Vår son lever sedan sju år tillbaka med personlig assistans dygnet runt. Under dessa sju år har vi upplevt en kraftigt ökande personalbrist, och det verkar vara lika illa i hela landet. Från att nästan ha kunnat välja och vraka brand sökande, till att vara frustrerad över att inte kunna täcka alla pass, till att känna tacksamhet varje gång en assistent dyker upp till sitt pass, har gått väldigt fort.
Min sambo jobbar heltid med sonen sedan ca ett år tillbaka och jag har fått gå ned i arbetstid från mitt vanliga jobb för att orka jobba nätter och helger med sonen. En glödhet arbetsmarknad under många år, i kombination med att färre söker sig till omsorgsyrken p.g.a. obekväma arbetstider etc. gör det extremt tufft att rekrytera. Jag läste häromdagen att mer än hälften av alla arbetssökande måste söka sig till vård- och omsorg för att kommunerna ska kunna lösa behoven.
P.g.a. vår sons situation är vårt huvudfokus personlig assistans, men samma situation råder inom sjukvård och äldreomsorg. Då jag arbetar som ingenjör inom robotik försöker jag hålla utkik efter robotapplikationer som kan avlasta på sikt, men inom överskådlig tid kommer vi fortsatt vara helt beroende av människor.
Förutsatt att inga drastiska lönehöjningar sker inom vård och omsorg ser jag ingen annan lösning än att erbjuda rejäla förmåner för att göra dessa yrken mer attraktiva. Nu till min “lösning”, som sannerligen inte är färdigtänkt:
Skulle det vara möjligt att starta ett företag som, genom ett avtal med kommun/landsting/privat aktör, tog en viss summa betalt för varje person som de kan rekrytera till lediga jobb inom ex. personlig assistans. Dessa pengar (upp till en viss nivå per person och år) används sedan för att “täcka upp” för de rabatter den anställde åtnjuter i ex. sin hemkommun. Vilka produkter/butiker som rabatten skulle omfatta återstår att lösa. För att minimera fusk skulle rabatterna hanteras genom en app som har tillgång till den information som krävs för att verifiera att arbetstagaren faktiskt också arbetar i tillräckligt hög utsträckning för att kunna åtnjuta rabatt.
Jag förstår att det i praktiken är något mer komplext, men skulle ett liknande upplägg vara görbart?
Finns redan en massa assistansbolag som tillhandahåller personal.
En del drivs av kriminella som har anställda som låtsas arbeta och bolagen drar in massa pengar från Regionerna.
Huruvida ditt upplägg med rabatter etc. skulle fungera vet jag inte men bör fungera om det är bolaget som står för utgifterna. Dock bör de anställda betala förmånsskatt
Tack för feedback! Förmånsbeskattningen är något att ha i bakhuvudet.
Vi använder ett privat bolag och är nöjda. Personalbristen kommer de/vi inte runt ändå. Det finns ingen som tar ett helhetsgrepp på problemet och därför sker inget som ökar attraktionskraften för dessa jobb.
Fusk har förekommit/förekommer men jag skulle säga att det är ovanligt. De etablerade företagen sköter sig. Vi har mycket kontakt med familjer i liknande situation och de har samma uppfattning.
Lösningen, om en sådan finns, på problemet med undermålig bemanning i vård och omsorg måste alltid börja i högre lön och status för de berörda yrkena. Det är slitsamma jobb både fysiskt och mentalt, och flera av yrkena kräver specialiserade utbildningar för att inte riskera människors liv.
Jag tänker inte lägga mig i huruvida din affärsidé kommer lyckas eller inte, men det som är säkert är att den förvärrar snarare än löser problemet. De pengar i mellanskillnad du tar ut från kommun eller region kommer inte samhället till nytta, utan de hamnar i dina fickor. Ditt företag blir ytterligare ett svindyrt bemanningsföretag i mängden.
Det är ett väldigt allvarligt problem du beskriver - och komplext. Alla människor passar inte att arbeta med omvårdnad och ska då inte heller göra det. Flera som skulle passa utmärkt för arbetsuppgifterna har inte tillräckliga språkkunskaper. Att arbetsgivare erbjuder en helt orimlig arbetssituation gör att personalomsättningen ökar allt mer. Det ses som ”ett tillfälligt jobb” i väntan på något bättre eller under tiden man studerar.
Varför ger det så låg status att arbeta med de svagaste i samhället? Denna väldigt viktiga uppgift.
Nej, jag tror inte att fler ”mellanhänder” är lösningen.
Jag instämmer fullt ut i hela första stycket. Dessvärre ser jag inte något som tyder på att lönerna, och därmed statusen, för dessa yrken kommer få en rejäl skjuts uppåt. Förändringen behöver komma från annat håll.
Vad gäller själva affärsmöjligheten med ett sådant företag skulle jag säga att den är underordnad. Det enda vi familjer vill, som lever det här livet, är att få hjälp. Om någon kan komma med ett bättre förslag är jag idel öra. Helst av allt vill vi återgå till att jobba med det vi utbildat oss till.
Varför ger det så låg status att arbeta med de svagaste i samhället? Denna väldigt viktiga uppgift.
Just detta är något som fortsätter förbrylla mig. Vilken status ett yrke har borde i hög grad baseras på vilken nytta det gör för andra människor. Att vård och omsorg inte toppar den listan är märkligt.
Vad gäller arbetsvillkor, scheman etc. gör vi allt vi kan för att vara en så attraktiv arbetsplats som möjligt. Så är det dessvärre inte överallt och precis som du säger ses det ofta som ett tillfälligt jobb som inte kräver någon utbildning, trots att du i någon mån ansvarar för en annan människas liv.
Jag ser helst att det kommer en politisk lösning, men jag har svårt att se hur det skulle gå till. Ett företag som har erfarenhet av problemet de vill lösa vore det näst bästa.
Det jag hört från släkt och bekanta inom personlig assistans är att det oftast är kommunen som har den största möjligheten att lösa bemanningen för de brukare som behöver, eftersom man har större tillgång till personal och vikarier. Detta till skillnad från privata, som brukar hålla sig till minsta nödvändiga nivå anställd personal. Ju fler brukare man har → desto större mängd personal och vikarier behöver man → större redundans i systemet.
Ser inte ytterligare en privat firma som lösningen på detta.
Vi får ofta frågan från vänner och bekanta ifall inte kommunen kan hjälpa oss. Det finns naturligtvis undantag men allt vi hör och ser från andra i vår situation är att det är minst lika illa inom den kommunala omsorgen. Vi skriver annonser, tar emot alla ansökningar och kallar till/håller intervjuer. Så har det varit sedan starten, så vad gäller söktrycket har vi mycket bra koll, och det är en drastisk skillnad mot för sju år sedan.
Förstår din frustation och försök att “tänka utanför boxen”. Tyvärr tror jag att din lösning skulle falla på att det skulle saknas “kunder”. De håller nog hårt i de pengar de får till sig. Sedan finns det nog också en hel del byråkrati att ta sig igenom.
Däremot tror jag på tanken om robotisering. Har frågat min dotter (som har ett omfattande behov) om hon skulle kunna tänka sig en robot som utförde en del arbetsuppgifter men det bygger ju på att hon har möjlighet att larma på en riktig personal om det behövs. Hon var till viss del positiv.
Nej, vi får väl gå och hoppas på lågkonjunktur och arbetslöshet
Sedan undrar jag också kring alla dessa som faktiskt går arbetslösa. Finns det något som skulle kunna få dem att ta vårdyrken och vad är det som gör att de inte är lämpliga? Språkkunskaper? Jobbar arbetsförmedlingen aktivt med att lösa den typen av problem eller faller det mellan stolarna?
Till sist så tror jag att Corona också delvis ställde till det. Så jag håller tummarna att det ska bli bättre.
Om din dotter själv kan kommunicera med en robot tror jag det finns goda möjligheter framöver. Har haft en del kontakt med de som forskar inom detta område. Sociala robotar finns ju redan, men klivet till robotar som på ett säkert sätt kan “hantera” människor är onekligen stort. Exoskelett finns ju dock.
Då vår son har grav utvecklingsstörning vore någon form av telerobotik enda lösningen. Det finns en del intressant teknik redan i dag men då med fokus på industri.
Ok, det händer saker - funkar inte för min dotter dock.
När jag nu har en teknikpersons uppmärksamhet: Jag har försökt få till detta med röststyrning. Provat google home men det slutade med att den inte förstod min dotter eftersom hennes tal är något påverkat speciellt när hon blir lite trött.
Känner du till något annat som vore värt att prova?
Vi har idag inte assistans, men kommer behöva det till vår dotter förr eller senare. Blir lite illa till mods när jag läser det du skriver. Hade hoppats att det inte såg ut så här. Bor i Stockholm i dagsläget men funderar på att flytta till mindre ort. Tänker att det borde innebära enklare liv samt enklare att hitta personal (lönerna är ju lika “höga” oavsett om assistenten bor i Stockholm eller Härnösand).
Även om det känns hopplöst så är det aldrig ett alternativ att ge upp. Andra bekymmer framstår även som mindre. Alltid något att ta med sig.
Kan bara tipsa om att bo nära bra bussförbindelser då körkort inte är lika vanligt nuförtiden. Vi bor i en stad och då funkar det ofta utan körkort, men vet andra på landsbygden/mindre orter som har jättebekymmer med detta.
Problemet är att de högre upp i hierarkin som sitter med sista ordet gällande budgeten inte hängt med i utvecklingen. Så sen när du sitter som enhetschef och försöker rekrytera har du lite av ett mission impossible och är egentligen beroende av att folk antingen tröttnat på sitt nuvarande liknande arbete (vilket inte löser problemet, men åtminstone ger dig en chans att behålla rekryteringar genom att erbjuda en schyst arbetsplats på andra sätt än lönemässigt) eller brinner för att arbeta med människor.
Det är lite som läraryrket var tidigare.
Denna typ av arbete kan man inte tvinga folk till med blåslampa, oavsett om det är LSS, personlig assistans, äldreboende eller hemtjänst. Personlig lämplighet är A och O, och det hänger ihop med att man faktiskt är intresserad av arbetet och har ett visst tänk.
Nej, vi vill verkligen inte ha någon som har jagats med blåslampa - det säger sig självt! Min fundering var bara om det verkligen inte finns några åtgärder som man kan göra för att få arbetslösa att fungera inom vården?
Jobbar du som enhetschef i vården?
Jag uppfattar på dig att det enda som hjälper är höjd lön och att politikerna eller andra med beslutsrätt inte ger dig det utrymmet?
Jag har vid tillfälle erbjudit en enhetschef att “gå till politikerna” om hen upplevde att det inte gick att rekrytera personal (är god man och anhörig). Men hen sa att för ungefär ett halvår sedan att “Det gick bra att rekrytera”.
Har det förändrats för dig på senaste halvåret? Om du fick önska - vad skulle jag kunna göra som brukaranhörig och god man?
