Jag har nyligen lyssnat på Sveriges radios serie Skuldsamhället.
Det är en serie med sex avsnitt som tar upp olika aspekter av lån och skulder. Lite historia och ganska mycket fokus på snabblån.
Detta var kanske inte någon nyhet egentligen, men i avsnitt fyra tog man upp frågan hur rimligt det är att vi använder skattepengar för att hjälpa snabblåneföretag som uppenbart skiter i vem man lånar ut pengar till. Kontrollerna är i vissa fall obefintliga.
När låntagaren inte kan betala så får dessa företag hjälp med att driva in skulden av Kronofogden.
Jag är givetvis för att man ska göra rätt för sig, men detta är så utstuderat. I många fall har låntagarna betalat mycket mer i räntor än amorteringarna. Så att lånen inte betalas tillbaka är ju till och med bra för dessa företag!
Det finns förändringar i rätt riktning, som att tex.
För lån tagna från och med den 1 mars 2025 får det du betalar i räntor och avgifter högst motsvara det belopp du lånar.
Det finns ett tak för hur hög ränta en långivare får ta för ett lån. Den nominella räntan får inte vara högre än 20 procentenheter över referensräntan. (Tidigare var det 40%) !
Vilka tankar har ni? Är det rätt att Kronofogden (skattepengar) går till att gynna denna verksamhet?
Snabblån har höga räntor eftersom risken är hög. Om någon vill låna ut till folk med dålig kreditvärdighet så måste räntan vara därefter, annars funkar inte affären. Utan Kronofogden hade vi förmodligen bara sett två alternativ, ännu högre räntor, eller att marknaden hade ersatts av skugglån och olaglig indrivning
Inget stöd för indrivning av skuld alls i samhället. Detta leder inte till något annat än att alla lån blir dyrare, eftersom risken blir högre, alternativt en ljuskygg skuggverksamhet som sköter indrivning.
Privata aktörer tar över kronofogdens (civil)rättsvårdande uppgift. Personligen skulle jag mycket hellre veta att indrivning sköts av en statlig verksamhet utan vinstintresse i det specifika fallet än en privat aktör som köpt skulden eller agerar åt ett inkassoföretag.
Kronofogden är i stort självfinansierad av avgiftsintäkter (dvs i slutändan betalar låntagare och långivare/inkassoföretag), tror det ligger på runt 90% eller så, men oavsett så ser jag det som en kärnverksamhet i en rättsstat.
Mitt intryck är att det verkar finnas en större del av befolkningen som kanske borde ha god man men inte har det.
Dessa personer kan lätt utnyttjas av mindre seriösa aktörer. Alternativt så saknar låntagarna intresse att ta ansvar för situationer de skapar medvetet och då är frågan i hur grad samhället ska rädda dem.
En annan fråga är var gränsen går för människors frihet att fatta ofta mkt självdestruktiva beslut, som att ta snabblån.
Bra som ränteavdraget för lån utan säkerhet avskaffades. Synd som skattebetalarna betalade räntravdrag till snabb/smslån under så många år. Det var en svindyr nota till skattebetalarna (några räntor var 40%!!!)
Tekniskt sätt ja! Så länge en verksamhet är laglig så ska inte kronofodgen kunna undvika att göra sitt.
Tänk vad motsatsen skulle innebära. Att kronofodgen börjar värdera vem som ska få hjälp… det blir snabbt “some are more equal then others”.
Vill man begränsa detta är det en politisk fråga om vilken verksamhet som ska vara laglig eller inte. Jag kan inte tycka det är rimligt att “förbjuda” någon verksamhet bakvägen genom att minska rättigheter för vissa lagliga verksamheter.
Jag menar inte heller att det skulle vara Kronofogden som ska avgöra detta. Det är ingen kritik mot dem.
Jag är kritisk till företagen som ger ut lånen på detta viset utan kontroller, och att det går att göra och vill ha ett resonemang kring hur man kan göra för att förhindra detta.
Som jag ser är det en politisk fråga om vilka begränsningar lagen ska ha för denna typ av verksamhet. Något som inte har ett dugg med kronofodgen att göra.
Lite lätt förenklat så finns det en (negativ) korrelation mellan hur effektiv och snabbt statens system fungerar, och hur vidrig privat indrivning kan bli. Social shaming och liknande är satt i system i vissa asiatiska länder, och allmänt problematisk indrivning finns på närmare håll, såsom Rumänien och Polen.
