Vi är helt övertygade om att de flesta på RT någon gång har reflekterat över detta fenomen och skulle bli glad om någon vill dela med sig av sina funderingar.
AI om livsstilinflation
Livsstilsinflation (Lifestyle Creep)
Inom modern ekonomi kallas detta fenomen för livsstilsinflation eller “råtthjulet”.
När inkomsten ökar förvandlas tidigare “lyx” snabbt till “måsten” (bil, större hus, dyrare abonnemang).
Det omvända kallas ofta för downshifting eller frivillig enkelhet (Voluntary Simplicity) – att medvetet välja lägre inkomst för att slippa de måsten och utgifter som höginkomstlivet kräver.
Ju mer du tjänar (och arbetar), desto mer pengar gör du av med på dyrare vanor, finare boende och fler abonnemang. Slutresultatet på bankkontot blir detsamma.
Kan konstatera att trots löneökningar så har jag sedan jag nådde brytpunkten för statlig inkomstskatt löneväxlat allt överstigande vilket gör att livsstilsinflation uteblir.
Jag kan reflektera över att enstaka större utgifter spelar mindre roll, jag behöver inte fundera en extra gång om jag verkligen behöver en ny X, utan kan konstatera att oavsett om jag överlever utan så kan jag köpa det som anses behövas utan att kalla det för villhöver.
På samma vis ökar tryggheten i att pengarna finns om de skulle behövas. De har aldrig behövts.
Jag har aldrig varit van vid att spendera och har inte ett större behov eller vilja av det nu heller. Jag gillar att se sparkontot öka mer än jag gillar att köpa saker.
Det där med livsstilsinflation känner jag inte helt igen mig i faktiskt. Om det nu sker är det högst marginellt. Bara för att jag får mer pengar konsumerar jag inte mer. Det som däremot har hänt är att jag fått barn och familj som i sig genererar högre utgifter.
Skulle inte säga jag har livstilsinflation, däremot börjar lönen komma ikapp så jag har råd med den livstilen jag vill ha.
Den är inte så märkvärdig som tur är
För mig är det precis tvärtom. Jag skalar ned, skalar bort. Jag behöver inte längre köpa ny bil bara för att den jag har är tre år gammal. Vill egentligen ha ett mindre och enklare boende även om det just nu inte riktigt passar att flytta. Tidigare hade jag alltid en pryl på önskelistan, nu är det mest jobbigt och tråkigt att köpa något nytt. Mobilen funkar. Tv’n är tillräckligt stor. Resor tar emot.
Om det beror på ålder eller ekonomi vet jag inte riktigt, antagligen en kombination.
När min lön stiger så sparar jag mer men jag låter inte sparandet ta hela löneökningen.
Så jag har väl drabbats av en del livsstilsinflation. Jag har råd med min nuvarande livsstil men det oroar mig lite vad som skulle hända om jag fick sparken och inte kan få ett liknande jobb.
Jag och frun spenderar runt 150k per månad i snitt och det skulle ju inte gå med en medianlön direkt.
Så kan det ha varit ett tag men det har vänt för oss. Numera använder vi det vi har och köper inte så mycket nytt. Har så hälveetes mycket prylar.
Har ingen lust att bli en vanlig Svensson med små marginaler och behöva jobba till riktålder. Med heltidsjobb, hus och hund kan vi ändå inte göra vad som helst. Tänk efter och storkok gav oss istället ett stor sparande. Lätt värt att hålla på så här några år så är vi sedan fria.
Vi bor utomlands och det känns som att saker är lite dyrare här. Det är nog möjligt att vi spenderar något mer än 150k per månad i snitt rent av men vågar inte riktigt kolla.
Vi lever inget lyxliv utan det som är den stora kostnaden är barnomsorg med nanny (typ 40k per månad) och två förskolor på typ 30k per månad sammanlagt. Sonen går två förskolor för han gillade inte den ena så mycket och vi hade skrivit på för ett år så då anmälde vi honom till ytterligare en (här talar vi absolut livsstilsinflation, att frivilligt betala 15000kr extra per månad för ytterligare ett dagis som egentligen inte är nödvändigt). Sedan kostar vårt boende drygt 30k per månad.
Så ovanstående blir alltså 100k. Sedan kanske 50-60k på mat och annat. Det springer snabbt iväg om man inte tittar så noga på prislappar osv.
Har försökt att stå emot detta och efter en initial ökning från när jag började jobba efter studenten och de första 3-4 åren. Har aktivt jobbat med “behöver vi verkligen detta?” och istället använda överskottet till sparande
Vore kul att höra mer från sådana som låtit sina kostnader följa med inkomstökningen
Jag tänkte på det på Costco häromdagen när jag fick syn på brandsläckare och brandvarnare och slängde ner dessa i kundvagnen för det kan ju vara bra att ha lite extra sådant liksom.
Jag fick då en flashback till när jag köpte en brandsläckare för tio år sen och mindes att jag faktiskt kollade på priset och funderade på om det var nödvändigt då. Numera däremot är det inget som märks i budgeten. Jag vet inte ens vad den kostade nu för jag tänkte inte ens på det. Sedan gick jag förbi köttdisken och fick syn på ett paket 1kg prime oxfile (bästa kvaliten, typ det som serveras på steakhouses) och slängde ner det i kundvagnen också på en tisdag för jag blev sugen.
Så var det absolut inte för tio år sedan utan då tänkte man lite på vardagspriser. Numera är sådana småsummor helt obetydliga.
Ja det tror jag, men jag vet inte (vore kul med statistik) vad som är vanligast när det gäller hur många % av nettolöneökningen som går till ökat spenderande jämfört med till sparande.
Jag hade välavlönat första jobb och sedan 3 ganska snabba steg och sedan avtagande kurva i % men pga hög lön (2% på 100= 2000 SEK medan 2% på 40 är 800 SEK) bra ökning i SEK och efter att nettolönen blev kanske 40 så gick alla fortsatta ökingar till sparande.
Om ens karriär börjar på 25 och slutar på 125 blirdet ju annorlunda rent nettolönemässigt och då kanske det spelar ut annorlunda spenderarmässigt med?, Likaså om det går från 25 till 45 och stannar där
Det där har jag lite svårt att förstå för egen del Har alltid gillat prisvärt och klipp oavsett förmögenhet. Kommer nog aldrig sluta älska fyndlådor och deals Och det gäller allt.
Direkt efter universitetet hade jag inställningen att undvika livsstilsinflation till varje pris. Jag hade klarat mig på CSN, tänk vad jag kan spara nu! Det sket sig ganska snabbt för jag insåg att jag hade jag ju pluggat för att få en bra inkomst och jag ville använda pengarna. Sen kom “naturligt” ökade kostnader med bostad, familj mm.
Jag tror det är sunt att använda pengar för ett bra liv här och nu. Tricket är att inse när det är good enough. Det är lätt att jämföra sig med sin omgivning, särskilt när man avancerar i karriärer och omges dagligen av människor som också har det gott ställt och konsumerar friskt.
Jag upplever också att det kom en platå. Allt som behövs för en bra vardag har jag. Numera spelar det inte så stor roll om jag får 2, 5 eller 10% löneökning. Jag behöver inte det extra beloppet och kan spara undan exakt allt utan att det märks i min vardagsekonomi. Så jag har det som princip, för jag inser att det är lätt att dras med och att den pengen försvinner med allt annat.
Ja, Kamprad åkte ju buss också så vi är ju alla olika.
Men i mitt fall tänker jag i princip aktivt att jag jobbar och sliter så hårt (säkert 50 timmer per vecka) att det minsta jag kan unna mig är att åtminstone slappna av lite på fritiden och inte bekymra mig för mycket över trivialiteter som vad en brödrost kostar osv. Jag ser till att tjäna tillräckligt för att inte behöva tänka på sånt.
Sedan har jag ett fast sparande som jag satt på en lagom nivå. Allt över det kan jag spendera utan att må dåligt över det tänker jag.
Ja, min plan är ju att kanske kasta loss ännu mer när jag är fire Det är möjligt att det då blir både oxfilen utan prislapp och fyndlådan Men dras mer naturligt till de där rangliga kantstötta morötterna. Är nog en Kamprad-gen av nåt slag.
Tycker du och andra gör rätt som unnar sig! Vi har bara ett liv. Har man råd och möjlighet ska man göra det man vill och behöver.
Själv ökar jag sparandet med kanske 50% av en nettolöneökning numera. Men att spara 100% kanske vore klokare förstås om man vill nå FIRE lite tidigare. Det är väl alltid en avvägning antar jag, livet är ju inte oändligt heller så lite bör man ju unna sig också.
Jag känner igen mitt/vårt liv i det du beskriver i stor utsträckning. Vi hade nog iof en måttlig livsstilsinflation innan vi fick barn i form av att vi kontinuerligt reste jorden runt och eg inte bekymrade oss nämnvärt om att den delen kostade mycket. Däremot hade vi eg ingen inflation alls på hemmaplan, vi köpte ny bil först när vi fick barn och barnvagn och annat inte rymdes i våra två små och till åren komna bilar.
Efter barnen så kom ju ett visst mått av livsstilsinflation sas på köpet. Vi flyttade och valde ett riktigt attraktivt område för både uppväxt, skola, arbete och boende. Det valet är nog vår isolerat största livsstilsinflation livet igenom. Men vi lät den aldrig åtföljas av ständigt nya bilar, kapitalvaror osv. utan fortsatte att leva ett random vardagsliv precis som vi gjort innan. Så när som på de långa och dyra utlandsresorna under de första tio åren när barnen var små.
För oss var det definitivt good enough och vi önskade aldrig mer, vi var nöjda helt enkelt och varken hade eller har behov av att spendera för spenderandets skull.
Idag bor jag fortfarande kvar själv utan att det påverkar min ekonomi och jag planerar att göra det åtminstone 5-7 år till (om jag har förmånen att få vara fortsatt frisk, vilket sannerligen inte är någon garanti har jag erfarit den hårda vägen) dvs åtminstone så länge jag fortsätter att jobba.
Och det gäller allt.
så vi är ju alla olika.
Men dras mer naturligt till de där rangliga kantstötta morötterna. Är nog en Kamprad-gen av nåt slag.
Vi har bara ett liv. Har man råd och möjlighet ska man göra det man vill och behöver.