Här kommer en lördagskluring inför morgondagens avsnitt:
Givet att vi avrundar till närmaste 5 %.
0 röster
Vad hade du för nu-räcker-det-kriterie? 
Har inte 100 % korrekt svar att referera till med det villkoret tyvärr. Men ja, håller med dig.
(Och ni är inget roliga i forumet, ni är alldeles för smarta… Lex Taleb-tråden).
Fascinerande att det finns svenska företag som har kunnat bli > 700 år gamla. Det är ungefär lika gammalt som Sverige.
Och Japan har ett företag från 500-talet, samt några från 700-talet. Imponerande.
Haha, du får ju inte ge facit och källan direkt i inlägg sex i tråden @Anonym, inget kul då ju… 
(var det på 10 år?, vill minnas att det var livstidsavkastningen…)
På en månad slår 47.7% av alla aktier 1-month T-bills (historiskt, 1926 - 2015) 
Så på kort sikt är det lite sämre än att singla slant att bara välja en random aktie.
Har säkert läst det någonstans och glömt det, men skulle vara intressant att se hur oddsen förändrats med vissa justeringar, säg till exempel:
Tror What Works On Wall Street kan ha lite backtester och svar, och i minne så tror jag att dem flesta system kämpat med att slå en osynlig vägg som ligger nånstans runt 52-56% (på årsbasis). Så trots komplexa systematiska strategier (som jag själv använder i 25% av min aktieportfölj) så är inte oddsen jättebra för en enskild aktie.
Bra Jan!
Det är just därför vi inte ska utesluta några bolag ur portföljen 
Jag vill vara garanterad att ha kvar dessa 4% som står för hela avkastningen
En klurig fråga. När det handlar om livstidsavkastning kan man inte ta hänsyn till de aktier som fortfarande är vid liv, dvs är kvar på börsen. Alltså måste det handla om företag som antingen har gått i konkurs eller blivit avnoterade från börsen. Eller blivit uppköpta av ett annat bolag.
Kanske skulle det vara bättre att fråga hur lång är den genomsnittliga livstiden för en börsnoterad aktie och hyr mycket är den värd i livets slutskede (och hoppas att man hann sälja i tid).
Glöm inte att den “vanligaste” och “genomsnittliga” är olika mått.
Precis som jag tror @Tale tycks ha tolkat frågan, så tolkade jag utfall som något slutligt, dvs, när livstiden upphört. Din tolkning är troligen mer intresant .
Of the 1,010 stocks that were part of the S&P 500 between 2000 and 2019, only 267 returned more than average. The probability that a randomly chosen stock would deliver above-average performance, in other words, was 26%, not 50%. When fewer stocks outperform, active management is harder.
These (and other!) reasons are robust and sustainable. Investment management will stay professionalized, active costs will always exceed index costs, and in most years most stocks underperform the average in most markets. The index advantage is likely to persist.
Källa: Not a Coincidence – Indexology® Blog | S&P Dow Jones Indices
Detta är anledningen till att indexfonder har ständig uppförsbacke, de måste äga av allt. Även sånt som går dåligt och drar ner resultatet. Detta är förstås självklarheter.
Den stora frågan, och det som allt handlar om egentligen, är det gamla vanliga hur man som aktiv ska kunna undvika sånt som drar ner resultatet. Det är här någonstans som tron går över till religion,
Jag svara -100% men sen kom jag på att jag kanske missförstår frågan.
Jag tänker att inget vara för evigt och på nog lång tidsperiod dör allt inklusive aktier. Men om denna aktie delat ut 8% av värdet/år har ju inte avkstningen vart -100%. Samma om tidsperioden inte är oändlig utan bara typ 10 år.
Så måste fråga om mer information för att kunna svara korrekt.
Mvh
Fredrik
Med tanke på hur många förhoppnings/förlustbolag det finns. Speciellt på de mindre listorna så bör det vanligaste resultatet va konkurs innan de hunnit ge någon avkastning. Dvs -100%.
Jag vet inte om jag gillar argumentet med att vanligaste utfallet av en aktie under sin livstid är -100%. Dels undrar jag hur studien tog hänsyn till utköp och samgående, vilket är rätt vanligt över tid. Dels behöver man ju inte hålla en aktie för alltid. Dels kan det ge en lite felaktig bild att äga aktier är farligt (vilket det ju inte är, indexfonder består ju av aktier).
Översätt till boende/fastigheter. Alla fastigheter döms ut förr eller senare och behöver rivas. Alltså är utfallet av en bostad också -100% (kanske undantaget en del kyrkor, tempel och pyramider).
Logiskt sett så bör man då inte äga sin bostad utan istället hyra och satsa motsvarande pengar på en fond med globala fastigheter. Då äger man alltid de fastigheter som går upp värde och inte de som behöver rivas.
Man kan dock framföra samma argument mot detta som jag gjorde med aktier ovan. Jag tycker det är för förenklade resonemang. Att äga sin bostad har ju visat sig vara bland de bästa affärer folk gjort över lång lång tid.
Jag tycker att slumpmässigt val ger en lite skev bild. Om man tvunget vill handla enskilda aktier så behöver man ju inte göra slumpmässiga val.
Tex om man istället valt de 30 aktier som ingår i DJ Industrial Avergage så går det ju att göra utan oöverstigliga svårigheter. DJIA fokuserar på blue-chip aktier med stabil intjäning. Ombalansering är sedan 1990 cirka 1 aktie per år som byts ut, i snitt, vissa år fler andra år inga. Det går också att göra.
Med DJIA har man t.o.m. något bättre avkastning än S&P 500 åtminstone på 30 års sikt enligt studien nedan.
Sen kan man ju undra varför man tvunget ska göra det istället för att köpa en indexfond
Min poäng med de två resonemangen ovan är bara att det kan vara lite farligt med för förenklade studier som går i extremer som att jämföra med att hålla en aktie i hela sin livslängd och att slumpmässigt välja aktier.
Därmed inte sagt att jag inte tror på indexfonder. Jag är bara suspekt på om den typen av studier är speciellt bra på att övertyga folk om indexfonders förträfflighet. Om du förstår vad jag menar?
