Citatet är hämtat ur Jan Guillous senaste bok “Den som dödade helvetets änglar”.
Hela stycket lyder:
Var går gränsen för att räknas som rik idag? “Miljonär”, som det hette förr, kan ju sägas om vilken radhusägare i medelklassen som helst. Dollarmiljonär? Antagligen för lite. Miljardär? Vi har fått några hundra nya sådana i landet under senare års högerpolitik. Men det är att lägga ribban för högt.
Låt säga att 100 miljoner duger för att räknas som rik idag.
Jag tycker det låter mycket, men det kanske är först där man på riktigt känner att man är rik.
Allt under det så har man alltså bara i bästa fall “ordnad ekonomi”?
Det spelar väl inte så stor roll idag då vi kan låna pengar till allsköns konsumtion.
Jag är inte speciellt rik men utifrån mina behov känner jag mig rik. Får en känsla av “jag har mycket pengar i relation till vad jag gör av med/behöver, trots att jag egentligen inte har så mycket pengar”.
Att ha massa prylar och äga saker intresserar inte längre och då blir behovet av pengar förstås mindre.
Det beror kanske på vad man menar med rik. För mig är det svårt att sätta ett belopp på att vara rik då det mer är en känsla. Rikedom i belopp är väldigt relativt.
Första nivån i dagensps-länken överensstämmer alltså med Guillous alter ego Erik Pontis slutsats om 100 miljoner för att klassas som rik…
Nivå 1, 10-30 miljoner dollar (motsvarande cirka 85-250 miljoner kronor):
Vid den här nivån är alla dina behov tillfredsställda. Du har råd att bo på fyrstjärniga eller femstjärniga hotell året runt om du så vill, och boka lyxsviten vid speciella tillfällen. Lyxiga semestrar och förstaklassbiljetter på internationella flyg är inget problem, du har ett riktigt fint hus och en lyxig bil eller flera bilar. Inga ekonomiska kriser kan förstöra ditt liv – men du är inte rik nog att pengar inte spelar någon roll. Bankerna klassar dig fortfarande inte som ultrarik.