Jag kan tycka att har man 4-7 årsutgifter så är ens portfölj inte så liten, men oavsett så förstår jag inte poängen med det här med att exkludera bitar. Om man har en liten portfölj och en risk för större utgifter i närtid så har man låg risktolerans, vilket alla är överens om betyder korträntor eller sparkonto på det mesta av portföljen. Vanliga regler om tillgångsallokering tar redan upp allt det här, utan behov av att separera i delar och särbehandla dem.
Jag tycker bara att det är krångligt och döljer ens sanna tillgångsallokering, vilket inte grundar för bra beslut. För mig är det enkelt: Titta på hur mycket pengar du har, och titta på din risktolerans, och allokera tillgångar baserat på det. Min bild är att det här med en separat buffert kommer från den här besattheten av att ”inte sälja när börsen är nere”, vilket folk håller som en helig regel, i mitt tycke helt i onödan. Det gör att man plockar ut en del pengar i en separat del och definierar anvöndandet av just den delen som att det inte räknas som att sälja, medan om man använder den andra delen så är det att sälja, trots att pengar är utbytbara. Det är att lura sig själv. Har man en portfölj med en tillgångsallokering baserat på ens risktolerans så är det inget problem att sälja när börsen är nere. Antagligen kommer du att sälja korträntor, som är den del av din portfölj som troligen ligger högst i förhållande till målfördelningen. Eller så säljer du något annat, om du i din risktoleransanalys kommit fram till att du inte behöver korträntor.
Men det är mest min åsikt.