Egentligen är den ju det. 20 år med minimumkostnad är över 25 årsförbrukningar + ev fastighetsförsäljning (5 årsförbrukningar konservativt räknat) eller konvertera X års uthyrning till en summa + arv (också 5 års konservativt).
Förvisso är de sista två i framtiden men det är ju lika logiskt att räkna med som inkomst av lön, om du fortsätter jobba. Båda är i framtiden. Det finns alltid osäkerheter med framtiden 
så det handlar mer om att räkna försiktigt. Som jag ser det har du över 25 årsförbrukningar.
Sen är det ju också så att goda år så tar du inget alls av kapitalet utan bara avkastning.
Efter en hel del simuleringar så landade vi på 50% aktieandel på totala kapitalet inkl kapital i bostad och samtliga pensioner.
Buffert satsar vi på 5 årsutgifter. Även vi kan dra ner kostnaden rejält bara genom att offra det mesta av resandet med cirka 25% som ni. Alltså räcker de 5 åren egentligen 6.7 år med svångrem på resandet. Det måste ju bara vara tillräckligt
Sen har jag full förståelse för din oro! Även om jag tycker att du är home free. Och du skulle säkert säga samma sak om oss 
Det år känslan ”det räcker” som man behöver finna för att må bra av att gå.
Min oro har gällt rätt mycket av det som faktiskt händer nu (minus kriget för det såg jag inte komma). Att inflationen skulle sätta fart och att egentligen ingeting skulle vara riktigt bra att äga åtminstone några år. Sequence of Return risken så att säga.
i början av 2021 fattade vi två beslut.
- Att dra ner på risken i portföljen rejält under 2021 i avvaktan på en kris/krasch. Bra tajming (tur) och vi är nu i fasen där vi återigen ökar aktie allokeringen.
- Att jag skulle fortsätta med deltid i ett par år till och min fru på heltid. 2024 är målsnöret satt till och det kommer att hålla - både ekonomiskt och mentalt. Båda lika viktiga!
Så om du trots en finfin situation har lite ont i magen så har respekt för det. Känslor räknas! Om du kan, dra tex ner på jobbet till halvtid. För mig har det varit kanon med en nertrappning. Att hitta en ny livbalans först på 50% jobb och sedan inget.
Alternativt att du flyttar målsnöret från om 1 år till om 2 eller möjligtvis 3 år. Målinriktat spara för att sätta sista spiken i jobbkistan. Och att det känns bra när du lägger av.
Förstår att du vill gå om ett år, och det är väl det logiska svaret, men om magkänslan säger ”lite längre” så får du välja. Inte alltid man kan jämka mellan de två.
Så hade jag funderat