En stor skillnad är förutsättningarna mellan olika länder. Vi har mycket goda förutsättningar i Sverige för att skaffa barn, framför allt genom föräldraförsäkringen och väldigt prisvärd förskola. De asiatiska länderna och även många andra länder har traditionella könsstrukturer som gör att ffa kvinnor förlorar sina valmöjligheter om de skaffar barn. Tröskeln för oss är mycket lägre för att vända trenden här i Sverige än i de allra flesta länder.
Det håller jag med om. En annan stor fördel vi har är gratis tillgång till högre studier. Mycket höga kostnader och stenhård konkurrents för att komma in på de attraktivaste universiteten är utom tvivel en mycket stor anledning till de låga födelsetalen i länder som Japan och Korea. Dock är det illavarslande att vi trots alla goda förutsättningar ändå bara ligger på 1,6 barn/kvinna. Det tycks inte bara vara de materiella förutsättningarna som behöver förändras. Och även om vi i Sverige skulle lyckas få upp födelsetalen nationellt kommer vi ändå påverkas negativt om världsmarknaderna stagnerar.
Om man leker med tanken på att inte ett enda barn föds på 20 år borde väl det ge en enorm kortsiktig boom? Inga pengar behöver läggas på barn, inga skatter behöver gå till skola/dagis och den del av befolkningen som jobbar kan jobba mer pga ingen vabb eller föräldraledighet.
Vad som händer efter de 20 åren blir dock högst oklart.
Det jag tycker är märkligt är det ”magiska” talet 2.1 som ofta slängs runt dvs. att varje kvinna måste föda i snitt 2.1 barn för att befolkningen ska vara på samma nivå. Jag har inga invändningar mot att man räknar ut det men jag saknar svaret på den grundläggande frågan kring vad som är rätt nivå? Kanske ska vi öka vår befolkning eller så ska vi minska den?
Och även om vi kommer fram till att nuvarande befolkningsmängd är perfekt och det ska födas 2.1 barn per kvinna hur ska man då avgöra om det är rätt om 50 år eller när man nu kan tänkas att ett minskat barnafödande blir ett faktiskt problem? Hur tar min in aspekter av teknologisk utveckling i sådana här resonemang? Kommer hemtjänsten vara utformad på samma vis om 50 år? Kommer flödet på insjuknande till sjukhus se ut på samma vis eller kommer man kunna arbeta mer förebyggande tillsammans med patienter?
Jag ställer mig frågan om ett lågt barnafödande verkligen är ett problem och för vem? Vi har väl redan nästan 10% arbetslöshet i det här landet, om alla i fertil ålder kör på som kaniner idag skulle arbetslösheten sjunka så mycket att denna generation behövs om 20 år då de börjar komma upp i ”arbetsför” ålder?
1 gillning
Av en händelse så råkade jag idag ramla över en pod med Anita Lignell Du Rietz
I podden diskuterar man olika orsaker till låga födelsetal genom historien, i Sverige så har vi haft låga födelsetal periodvis av olika anledningar. Redan på 30-talet kom paret Myrdal följande bok:
Ett exempel på orsak från podden är att man idag har långa utbildningar, sen ska man skaffa sig ett bra jobb och god ekonomi och en bostad. då är de flesta en bra bit över trettio innan man kan skaffa barn. Ett barn tar 3 år med graviditet, ammande etc. så man hinner inte få mer än 1-2 barn.
Så till podden som diskuterar frågan ur ett kristet perspektiv:
1 gillning
Ersättningsnivån på 2.1 barn per kvinna är väl inte automatiskt ”perfekt” enligt någon. Det är dock en bra referenspunkt för att snabbt säga om folkmängden ökar eller minskar. Den moderna ekonomin har hittills byggt på hur världen sett ut, det vill säga en konstant ökande folkmängd. Sen skulle det säkert vara relativt lätt att anpassa sig till att ”bara” hålla mängden konstant eller till och med ha en *långsamt* minskande befolkning. Problemen vissa av oss försöker varna för är en snabbt kollapsande befolkning. I Sverige föds idag cirka 1,43 barn per kvinna, och trenden pekar neråt. Om 1.43 det skulle vara en konstant skulle befolkningen halveras efter bara två generationer. Är 2.1 rätt? Kanske inte, kanske 1.7 eller 2.3, men allt jag tycker rimligt är i samma riktning - fler barn än idag.
Det blir såklart svårt att väga in hypotetiska tekniska utvecklingar, men jag har svårt att se varför det skulle vara relevant? Hittills har ny teknik mer möjliggjort större befolkning snarare än att kräva den. Folk lever länge på grund av att det finns ett robust sjukvårdssystem med många unga arbetande människor som bidrar till det, inte tvärt om. Vi kanske gör om systemet så mycket att folk självdör strax efter pensionsåldern. Ser man det som en lösning finns väl inget stort problem.
Använder här statistik från USA som exempel eftersom den var överst på google: de hade cirka 10 arbetare per pensionär år 1900, 5 år 1960, och cirka 2.8 arbetare per pensionär år 2020. Om befolkningen minskar genom att få nya arbetare föds betyder det att förhållandet blir ännu mindre, vilket innebär att en mindre mängd arbetande människor måste stötta en större befolkning. Jag hoppas att vi som samhälle alltid försöker göra vårt bästa för att hålla våra äldre vid god hälsa länge, men någon ska finnas för att göra det jobbet också.
Problemet enligt mig blir alltså främst för de som är unga nu som kanske inte kan gå i pension alls, som generationerna innan kan. Mer folk betyder också fler forskare och mer innovation, men befolkningen ska kollapsa rejält innan vi helt slutar utvecklas, så det problemet får tas med en nypa salt.
Ser inte varför det inte skulle stämma? Mängden jobb som måste göras för att hålla samhället igång (sjukvård, mathantering, sophämtning, vattenrening, strömförsörjning, etc.) ökar ju med folkmängden. Inte ett till ett, visst, men det skapar också utrymme för fler forskare, ingenjörer och andra grupper som det tycks råda konstant brist på. Trots ökande befolkning de senaste århundradena har de flesta hittat något att jobba med trots allt.
För att försöka sammanfatta: efter de 20 åren skulle det finnas massvis med gamlingar men inte så många som tog hand om dem. Men jo, de 20 åren skulle alla vara väldigt rika. Barn är dyrt.
Det stämmer nog som du säger. I Sverige är det definitivt lättare än många andra länder att skaffa/försörja barn även om det givetvis är dyrt i någon bemärkelse. Jag tycker dock att det är intressant att ekonomiska incitament på egen hand inte gör mycket för att få upp födelsetalen. Nu har jag ingen källa, men vill minnas att de länder som infört generösa engångsbidrag, skattelättnader och liknande inte sett någon nämnvärd långsiktig ökning i antalet barn.
Bara ekonomiska incitament verkar alltså korrelera ganska dåligt med högre barnafödande. Dessa kanske ska ses mer som en grundförutsättning. I det långa loppet måste man nog tackla problemet från ett annat håll. Folk prioriterar utbildning och självförverkligande högre, första barnet skaffas i all högre ålder och man vill inte ha lika många barn längre. Dessa framstår som mycket svårare “problem” att lösa.
2 gillningar
Det är lätt att tro att vi alltid är på väg i tangentens riktning, men det är ju snarare så att pendeln går fram och tillbaka. Se 70-tal till 80-tal till 90-tal som tydliga exempel.
Just nu har nog många extremt låg framtidstro. Högerpolitikerna blickar bara bakåt och har noll nytänkande visioner framåt och vänsterpolitikerna hör man knappt av. Dessutom hade vi covid som en sjujäkla jumpscare från ingenstans. Men inom fem år har de som bara var barn under covid hunnit bli 20+. Vi hinner också förhoppningsvis få lite bättre politiker som kan måla upp mer intressanta och attraktiva framtider.
Jag tänker att det är ingen slump att en som Juholt får så mycket uppmärksamhet just nu. Det finns ett sug efter andra typer av politiker, trygghet, värme. Detta är tecken på att folk har börjat tröttna på de senaste årens tjafs och ovänlighet. Pendeln är på väg att byta riktning och slå över åt ett annat håll.
2 gillningar
Barn skaffar man för livet, politiker ovh deras incitamentprogram kommer och går. Skulle gissa det krävs en tilltro till att incitamenten blir kvar 15+ år för att de verkligen ska ha effekt.
Jag har intrycket att ekonomiska skäl ofta seglar upp till toppen som orsaker till minskat barnafödande, i Asien och Väst. Så om incitamentprogram har bristande effekt skulle jag gissa lärdomen är att de är felkonstruerade snarare än att människor har råd men inte vill.
Kanske löser sig problemet av sig själv. Det finns gott om människor som prioriterar att skaffa barn. Dessa kommer genetiskt på ganska få generationer rimligen ersätta de som skaffar betydligt färre. Problem löst?
Jag har också läst att när man frågat folk om deras tankar om varför de inte är intresserade av att skaffa barn så brukar ekonomi hamna högt (högst?) upp på listan av anledningar. Nu sticker jag ut hakan, men det kanske är så att folk antingen inte är helt ärliga med sig själva, eller att man inte kan konkretisera anledningen till att man inte skaffat barn. Då är det enklare eller mer handfast att säga att det är pga dålig ekonomi, våldet i samhället eller miljöförstöring. Detta är bara min egen tes som kanske är helt felaktig. Det skulle ju definitivt kunna vara så att inget land knäckt nöten än och att det faktiskt finns något ekonomiskt hjälpmedel som fungerar. Det vore kanske den bästa situationen för då finns det förmodligen en konkret lösning.
Jag håller med och jag vill också tro att det helt enkelt kommer svänga tillbaka i sinom tid. Kanske finns det inte så mycket samhället kan göra för att ingripa mer än att se till att de grundläggande förutsättningarna för familjebildande finns på plats.
2 gillningar