Lite kort bakgrund om oss, jag jobbar 80% som konsult, min fru jobbar 80% inom vården. Hon har även ett stort intresse för matlagning inom en populär nisch. Har två barn 3 och 7 år. 3-åringen är ovanligt krävande och tar mycket tid och energi från oss båda. Livet flyter på ganska bra tycker vi även om det ofta känns väldigt stressigt pga småbarnen. Jag saknar hobbies och egentid, min fru känner sig inte uppskattad på sitt jobb, och det är svårt att hitta något annat inom samma område utan att flytta.
Idag snackade vi lite om att min fru ville tjäna pengar på sin matlagning, och jag kom då med förslaget att hon kunde laga lite mat hemma och sälja i närområdet under t.ex fredag och lördag. Tanken är att folk beställer dagen innan, sen lagar hon maten och sen levereras den typ mellan 17 och 18 till närområdet (ca 600 villor inom 2 km). Det fick igång henne som en blixt och nu har hon tagit fram meny osv osv. Hon känner folk med restaurang så allt praktiskt ska de hjälpa oss med (meny, webbshop, betalning etc). Gnisslet började väl egentligen när jag började ställa lite jobbiga frågor, såsom:
- Ditt nuvarande jobb, hur ska du göra med det?
- Hur ska maten distribueras (kort leveranstid på färdiglagad mat max 30-60 min).
- Kommer vi att bli helt låsta i att kunna hitta på något under fredagar och lördagar? Vad händer om vi ska iväg på något, är det ok att meddela att “vecka x och y tar vi inga beställningar”.
- Vad händer om vi inte kan laga maten, t.ex. om vi har maginfluensa här hemma, om min fru eller jag blir sjuka? Tror knappast att det är ok att leverera mat från ett hushåll där den typen av sjukdomar finns? Det finns bara en toalett på nedervåningen t.ex.
Min fru blev riktigt sur på mig för att jag ställde dessa frågor, och hon tycker att jag “tänker för mycket”. Då hade jag inte ens tagit upp detta med registrering hos kommun då det är livsmedel som ska hanteras osv osv och all byråkrati som krävs innan verksamheten ska köras igång.
Jag kan ingenting om catering eller att jobba inom restaurangbranschen, men det känns spontant som att det som hon tänker ge sig in på har ganska hög svårighetsgrad, då det är så tidsberoende, det är liksom inte som att sälja kakor eller bröd som går att frysas och levereras lite när som. Maten som lagas måste ju ut till kunden inom kanske 40 minuter innan den blir “fesljummen”. Vi har ju ingen fancy pizzabil med värmeugn utan det är typ frigolitlåda som gäller.
Min fru verkar ha tänkt att de som beställer ska komma hem till oss och hämta maten, men det sa jag var helt uteslutet då vi bor i en smal villagata med småbarn, farthinder osv.
Min fru tycker jag har en dålig attityd och inte stöttar tillräckligt och bara ser problem, men jag är en sån som anser att “the devil is in the details” och att det är bättre att fundera igenom detta nu än att bara “köra igång”. Det är ju en sak om man är arbetslös och kanske barnalös och inte har något att förlora, men det känns som om våra liv är ganska fullsmetade redan, och denna “idé”, hur kul den än låter, riskerar att stöka till tillvaron ännu mera.
Någon med tips eller tankar kring detta? Jag tror att min fru har en bra idé och att den potentiellt kan bli mera lönsam än att hon jobbar som SSK på landstinget. Det känns mest som om vi kanske inte är överens kring om hur man startar igång verksamheten lite försiktigt, hon vill gasa på direkt med 20-30 beställningar/kväll medan jag mest trodde att hon skulle då och då sälja mat till hennes vänner när hon/vi hade möjlighet. Tycker hon det är kul och så, då kan man ju titta på andra möjligheter såsom en food-truck eller en liten restaurang. Detta är dock inget som jag är intresserad av att vara delaktig i mer än att kanske hjälpa till med IT eller bokföring, jag behöver mina lugna kvällar för att slappna av och stressa av.
/H
