet. Min logik liknar den som gäller för lägenheter.
Jag uppfattar inte att de som köpt hus fokuserat så mycket på stigande priser. De stigande priserna har främst varit i fokus för den som bott i lägenhet och tänkt sig flytta till större/bättre/finare om ett tag. Husköpet har för de flesta med mer vanliga inkomstnivåer varit ”slutstationen” i bostadskarriären. Då är det viktiga varaktigt låg ränta, inte att priserna ska öka massor.
Nettoförmögenhet? Skuld minus dagens värde gör att väldigt få är “rika”.
Så varför säljer man inte sitt 5-10 miljoners hus och blir miljonär?
De flesta har väldigt hög belåning så räkna inte husets pris som någon sorts förmögenhet.
Lånar jag en miljon och sätter in på kontot.är jag miljonär då?
Hushållen är inte rika med få undantag. Månadskostnad på > 30tkr är jobbigt för många
Jag är inte helt säker på att hus alltid måste vara dyrare även om så ofta är fallet.
Gällande behovet så var det för mig enda valet för att inte gå fullständigt bananas på störiga grannar.
Du har en given poäng här. Exemplet är något stockholmsfixerat.
Poängen med behov syftade mest på yta och kostnad. Med väldigt stora familjer blir ju hus ofta billigare än en väldigt stor lägenhet. För de flesta är ju den dimensionen av behov inte huvudanledningen till att bo i hus.
Jag inbillar mig iaf att man bör satsa på familj när man har stabilt boende, jobb och ekonomi. Det är sunt att inte skaffa barn så länge detta inte är avcheckat. Enligt mig iaf…
Visar på ett stort misslyckande då de som leder och har lett landet de senaste ~30 åren inte ens kan skapa förutsättningar för så pass basala behov som bostäder av normal standard till en rimlig kostnad. Skamligt egentligen.
Men om det råkar se ut som det gör vid åldern det är lämpligt att bilda familj och man samtidigt träffat någon man vill göra det med får man laga efter läge. Annars får vi en massa andra bekymmer som ett brev på posten.
