Tja. Eftersom pengar är gentjänster: inte betalar = ger inga gentjänster.
Och vi tenderar att inte bry oss om dem som bara får tjänster och inte gör några tillbaks.
Jag tror att det redan på stenåldern fanns folk som sprang omkring och hjälpte andra med en massa saker och därför fick mycket gjort åt sig av dem i gengäld.
Och det fans säkert redan då även den i flocken som bara ville va hemma och bygga på sin egen hydda och inte ville göra något åt andra och var sura för att den andre var så omtyckt och fick så mycket hjälp.
Det fanns kanske dem som gjort så mycket åt andra att de nu kunde låta gentjänsterna gå till andra och sen få gentjänster av dem utan att själv behöva göra jobbet. Dvs ha ett kapital av gentjänster som andra får använda mot viss betalning.
Av någon anledning ses nu att jobba mycket åt andra och tjäna mycket gentjänster som fult och att va hemma och göra allt själv som fint.
Folk tycks glömma bort att man byter tjänster i förtroende om att få nåt tillbaks och att låna ut gentjänster också är att göra en tjänst.
Man förstår att banken tar ränta för att låna ut pengar. Men när en privatperson lånar ut pengar till företag och tjänar avkastning de kan leva på så blir det obegripligt.
Jag tror att man ska skilja på bra uppfostran som leder till vettiga ungar och själva motiverandet.
Min syn och observation efter att skjutit ur mig ur ekorrhjulet är att vettiga personer (barn och vuxna) inte behöver speciellt mycket förklaring eller motiverande. De tenderar att acceptera att man slutar jobba för att man vill det efter att ha jobbat hårt och satt sig i en position där man kan göra så. Inte bara accepterar utan kanske tom gläds med dig.
Ev skulle det kunna vara knivigare att förklara för unga barn? Isf får man väl anstränga sig eller vänta till de blir lite större.
Mycket spännande motivationsfråga. Jag tror att det är bra att känna samhörighet med samhället. En del får detta genom meningsfulla arbeten. Andra kan inte se meningsfullheten i sina arbeten.
Jag är rätt nära eller redan passerat FIRE - även om jag inte medvetet strävat efter det målet. Det har nästan skett som en oförutsedd händelse. Trots detta jobbar jag mer än 100%, och jag har nog aldrig känt att mitt arbete varit meningslöst, även om vissa arbetsuppgifter inte alltid känts så fantastiskt meningsfulla.
Jag finner mening med att bidra till samhället på olika sätt. Däremot kan jag verkligen märka skillnad på personer som jag själv som jobbar för att vi vill jobba, inte för att vi är fast i en lånefälla eller löneslaveri. Speciellt i lönesamtal eller mod på arbetsplatsen så märks skillnaden.
Mina tonåringar hemma är mycket väl medvetna om min ekonomiska situation, men jag har inte planerat att de ska leva sina liv utan att behöva arbeta. I stället försöker jag fostra dem att ta vid efter mina investeringar och utöka portföljen i tre generationer. Min hypotes är att det bara krävs tre generationer av samma livsstil som jag för att hela släkten efter mig ska ha ekonomisk trygghet i ett längre perspektiv.
Förstår inte riktigt problemet. Min mamma var föräldraledig länge när jag var barn, kan aldrig minnas att jag reflekterade någonting över det som barn?
Kanske jobbigare när barnen är tonåringar och ska hänga med kompisar efter skolan och föräldern alltid är hemma
Nu har jag ju bara en tvååring så jag har ingen erfarenhet av detta och jag är långt ifrån FIRE ( ) men man kan väl säga till sina barn att vi föräldrar kan ge x% av kontantinsats, stötta dig ekonomiskt vid utlandsstudier osv men du får själv jobba in y%.
eller
Sen är det ju mina pengar, inte dina och jag behöver dom nu för att finansiera mina utgifter. Du får dom kanske när jag trillar av pinnen när jag är 120+ år (den medicinska utvecklingen kommer göra så vi lever/behöva jobba längre).
eller
Du behöver jobba tills jag dör men du kan jobba med något du tycker är kul snarare än något där du tjänar mycket, för du kommer få det som blir över av mig…
Jag tror att bostadens storlek och relationen till sitt/sina barn är de två största komponenterna här. Jag fattar att man kanske inte vill hänga med nya partnern hemma i trean om båda föräldrarna är hemma.
Att på förhand signalera till sina barn att de kommer att få massa pengar tror jag inte hjälper dem överhuvudtaget.
Det är mycket bättre att lära dem om ekonomi och att de måste jobba själva för att få det de vill ha.
Om barnen vet att helikopterpengar från föräldrarna kommer är risken att de inte presterar och planerar själva och det egna ansvaret inkl. utgifterna blir därefter.
Man kan ändå ge dem pengar i någon utsträckning men det är viktigt att det inte förväntas och sätts i system.
“Economic Outpatient Care (EOC) is a term used to express when an affluent parent provides money to an adult child. Besides offspring observations resulting in UAW children, EOC is a contributing factor to the passing on of the UAW belief. Offspring who receive EOC have 98% of the annual income compared to their counterparts who are not recipients of EOC. In comparison, they also have 57% of the net worth. EOC gives recipients a false sense of financial security. For this reason they purchase homes in upscale neighborhoods that exceed the recommended value according to their incomes.”
“These offspring also purchase and consume the EOC rather than invest it. If a dose of EOC is given on a regular basis, the EOC can actually be absorbed into the individual’s perceived annual income. Expenditures are then calculated with the anticipation of a regularly scheduled dose of EOC.”
Svår fråga. Å ena sidan har du tjänat ihop till möjligheten att göra det valet. Å andra sidan leder man med exempel. Dvs du kan prata i en evighet men det trumfas av vad barnet ser dig göra. Mycket hänger nog på barnet här i hur de kan tänkas ta emot det. Med andra ord hänger det på dig att läsa av det och utifrån det förklara/visa hur det varit möjligt etc.
Annars är nog risken stor att barnet tar ned aig lärdomen att bara göra om det gynnar jaget. Dvs att lärdomen blir att vi ska sluta hjälpa andra så fort man har tillräckligt för sig själv.
Men många bra exempel ovan och i tidigare trådar på hur man bidrar till samhället med sitt kapital mm efter FIRE.
Många här verkar ta för givet att uppfostran spelar en avgörande roll i hur barnen blir som vuxna. Kom ihåg att de gånger ni ser någon ta efter sin förälder så kan det lika gärna (kanske till och med mer troligt) bero på genetiskt arv.
Själv fokuserar jag hellre på att må bra och ta hand om min och barnens relation än att spela förebild.
Jag fattar inte riktigt hur det hänger ihop hur folk menar att leva FIRE är att vara ett dåligt föredöme för sina barn för att “barn gör som föräldrar gör”.
Om jag har 10 miljoner i sparat kapital som jag lever på, hur f*n ska mitt barn replikera det genom att inte tjäna pengar?
Det blir väl så småning om ganska uppenbart för barnet att om man vill bli som papsen och ha 10 miljoner investerat och sitta hemma och chilla så behöver man spara ihop 10 miljoner först?
Det är som att säga att @angaudlinn är ett dåligt föredöme för mig som vill uppnå FIRE för “han sitter ju bara hemma” (förlåt, använder dig bara som exempel nu jag är ett stort fan )
Om ens barn/ungdom genuint inte förstår orsak och verkan kommer det antagligen inte bli någon Steve Jobs av dem ändå.
Det enda rimliga om man vill vinna långsiktigt förtroende är att var öppen och inte spela några spel. Jag hade hellre inte fått något arv, men kunnat lita på mina förädrar kring livsplaneringen.
Det finns ju “fönster” i livet. Trots att folk säger att ålder bara är en siffra. Saker pengar inte kan ändra på i efterhand. Vad ska jag med pengar till nu?
Precis, pengar och livssituation är nog sekundärt.
Tillit och genuin respekt är svårt att köpa. Säger någon vad de ska göra och gör det, om och om igen så bygger det upp ett annat sorts kapital. Förtroende.
Och omvänt om man någon gång sviker löften, luras, manipulerar eller ljuger genom underlåtenhet.
) men man kan väl säga till sina barn att vi föräldrar kan ge x% av kontantinsats, stötta dig ekonomiskt vid utlandsstudier osv men du får själv jobba in y%.
)