Jag har förstått att en förutsättning för att få låna ut egna pengar till sitt företag är att det finns ett reellt behov för lånet. Ett operativt behov är ganska lätt att föreställa sig, t ex lån för att köpa dyra maskiner. Om pengarna däremot går till något kapitalrelaterat, som att köpa aktier eller rent av läggs in på högräntekonto, är det fortfarande ett acceptabelt behov? Hur bedöms det?
När det kommer till att sköta lånet, får behovskravet några effekter i praktiken? Måste bolaget t ex återbetala skulden så fort de gör vinst? (pengar i kassan kan ju hävdas upplösa behovet)
Jag har också förstått att behovskravets syfte är att undvika dold utdelning genom ränta. Om lånet sker helt räntefritt, kan man låna även utan behov? (antingen för att det är tillåtet, eller för att det aldrig skulle undersökas utan misstanke om räntemissbruk)
Jag har lånat ut själv för att göra kapitalinvesteringar - både med och utan ränta. Tricket som alltid med Skatteverket är att visa intention, underlag i ordning och ha en story som hänger ihop. Det har aldrig varit några problem - vet till och med folk som fick genom 7% ränta (när räntan var 0) för att de hade bra dokumentation att det var vad ALMI lånade ut på och de gjorde på samma villkor.
Det är när man försöker vara “smart” och skarva runt hörn som det brukar bli tråkig stämning.
Fel förstått. Du kan låna ut hur mycket pengar som helst rent skattemässigt (finns säkert nåt udda undantag…). Vad gäller behovet påverkar det bara om du vill ta ut en ränta som ligger i den övre delen av den praxis som finns (SLR + nån/ några procent).
Perfekt, det besvarar stor del av mina funderingar. Svaret på denna fråga “Om lånet sker helt räntefritt, kan man låna även utan behov?” blir alltså ja?