Efter Skatteverkets besök så fick jag lite blodad tand och bjöd in Kronofogdemyndigheten på besök.
Jag är nämligen lite nyfiken kring trender, skuldsättning och jag vet att från och till har vi trådar såsom: “Hjälp till anhörig med ekonomiska problem” och det är en värld många av oss inte känner till (eller enda relationen till det är: “Man ska inte hamna i deras register, typ.”
Finns det något som du tycker att vi ska ta upp de hälsar på?
Hur man ska tänka för att i möjligaste mån “undvika Kronofogden” i olika sammanhang? Jag tänker då både i rollen som uthyrare av bostad eller person som ger lån till anhörig men också om man kommer efter med räkningar, drabbas av svårigheter i livet etc. Det kan också vara värt att ta upp situationen att man faktiskt begått något brott eller annat och behöver reda upp situationen efter det.
Det jag menar med ovanstående är att försöka titta på “kedjan” av händelser som slutar med Kronofogden och/eller inkassobolag. Vilka handlingar bör man upprätta för att vara på den säkra sidan? Är det vissa saker som är viktiga med dessa handlingar för att Kronofogden ska acceptera dem utan att man behöver gå till domstol först? Hur fungerar det med handräckning? Kan man få till handräckning “direkt” eller behövs domstolsbeslut för det? Gör det någon skillnad om det finns barn med i bilden om jag som hyresvärd vill vräka någon för att de inte betalar hyran?
Utmätning är också en mycket intressant fråga. Jag blev för ett antal år sedan utsatt för ett bedrägeri. Det var delvis mitt fel att det hände och det blev i sig en lärdom. Personen som gjorde det hela var inget “proffs” utan snarare dum i huvudet. När jag förstod var som hänt stämde jag personen i fråga. Eftersom personen var osmart ledde det hela till en tredskodom. Det innebär i konkret mening att den tilltalade inte kom till domstolen och heller inte svarade skriftligt. Till följd av det fick jag som kärande rätt på alla punkter. Den fastställda skulden blev alltså hela det belopp jag yrkat på. Till beloppet tillkom en hög årlig ränta (typ 15 procent eller så).
Efter att jag fått domslutet i handen ville jag försöka få in pengarna. Min första idé var att försöka förhandla med motparten. Det var helt lönlöst och personen i fråga försökte så att säga gå under jorden. Jag noterade dock att hon fanns på sociala medier och gjorde alla möjliga inlägg där. Efter någon tid kom det fram där att hon blivit gravid. Eftersom barn skulle försämrat möjligheterna till en meningsfull utmätning valde jag att sälja fordran till ett inkassobolag. Jag fick inte jättebra betalt (20-25% tror jag det var) men de var ordentliga och pengarna kom snabbt. Själva känslan av att sätta domslutet i händerna på någon som på ett effektivt sätt skulle kunna förpesta personens liv i många år var bra.
Alternativet till att göra enligt ovanstående hade varit att försöka få till utmätning. Personen hade där och då inga större inkomster så det hade sannolikt varit lönlöst på kort sikt. Sedan gör Kronofogden regelbundna försök under en viss tid men då är ju förutsättningen att personen senare ska få vettiga inkomster. I det här fallet var personen sådan att hon sannolikt skulle göra allt tänkbart för att undvika att få inkomster. Hon var en “fuskare” för att uttrycka saken enkelt. Hennes modell skulle sannolikt vara att typ jobba svart under ett antal år och i övrigt låta sig försörjas av någon pojkvän. Jag tycker att frågan om “effektiviteten” i utmätning som instrument är intressant, alltså när det är ett potent medel oc när det inte leder till så mycket. I mitt specifika fall tror jag att Inkassobolaget ändå kanske gjorde en ok affär. Det är inte otänkbart att de ändå fick in några pengar i slutänden och att de klarade av att hålla fordran levande (viktigt begrepp!) längre än vad jag hade klarat på egen hand. Frågan om vad inkassobolag kan göra som Kronofogden inte kan göra är också intressant. En mellanväg är ju att låta ett inkassobolag driva in fordran mot provision. Då skulle jag behållit fordran och fått betala en avgift för indrivningen. Jag bedömde dock att det bästa var att bli av med fordran och att osäkerheten om huruvida jag någonsin skulle få in pengar var för stor.
Och kopplat till detta - görs det någon kontroll av att varor är “äkta” eller är det “befintligt skick och inspektera själv” som gäller? Jag tänker nu på konstverk, möbler och andra saker där det kan förekomma variationer i fråga om äkthet.
Hur fungerar det med preskription på olika sorters fordringar. Kan ett inkassobolag hålla fordringar vid liv bättre än vad Kronofogden kan? Ingår det ens i Kronofogdens uppdrag att hålla fordringar vid liv? Påverkas preskriptionstiden till någon del av hur fordran uppkommit eller vilka underlag som finns för den?
Hur fungerar löneutmätning i samband med sambolagen?
Om jag äger en lägenhet som köptes för mig och min sambo. Så har ju hon enligt sambolagen rätt till halva bostaden osv. Kan kronofogden då utmäta MIN lägehet, mitt hus eller bilar som jag står på och betalar för när det är min sambos skulder vi pratar om. Läst att det kan hända men det är välldigt oklart tycker jag.
Vad bruksr vara orsaken till att någon blir nekad skuldsanering?
Om man blir beviljad skuldsanering, hur funkar det och vad händer med skulderna?
Hur ser de på risken att folk blir skuldsatta vid denna fastighetskris vi nu ser? Om man tvingas sälja med en restskuld. Något att tänka på?
Vad händer om man har en egen firma och hamnat hos kronofogden? Firman och dess tillgångar har ju ett värde, men om man tvingas ge bort den med alla tillhörigheter så blir man ju arbetslös och möjligheten till att betala ännu sämre. Hur löser man det?
Får man lov att löneväxla när man går på skuldsanering eller när lönen blir utmätt?
Det finns ett förslag om att hanteringen av inkassoärenden ska ändras. Det handlar om att man istället för att först betala av massor av räntor och avgifter och sist betala av “grundskulden” skulle vända på steken. Hur ser Kronofogden på det? Vilka konsekvenser skulle det kunna få?
Vilka typer av saker kan eller kan inte mätas ut och varför? Vigselringar av exklusivt slag? Andra typer av personliga föremål? Hur bedömer man att saker har eller inte har ett marknadsvärde? Måste sakerna var av standardtyp och enkelt kunna åsättas ett värde eller utmäts även saker som är “annorlunda och fina” men som inte har en tydlig marknad? Vad händer om någons antika och ovanliga pryl som hen uppfattar har ett stort värde inte alls visar sig gå att sälja för något relevant belopp? Jag menar nu inte att personen nödvändigtvis skulle ha fel om värdet utan mer att saken är ovanlig och helt enkelt inte så lättsåld.
En elektronikpryl är lätt att värdera medan farfars samling av fågelägg från Filippinerna som han samlade ihop där på 30-talet kanske inte är lika lätt att hantera?