Att inte ha en plats. Att ha låg självkänsla och ångest och befinna sig i arbetslivet... Vem vill ha mig?

Övrigt Off-topic
1

Hej!
Jag hänger ofta runt i trådarna på detta forum. Ni är kloka å inspirerande.

OBS har Redigerst lite i mina svar genom tråden då jag är rädd att chefen hittar hit. Så kommer ta bort sånt som är för specifikt.
Obs

Jag är medelålders, Jobbar inom vården med barn. Jag har jobbat på mitt jobb i typ 10-20 år. Jag har just nu arbetsuppgifter som passar mig väldigt väldigt bra.

Grejen är att när jag inte jobbar med det jag gör nu har jag ofta ångest varje morgon, jag har i perioder varit nära sjukskrivning med mer. Nu vill dock inte chefen låta mig ha kvar arbetsuppgifterna. Han tycker att de begränsar mig och vill ha någon som kan göra mer olika saker.

Medan jag tycker att jag mår bra. Mina uppgifter går ut på att jag träffat en typ av patienter som arbetsplatsen ändå tar emot. Andra inom samma arbetslag/grupp tar allt tar allt medan jag träffar en viss undergrupp av patienter. Har gjort så ett längre tag och det har funkat utmärkt för mig. I

Innan ändringen ville jag helst bli skadad eller likande för att slippa gå till jobbet…mådde inte bra alls.

Jag har ju varit här förut…
I paniken över att inte kunna fortsätta på jobbet. För att jag kan inte vara den arbetare de vill ha. Jag är inte flexibel med arbetsuppgifterna, eftersom jag har så starkt facit i vad jag mått bra å dåligt av. Han har försökt få bort mig från detta förut vilket resulterat i mycket ångest å nära sammanbrott.

Nu till min fråga…
Jag kan ju inte heller söka jobb. För vem vill ha mig?

Skör, ångest, rädd, inte särskilt självständig, vill inte ha nått stort ansvar. Gammal. Jag är noggrann. Jag vill göra rätt. Tycker om när det är tydligt å tryggt. Har nog inga problem med att det är lite tråkiga uppgifter. Jag vill vara till nytta för nån, underlätta.
Men jag vill också få vara okej med att inte ha några ambitioner om att hela tiden utmanas å utvecklas.

Vad finns det för jobb för mig?
Jag vill inte utbilda mig igen. Glad att jag kom ut högskolan levande. Jag kan inte starta eget för det går lite ihop med alla mina issues.

Jag vill heller inte ha “gå i terapi” som tips för tro mig det har jag gjort…

Å jag har inte råd att inte jobba så det är inte ett alternativ.

Jag vill liksom bara hitta min plats där jag kan få vara okej som jag är. Där jag kan få vila i att jag duger…

Nån sommar eget företag som tänker “å wow den här personen kunde jag ge ett jobb?”. :weary:
Eller nån som har nån klok ide var i samhället som vi ångestladdade människor kan få frid?

17 gillningar
2

Hej!

Jag känner igen mig så mkt i det du skriver. Jag lider av väldigt mkt ångest , panikångestattacker, oro, ängslig osv. Allt blev värre när våra barn föddes.

Som tur är har jag ett arbete som jag sköter väldigt självständigt . Jag har höga krav på mig själv och är väldigt plikttrogen. Vissa dagar på topp andra dagar som en blöt fläck på golvet… jag är oerhört tacksam för att jag har ett jobb o är ute varje dag.

Jag har dock varit öppen med min ångest osv på mitt arbete. Jag kan säga att ”jag mår skit, jag går ut och gör arbetsuppgifter som behöver göras ute”

Förstår att jag är lyckligt lottad att jag har mitt arbete och min roll. Däremot är jag livrädd att förlora det, att bolaget säljs osv… jag tror att vi oroliga själar ALLTID hittar någonting att oroa oss för.

Kan du inte berätta för din chef hur du känner? Förstår att det inte är lätt men förhoppningsvis kanske hen är förstående?

Önskar dig lycka till! Håller tummarna att du hittar din plats i livet.:heart:

Kram från en medmänniska

6 gillningar
3

Hej.

Jag har tidigare arbetat med sköra människor, i samband med rehab och arbetsträning. Men då i fasen efter att de förlorat ett jobb.

Av det du skriver, så får jag en känsla av att din ångest är ett symptom på en underliggande diagnos. Har du haft kontakt med vården eller en arbetsterapeut om hur du mår?

Jag ligger själv nära (eller kanske i) NPF spektrumet efter min hjärnskada och har haft liknande mående som dig när jag fortfarande jobbade.

Mitt råd är att kontakta vården i första hand, ta upp hur du trivs med ditt jobb nu och den ångest som din chef ger dig. Det finns flera sätt att få stöd på arbetsplatsen, men du behöver ge både chefen och vården möjligheten att ge dig det stödet.

Du förtjänar att må bra och du är absolut en stor tillgång redan idag.

Säg gärna till, så kan jag ge tips på myndigheter och aktörer som finns till för att stötta sånna som oss. :blush:

6 gillningar
4

Hej!

Tack för att du delar med dig av din upplevelse. Det låter otroligt fint att du hittat ett jobb som fungerar för dig!

Är det väldigt specifikt eller finns det liknade jobb tror du?

Jag har pratat med min chef. Han har full koll på hur ångestladdat det är för mig att byta arbetsuppgifter och hur ledsen jag är över att inte känna att jag duger å är en tillräckligt bra medarbetare. Det har sagt att jag inte vore en lyckad nyanställning men i andra ord.

Nu ska arbetsuppgifterna breddas. Chefen är ganska otydlig och känns förstående korta stunder och andra gånger måste nått ändras. Detta motiveras med att det vore bra för mig. Och såklart för arbetsplatsen då allt blir mindre krångligt och orättvist då.

Jag är så himla trött på att slåss å kämpa för att få behålla det jag har fått… Jag vill bara få höra “tack för att du gör ett bra jobb, jag ser gärna att du fortsätter må bra å kommer till jobbet”.Men nej, det ska hela tiden vara på “nåder”.

2 gillningar
5

Varför tror du att din chef inte uppskattar att du bara arbetar inom ett område? Sårbarhet? Hantering av andra?

Det kanske kan vara en ledtråd vidare? Finns det någon annan liknande mottagning som skulle kunna erbjuda dig liknande tjänst.

1 gillning
6

Hej!

Tack för ditt inlägg. Förstår din misstanke om diagnos. Dock aldrig känt att det är på det viset. Mer isåfall drag av fobisk personlighet eller GAD men skulle inte uppfylla kriterierna för det heller.

Frågat sambon som är läkare om hans helt neutrala åsikt (ifall jag skulle ha dåligt självinsikt) men han säger att jag inte uppfattat som att vara inom autismspektrumtillstånd eller adhd/add.

Jag tror själv att det rör sig om en kombination av att ha lätt till känslan ångest/oro/panik och att ha väldigt låg självkänsla.

Men, det funkar jättebra när jag är trygg. Jag sköter alla mina arbetsuppgifter, har så många besök man ska ha, jag deltar på alla möten, jag fikar å äter med alla andra.

Men det räcker inte. För man ska vilja utvecklas, man ska vara en del av laget å ställa upp när nån är sjuk, man ska kunna ta vilka besök som helst, man ska utmanas å hela tiden bli bättre. Man ska vara en ja sägare…

Jag tar gärna emot mer tips! Jag känner mig väldigt ensam å rätt så uppgiven över att ramarna i samhället är så snäva.

Jag är också plikttrogen å vill göra rätt, så när jag hela tiden känner att jag inte räcker till blir det ju en ytterligare belastning på självförtroendet/känslan.

3 gillningar
7

Hej och tack för din fråga !

Han säger att han såklart måste ha mottagningens behov i fokus, att det kan uppfattas som orättvist mot andra. Att anpassningar är tillfälliga. Och att vore bra å utvecklande för.mig att göra annat.

Fast jag förklarat att jag inte ser det så, att jag mår bra av att ha det såhär osv.

Så han uppskattar det inte, att jag har det som.jag har det nu…

Svårt fråga om andra mottagningar men tror inte det. De flesta vill som han, ha sånna som kan göra allt. Såklart. Jag är inget expert på det jag gör, så andra kan göra samma PLUS allt, så det gör mig ju inte så attraktiv att anställa! Men bra tanke!

8

Ärligt låter det som det du beskriver kan vara en form av psykiskt handikapp.

Mitt råd är att göra en grundlig undersökning med läkare och psykolog.

För om det du har klassa som handikapp. Kan du få rätt och hjälp till anpassat jobb…

Men allt detta kommer ta lång tid.

1 gillning
9

Tack för input!

Ja men ibland kan det ju kännas som det om inte annat.

En nära vän som läkare själv säger dock att det verkar högst otroligt att en läkare skulle skriva ett intyg på att man bara kan ha en viss typ av arbetsuppgift. Å företagshälsan har jag varit hos för flera år sedan. Fick till svar att jag skulle äta medicin och när jag inte ville göra det så fick jag veta att de inte vet hur de ska kunna hjälpa mig.

Men vem vet. Jag kanske får prova. Det jobbiga är ju att jag inte vill ha en stämpel.som.kanske inte stämmer. För jag fungerar precis som de flesta i andra situationer… Jag kan tänka mig stämpeln “ångest” men i övrigt känner jag mig som vem som.

10

Tack för alla kommentarer och input. Känns fint att det finns de som orkar läsa och som kan känna igen sig och komma med nya tankar! :sparkles:

1 gillning
11

Men nu är det inte det arbetslaget hon har. Deal with it (för henne). De flesta chefer önskar ha arbetare som kan allt, aldrig är sjuka, inte har några barn, aldrig gnäller/är trötta/har en dålig dag, inte kräver löneförhöjning etc - men det är just en önskelista. De perfekta medarbetarna finns inte i verkliga världen, och om de fanns hade inte hennes tjänst behövts.

Låter som en riktigt rutten chef helt enkelt som fokuserar på det negativa istället för det friska och hur hon gör det bästa av laget hon faktiskt har. Kan man gissa att hennes inställning mot de anställda är precis tvärtom mot hur ni förväntas hantera klienterna?

3 gillningar
12

Ja det är jobbigt och få rätt hjälp idag. I 4 år ansåg arbetsförmedlingen att jag var friskare än vad jag är. Efter det blev det ett halvt år rehabilitering. Men det gick till att de ansåg att jag inte kunde jobba tillräckligt för att vara lönbart, som de äntligen gav sig. Och man måste själv be om det också idag.

1 gillning
13

Hon behöver förstås ha mottagningens behov i fokus men ansvarar också för de anställdas välmående, till viss del.

Förstår jag det rätt att hon skyller på att det skulle vara bättre för dig?

Finns det någon möjlighet att det skulle kunna vara okej att ibland ta andra besök om någon är sjuk om grunden fortsätter vara som den är nu? Kanske skulle det vara bra egentligen även om det inte känns så nu.

Hoppas att det löser sig för dig.

1 gillning
14

Jo sant… Det är väl de medarbetare som de önskar sig… Och som man inte kan leva upp till.

Han är vag, för å ena sidan säger hqn saker som att han vill att jag ska må bra, att jag ska få känna att jag duger osv, sen säger han att han vill bredda mig för min skull.

Och jag kanske lite så, vi ska anpassa oss rätt mycket efter dem å alla har olika förutsättningar osv.

15

Förstår att det måste varit fyra väldigt tuffa år. Bra kämpat. Hur känns allt nu? Känns det som att du fått lite ro?

1 gillning
16

Ja, jag förstår ju att han sitter i en knepig sits. Han vill att allt ska gå runt å han vill va rättvis mot alla typ. Han förstår ju att jag lider, men han vacklar fram å tillbaka i förhållningssättet mot mig…

Ja, jag kommer väl behöva hitta nått sätt att gå honom till mötes… Å försöka förhandla till att jag får behålla i övrigt… men som du säger känns det inte bra, det triggar min ångest massor.

Det svåra med att hoppa in för andra är att jag aldrig kommer veta vad jag inbokat då Å att inte veta är jättejobbigt.

Tack för din input!

17

Beror kanske på hur ofta det blir? Om det blir sällan kan du kanske “veta” rent mentalt men ibland blir det ändå inte så. Är det att inte veta som är det jobbigaste, alltså jobbigare än att ta andra “patienter” än de du är van vid?

Kanske kan du få börja med att någon dag i veckan vara beredd att hoppa in för någon annan så att du resten av veckan säkert vet hur det blir?

1 gillning
18

Nix. Ska börja arbetsträna. Sista mötet är imorgon med fk och ab. Förra var andra mötet med bara ab.

Frågade om de läst mina journaler. Fk hade inte skickat dom. Så trotts hon inte läst ungefär ett halvt års rehab. Så togs beslut ändå.

Men nu kan jag i alla fall vägra uppgifter jag ej klarar av. Men kommer bli bökigt ändå.

19

Finns såklart en hel del oaser bland lågavlönade och volontärliknande jobb.

Att ha en plats, bekräftelse, självkänsla och att stilla ångest är väl vad som menas med “frälsning”? Jag är inte själv religiös, men som jag förstår det så är det du saknar själva USPen som fått världsreligionerna att bli stora. Ffa kristendomen spreds tydligen bland överutnyttjade “anställda” med ett budskap av acceptans, kärlek och inkludering. Oavsett funktion och prestation.

Sedan har det liknats vid folkets “opium”, men det kanske är bättre än riktigt opium? Farligt bara med alla sekter därute och eventuellt maktmissbruk.

20

Det jobbigaste är ju egentligen att ta de patienter jag inte är van vid. Överhuvudtaget alltså. Det är triggande.

Men det skulle kännas bättre att vara förberedd än att överraskas på morgonen. Att varje morgon undra skulle vara väldigt tärande. Men en bra idé att isf välja en dag i veckan då jag kan hoppa in.

Chefen skulle säkert kunna säga att det blir för jobbigt med bokningen på det viset men det skulle iaf kunna vara en idé.

(Tagit bort lite av det jag skrev sen då det känns som.att det kan identifiera mig om nån jag känner läser)