Tror personligen att mindre födda barn är en fördel, de barn som föds ska vara önskade och tas om hand.
Även om det kan påverka våra samhällen under övergångsperioder. Så kan det vara en stor fördel om befolkningen minskar och planar ut. Vi har många utmaningar som kommer med stadigt ökande befolkningar globalt. De blir aningens lättare att hantera med färre människor.
Sen kan födelsetalen minska än mer, med tanke på dagens Pfas och microplaster som stadigt ökar i våra kroppar.
Så det är tur vi är anpassningsbara och innovativa.
Man kan ju anta att det tar en 4-5 år från att två människor träffas tills man skaffar barn, kanske. Kan någon minnas något som inträffade för 5 år sedan som gjorde det svårt att träffa nya människor? Så kanske är det ett gupp som rättar ut sig om några år. Eller inte.
Med risk för att göra det hela för politiskt, så kan man ju också tänka så där att för den som skaffar barn så är det också nog viktigt att känna att man sitter i en god, stabil, sits. Ekonomiskt och i livet i allmänhet. Sjunkande reallöner, exploderande matpriser och hyra/bostadspriser, svårigheten att över huvud taget hitta ett förstahandskontrakt på en bostad där man kan få plats med en familj. Låter det som något förutsättningar för att kunna ge sina barn en god och trygg uppväxt?
Jag har nyss skaffat barn, så jag går väl lite mot strömmen. Men kollar jag på vänner och jämnåriga släktingar så är det många som inte känner att det är möjligt idag.
De som skaffar barn idag gör det oftast till bostadssituationer och familjeekonomier som är sämre än de själva växte upp i, även om det så klart är billigare med TV-apparater och plastleksaker från Kina nu för tiden.
Enligt Lessons from South Korea’s Fertility Freefall | The Terry Group förväntas befolkningen i arbetsför ålder sjunka med 79% under perioden 2020–2100. Andelen i pensionärsålder kommer då ha ökat från 7% år 2000 till 54% år 2100. Detta är en dramatisk utveckling vars konsekvenser är svåra att förutspå.
Exakt det här jag försöker framföra, och det gäller många länder. Det kommer garanterat påverka de globala indexfondernas framtid, det som många av oss investerat i, därav gjorde jag denna forumstråd.
Vad händer när majoriteten av befolkningen är pensionärer? För det är dit vi är på väg.
Är det kanske guld som gäller framöver, eller är det fortfarande globala indexfonder, även när majoriteten av befolkningen är pensionärer?
Tycker att det är jätteintressant att diskutera, hur tänker ni?
Självklart - men hälsan blir bättre, pensionsåldern kryper garanterat uppåt och man tvingas släppa en del på den skeva bilden kring könsroller och förväntningar i samhället.
Så siffror är ju inte allt. Framtiden får komma med facit.
Jag tror inte att det handlar så mycket om praktiska förutsättningar, jag tror att det handlar om tidsandan. Vi är eventuellt i peak individualism just nu, många unga är väldigt upptagna av sig själva, sin vardag, sina rutiner och sin träning. Barn passar dåligt in där.
Sen har det ju varit så ganska länge att barn inte ger status på något ”intressant” sätt. De är snarare hinder för att skapa en stark ekonomi och karriär.
Jag skulle säga att vill vi ändra på det låga intresset för att skaffa barn så behöver vi ändra kulturen och göra barn till ett attraktivt val. Just nu är det uppenbarligen inte det.
Barn är ett intressant val i civilisationer där unga kvinnor drillas till att bli goda hustrur och mödrar, där dina barn fungerar som de fattigas pensionssystem och sociala skyddsnät.
Civilisationer som går över till att du och dina barn rånas på era inkomster men å andra sidan har “rätt” till pension, högskola och sjukvård? Ja, då får du många pensionärer, högskolestudenter och långa vårdköer.
Rätten till vård, pension, asyl och skola blir ju också en skyldighet för Någon Annan att ordna detta. Och det är möjligt att behoven och rättigheterna skulle slutligen kosta mer än 100% i skatt på privat sektor.
Ja, du har rätt i att framtidsångest inte är en överlevnadstrategi och att mänskligheten brukar vara bättre på att hantera kriser än de flesta prognoser.
Men innan vi balanserar upp de negativa prognoserna med positivt tänkande så tycker jag att vi behöver försöka förstå hur illa prognosen ser ut just nu. Och då räcker det inte med att höja pensionsåldern med ett par år och höja skatten nån tia. Problemet som beskrivs är mycket större än så.
De “förväntningar i samhället” som vi tvingas släppa på kan vara sådana som kan vara väldigt svåra att släppa på – som att sjukvården, äldrevården och pensionssystemet ska finnas där när vi behöver dem.
Mycket intressant och relevant experiment. Det verkar sannolikt att AGI och UBI leder till att mänskligheten utrotas på ett liknande sätt. Om vi inte har något att leva för då överlever vi inte.
