Hej allihop!
Jag har funderat över varför vi människor, i allmänhet, är mer respektlösa mot våra partners än mot vänner och bekanta.
Då menar jag att man kan kritisera sin partner genom att kommentera klädval, frisyr och liknande men vi skulle aldrig kommentera andras utseende eller personlighet på samma sätt. Det är också något som kommer med tiden, det är ingen som kommenterar sådana saker i början av en relation.
Vad tror ni det beror på?
Jag kommenterar sällan/aldrig min partners utseende. Det är nog mest pga det enkla skälet att jag inte bryr mig om hur hon är klädd eller vilken frisyr hon har.
Jag har dock inte särskilt svårt att förstå att man kan ha en mer öppen och avslappnad relation till en man känner väldigt bra och vistas tillsammans med en stor del av ens vakna tid jämfört med en man bara träffar ibland. Det är väl ändå inte särskilt konstigt, eller hur tänkte du?
Båda parter måste sätta långsiktiga mål och gränser om man vill ha en långsiktig relation. Det går att stå ut med ett beteende man är allergisk mot i några veckor, kanske månader, men över tid kommer det byggas upp resentment om man inte tar tag i det.
Förändringen kan givetvis vara att jobba med sin egna flexibilitet snarare än att den andra ändrar sig. Eller någon form av kompromiss.
Jag fungerar nog tvärtom, har större överseende med t.o.m ganska stora brister hos en person ju mer jag tycker om den. Om jag däremot skulle kommentera utseende eller personlighetsdrag så skulle det vara av ren välvilja, typ ge min ärliga åsikt om hur ett klädesplagg passar eller att kanske tona ner personlighetsdrag x under en anställningsintervju. Andra kommenterar jag sällan eftersom jag helt enkelt inte bryr mig.
Det går att se det från två håll. Det ena hållet är att det är välvilja från partnern och det är öppen kommunikation mellan er. Andra hållet är att det är konstant tjat och man ser det negativt.
Jag lämnar inte feedback om min partner framför någon annan person finns där. Jag vill visa respekt och kommunicerat att jag vill ha det från andra hållet också.
Det normala hos oss är att min partner kritiserar mig när det gäller klädstil, färgkombinationer, passform eller annat.
Jag bryr mig inte så mycket själv om sådana saker (inom rimliga gränser) men hon är betydligt mer petig. Detta brukar leda till att jag skickar saker i retur som jag annars tyckte var bra. Egentligen är den här petigheten bra. Den bidrar till att höja nivån.
Att få feedback, tips och råd i en relation är i grunden bra; att man hjälper varandra att utvecklas.
När det slår över i kritik som är sårande och nedvärderande - inte bra. Inte bra alls.
Ibland ser man inte gränsen själv, kränkande beteende normaliseras och ursäktas under lång tid. Men något skaver, och magkänslan har i princip alltid rätt.
Då måste den som sårar ändra sitt beteende, eller så måste relationen ta slut.
Jag tror du har hittat sambandet till skilsmässofrekvensen..; man slutar respektera varandra.
Det var ett fint svar 
Jag tycker sånt här är intressant rent sociologiskt.. Det kanske är en form av äganderättskänsla. Som vid otrohet, då många blir mer förbannad på den som ens partner är otrogen med snarare än sin partner. Det kan jag inte förstå för den personen har inget ansvar gentemot en själv, även om det är moraliskt förkastligt om personen vet om att den andra är upptagen.
Det är ganska logiskt att vi kritiserar våra partners mer. Ju närmare vi kommer någon, desto mer släpper vi fasaden och desto ärligare blir vi, både positivt och negativt. Med vänner är relationen mer artig och filtrerad. Problemet är kanske inte att kritiken finns, utan hur vi uttrycker den.
Ja så kan det vara.. men jag undrar varför människor tar sig rätten att kritisera andra. Vad vill man uppnå, vad är syftet?
För att makten är en drog. Människor gör för att de kan. Därför får man hitta ett sätt att handskas med detta. Jag rör mig mot den stoiska vägen, Marcus Aurelius m.fl.
Det har blivit lite oklart för mig vad tråden handlar om. Läste om trådstarten och ser att du avser respektlöst beteende… då får jag nog dra tillbaka mitt tidigare bidrag till tråden. Respektlöshet har jag inte upplevt eller utagerat i en långvarig relation.
Jag trodde (eller hoppades) att tråden handlade om att tröskeln sjunker till att adressera faktiska problem. I positivt syfte för relationen.
Men tråden handlar alltså om människor som kritiserar sin partner i ett destruktivt syfte? Det låter inte som ett allmänt problem, men jag kan ha haft tur såklart. Känner ett par där kvinnan ständigt kritiserar sin man på ett sätt som jag personligen aldrig skulle acceptera. Det är nog de enda jag kommer att tänka på.
Generellt kan väl folk bete sig så mot familj, ffa när man bor hemma eller kanske mot en partner. Personer man är med hela tiden kommer oundvikligen se ens sämsta sidor. Att aktivt försöka behandla dem med den respekt och hyfs som de bör få är ett koncept som verkar gå många förlorat. Jag och min sambo har pratat om fenomenet många gånger, mest som ett beteende från tonåren man ångrar, ett orättvist och ovärdigt behandlande utav familjen. Jag själv vet att jag kunde vara kort i ton och humör med föräldrar och syskon, något jag skäms över. Redan innan jag flyttade hemifrån pratade jag, min pappa och bror en hel del om ämnet och vi alla gjorde ärliga försök att tänka på det. Bara det hjälpte väldigt mycket och jag tror det betydde mycket för alla att tillkännage problemet och att alla genuint ville göra en förändring.
Jag och sambon pratade väldigt tidigt i vårt förhållande för en massa år sen om ämnet och hur det framför allt är så onödigt att bli arg över saker någon uppenbarligen inte har som intention göra: spilla, tappa en tallrik etc. Vi har råkat göra sönder varandras porslin, tappat rakapparat, hårfön och massa annat och lyckats leva efter mottot att det inte finns själ att vara arg. Väldigt skönt och det känns extremt bra att visa varandra respekt nog att inte heller komma med kritik som man vet har intentionen att uppröra. Att gömma en beteendeförändring man vill se i en negativ kommentar är ett ganska trist och manipulativt sätt att kommunicera.
Det finns ju vuxna sätt att prata om saker man inte kommer överens om, men återkommande pikar mot utseende är nog närmre högstadiemobbning än en mogen dialog.
Att vara respektlös mot sin partner är självklart inte ok! Kritik ör ju dock inte likställt med det. Kritik kan naturligtvis framföras på elakt, nedlåtande, sårande eller på annat antisocialt sätt! Men att låta bli att framföra kritik kan ju också enligt min mening vara respektlöst! Jag förväntar mig mer av min partner än andra , därav har jag lägre tolerans för saker som inte går i linje med det vi vill vara, göra och bestämt tillsammans! Jag förväntar mig också att min fru säger till när jag på något sett hamnar snett oavsett vad det gäller.
Att hålla varandra till det är för mig respekt för varandra!
Men de här sakerna gäller ju sällan kläder, frisyrer eller annat i grunden oviktigt! Men visst får jag en fråga är jag ärlig.
Inte vet jag riktigt, jag säger nog ärligt va ja tycker om något ifall sambon frågar om feedback.. Jag uppskattar även själv att man säger om nåt ser förjävligt ut eller om man har öronen full av öronvax eller whatever.. så slipper man skämma ut sig, det är tacksamt kan jag tycka.
Mycket beror väl också på HUR man säger saker och kanske lite mindre om vad den egentliga åsikten var om just det klädesplagget osv..
Beror väl på.
i bästa fall; hjälpa med förbättring. “den där frisyren passar dig inte”.
i sämsta fall; få andra att må dåligt för att de är sadister som mår bra när de kan få andra att må dåligt; “den där frisyren passar dig inte”.
Skillnaden är intonation och timing, inte orden i sig.
Sen finns människor utan social förståelse/mognad. De är som färgblinda, men socialt, och fattar över huvudtaget inte. De kan i min erfarenhet lättare tolereras, du vet att det inte är personligt.
Själv ger jag min fru kritik ytterst sparsamt endast i de fall där jag ser att ev värdet överstiger kostnaden. Jag ger säkert i snitt 10-20 komplimanger för varje kritisk iaktagelse. Att jag ger kritik är ett tecken på närhet/omtanke, kollegor kritiserar jag inte eftersom att jag oftast skiter i att de gör bort sig.
En nyckel om man vill ge kritik eller driva med folk på “rätt sätt” är att även driva/kritisera sig själv ibland, och att kunna le när andra gör det mot en. Där fallerar de flesta i min omkrets som jag tycker gör det hela “bad touch”. Det är tydligt att de är ute efter status.
En relation kan inte bara bestå av komplimanger, någon form av feedback behövs om man ska leva ihop.
Men “kritik” kan betyda hundra olika saker: hård/mjuk, berättigad/oberättigad, riktad mot ett beteende som går att ändra eller mot något som inte går att ändra alls.
Jag tror att diskussionen låser sig om alla lägger in olika betydelser i ordet kritik och ändå pratar som om man menar samma sak.