Goddagens!
Har länge läst runt i forumet men detta blir mitt första inlägg. Tack för ett bra forum.
Jag + familj letar för närvarande hus och jag önskar gärna få era tankar kring vår situation och lite allmänt kring bostadsmarknaden och risktagande.
Kort bakgrund:
Vi bor i Uppsala och är en familj om 2 barn och 2 vuxna.
Vi har letat hus i 2+ år , mer eller mindre aktivt (gått på ca 20 husvisningar), och har utifrån detta skapat oss en ganska bra uppfattning var vi vill bo och vad vi värderar.
I korthet är det ett bra läge vi värderar högst, med plats för typ en studsmatta på trädgården samt möjlighet för ett gästrum/arbetsrum utöver 3 sovrum. Cykelavstånd (<30 min) in till centrum, samt närliggande grundskolor till hemmet.
Inte så höga krav tyckte jag innan vi började leta, men oj vad priserna sticker iväg i dessa områden. Runt 6-8 miljoner brukade sådana hus gå för, med varierande grad av renoveringsbehov. I det prissegmentet och med dem kraven verkar typ hela stadens husletande barnfamiljer också leta efter visade det sig.
Det problematiseras också av att vi ogärna köper 60/70-tals hus med stort renoveringsbehov så som dränering, tak, badrum och kök. Att ha ett visst renoveringsbehov är OK för oss men vi vill undvika dränering av eventuell källare eller gammal platta på mark.
Utbudet blir därför ganska litet och vi väntar fortfarande på ett objekt att buda på. I denna väntan har jag märkt att vi börjat öka vårt risktagande och är mer och mer villiga att ta ett större lån, vilket jag egentligen ogärna gör. Men det känns tvunget då det verkar som resterande husletare i prissegmentet är villiga att ta större lån/risk än vad vi gör.
Förutsättningar för oss:
- Vi har lånelöfte beviljat på ca 7.9 M
- Total inkomst om ca 105 tkr/månad brutto givet att båda jobbar 100%.
- Vi har ca 2.5 M kapital att gå in i huset med. Men jag vill ogärna ha mindre än 400 tkr kvar som buffert för oväntade händelser.
- Totala månadsutgifter idag exkl. boendekostnad baserat på senaste 6 månaders medelvärde 21.5 tkr
Till detta ska tilläggas att det vore önskvärt att framöver kunna ha möjlighet att åtminstone en av oss jobbar 80 %, vi vill kunna sätta av 1 % av husets inköpspris per år till underhållsfond och kunna spara totalt 10 tkr per månad.
Gör jag själv kalkylen börjar det kännas lite jobbigt om vi skulle köpa för mer än 6.7 M. Men närstående tycker att jag är alldeles för konservativ och mesig i min kalkyl 
. Utifrån våra förutsättningar och önskemål om hus (se ovan) borde vi kanske ta ett större lån givet hur marknadssituationen ser ut (?)
Det blev kanske en ganska oklar frågeställning från min sida men jag önskar egentligen bara era tankar kring de förutsättningar vi har och stolpar upp lite stödpunkter nedan för diskussion:
-
Borde man ta större risk och öka lånet? Vi har ju stort lånelöfte från banken. Att köpa det “lite bättre objektet” påtalas ju många gånger vara en bra idé.
-
Vad hade ni själva varit bekväma med att ligga på för kvot boendekostnad/inkomst? I min beräkning tycker jag 30 % börjar kännas tufft.
-
Hur tänker folk som letar hus? Maxar alla sina lånelöften? Vi själva har tänkt lägga kontantinsats så att vi hamnar på 70 % belåning och således 1% amortering. Bra/dålig tanke?
.