Syn på framtiden, stor avvikelse mellan generationer

Ett rikare liv Emotionella sidan av pengar
1

Hejsan hoppsan mina kära forumkollegor.

Kort fakta om mig innan tråden får sin start.
Haft en ”normal” uppväxt i termer gällande ekonomi, välbefinnande, ekonomi och omgivning. Hursomhelst runtomkring 2016 i mitt andra år på gymnasiet började en oro inför framtiden skölja över mig och sedan dess har min framtidstro (för både mig personligen och de kommande generationerna) bara dalat.

Pratat mycket med mina föräldrar om detta hur de 1987 köpte en fin tomt med sjöutsikt 15min utanför Stockholm och byggde ett helt nytt hus för 1miljon kronor! 2012 såldes huset för strax över 3 miljoner och idag går huset för 6miljoner+.

Far min har alltid haft intresse men ingen vidare imponerande utbildning men jobbat inom IT med IBM mainframe på bank i många år och kunde gå i förtidspension. Bra lön, schyssta arbetsförhållanden och otroliga förmåner via jobbet med bl.a mindre arbetstid trots bibehållen lön, fördelaktiga tider, längre semester, osv.

Det känns som att allt extra, fördelar och dylikt sinar mer och mer. Det krävs högre och högre utbildningar för att klättra som anställd. Alla bostäder blir dyrare och dyrare. Lönerna ökar men inte i takt med bostadspriser, vilket trots allt är största utgiften för de flesta.

Jag har väldigt låg tro om framtiden, vill ha barn men inte med den ekonomi och de förutsättningar jag har idag. Ni kanske börjar förstå vad jag är och tummar på?

Min far har alltid sagt att de också tyckte det kändes kämpigt att någonsin ha råd med villa när de var i 20-30 års åldern men att det löste sig och att det kommer göra det för mig med men jag är skeptisk.
Världen är inte som den var för 40 år sedan.

Jag vill egentligen höra hur ni ställer er till: er personliga framtid, potentiell barns (ert) framtid och samhället(kommande generationers) framtid?

Det känns som senaste åren har jag läst fler och fler inlägg på olika mötesplatser online angående just oro om framtiden och framförallt boende.

4 gillningar
2

Mina föräldrar hade också råd med enormt mycket mer bostad än jag någonsin skulle kunna ha råd med i motsvarande ålder, trots att jag tjänar betydligt mer pengar än de gjorde. Jag är 37 och bor i en etta på 40 kvadrat med över två miljoner i bolån; när min mamma var 38 köpte mina föräldrar en rejäl villa och kunde inom några år lösa lånen. De köpte också sommarstuga några år senare. Visserligen fick de ärva en del pengar runt denna tid men det var inte några stora summor, både mor- och farföräldrar kom från relativt enkla förhållanden.

När jag ser på framtiden är väl pengar dock inte det jag oroar mig mest för; jag behöver faktiskt inte större boende, jag är höginkomsttagare och kan spara rejält med pengar. Ekonomisk osäkerhet är jag inte orolig för. Det är väl snarare de klimatförändringar som redan är oundvikliga som skapar mycket stor osäkerhet redan på 30-40 års sikt och kan leda till stora konflikter, resursbrister och samhällsomvälvningar. Utsikterna att få till stora klimatomställningar inom de närmaste åren verkar inte heller särskilt hoppfulla.

Jag är själv singel och kommer inte skaffa varken partner eller barn, men att skaffa barn idag skulle jag anse är på gränsen till oansvarigt. De som föds idag kommer med all sannolikhet få det betydligt sämre än vi.

5 gillningar
3

Bara för att sätta siffrorna du postar lite i perspektiv: En miljon kronor 1987 motsvarar ungefär 2,5 miljoner i dagens penningvärde. Utan att ha någon jättekoll på husbyggande så kollade jag upp lite snittpriser och man verkar inte göra någon glädjekalkyl om man budgeterar för ungefär 22500 kronor per kvadratmeter. Så det låter som att det är möjligt att bygga typ ett 100 kvadratmeter stort hus idag för samma pengar som dina föräldrar spenderade framåt slutet av 80-talet.

Nu vet jag inte vad de betalade för tomten, men här finns exempelvis en 2000 kvadratmeter stor tomt med sjöutsikt, inom 15 minuter från Örnsköldsvik, som går loss på en miljon kronor.

Nu kanske det inte låter så sexigt att bo i Örnsköldsvik jämfört med Stockholm, men för att jämförelsen ska bli rättvis så måste man fundera på hur hett ett hus, 15 minuter utanför Stockholm, var på slutet av 80-talet. Inte ens om man jämför rent statusmässigt så tror jag inte att man fick mer då än idag. Och materiellt sett så är standarden idag mycket högre för samma pris för i princip alla varor, för att inte tala om hur den medicinska utvecklingen gått framåt eller hur man bara genom att köpa en kinesisk telefon för en tusenlapp har fri tillgång till hur mycket litteratur, kunskap och underhållning som helst.

Det är väl bara jobbfrågan då som man eventuellt skulle behöva bekymra sig för, och här känner jag att jag inte har så bra koll, men är det så svårt att få ett välbetalt och tryggt jobb om man bara är villig att kavla upp ärmarna lite? Någon annan får gärna fylla i här. Arbetslösheten har visserligen gått upp i snitt i Sverige, men jag har en uppfattning om att den som är villig att plugga några år och utbilda sig till det/flytta dit jobben finns inte bör har några större problem, eller?

Så, för att sammanfatta: Jag tycker att det är bättre idag än det var igår, och om man tyckte att det var tillräckligt bra då så följer det, givet att mina resonemang stämmer, att det också är tillräckligt bra idag.

Sedan, för att gå in lite på det som @kblomster pratar om, så kan man diskutera olika globala scenarion. Visst, det är möjligt att klimatförändringar får en jättepåverkan och kastar hela världen in i något slags kaos, men det är också möjligt att få en hjärtattack, vara med om en trafikolycka, eller bli invalidiserad när ett gäng vill råna en; varje dag upplever en massa enskilda människor katastrofer som för dem är lika dåliga som om de skulle bli atombombade av SkyNet. Man måste tillskriva den globala katastrofen (om det så är världskrig, klimatförändringar, AI-uppror, eller något annat) en väldigt hög sannolik att utbryta samt drabba en själv/ens barn i tillräckligt hög utsträckning för att det ska finnas fog för att på grund av detta exempelvis avstå från att föröka sig, speciellt med tanke på att tekniska framsteg antagligen kommer göra många av dagens risker mindre i framtiden (exempelvis, år 2045 är det 10% risk att dö i ett klimatkrig, men å andra sidan har självkörande bilar reducerat risken att dö i en trafikolycka med 95% och medicinsk utveckling har reducerat risken att få ALS med 99%).

14 gillningar
4

Ni unga har helt rätt, det kommer att bli tungt för er framöver men kanske inte för evigt. Det som oroar er mest tycks vara bostadsbristen och de höga priserna på bostäder men den yrkesgrupp som har skapat problemet kommer också till slut att tvingas lösa det, d v s våra politiker. Genom demokratiska val och rätten till fredliga demonstrationer så kan ni faktiskt organisera er och föra er talan gemensamt, inte bara gnälla på ett forum. Problemet med svårigheten för unga att komma in på bostadsmarknaden måste i vilket fall lösas på något vis.

4 gillningar
5

Jag själv, född -77 känner mest oro över mina barn, samt kommande generationer.
Mänskligheten har ju lyckats på relativt ”få” år sett till att jordens resurser sinar i en väldans fart, samt sabbat miljön för lång tid framöver.

5 gillningar
6

Bostadsmarknaden är kanske den del av ekonomin som genom politiska beslut eldats på allra mest under perioden du nämner.
Exempel:

  • Hyresregleringar
  • Ränteavdrag
  • Minusränta
  • Befolkningsökning
  • Slopad fastighetsskatt

Ändå verkar dina föräldrars värdeutveckling sämre än om de satt pengarna i en indexfond.

Vi har det enormt mkt bättre idag än 1987, speciellt om du ser levnadsstandard på världsbasis.

Historiskt har människor fått det bättre och bättre och jag tror vår innovationskraft kommer fortsätta.

Unga idag kommer kanske ut i en lågkonjunktur men om man tänker efter har de haft uppväxter med I-phones, Studentfester, A-traktorer, appar etc.
Då jag var ung fick jag spara veckopengen för att kunna köpa en CD, nu finns all världens musik i Spotify.

Summa summarum: jag ser extremt positivt på framtiden och vi har det mkt bättre än förr.

14 gillningar
7

Om de istället satsat pengarna för sitt boende i en indexfond, var skulle de då bo?

3 gillningar
8

Man kan välja att se på framtiden som dyster eller så kan man välja att se på framtiden som positiv. Människan är och har alltid varit innovativ och extremt anpassningsbar. Det fanns garanterat lyckliga individer för 100 år sedan med den tidens standard, och samtidigt föreställer vi oss ett fruktansvärt
postapokalyptiskt samhälle om vi skulle tvingas backa tillbaka så långt. Vi har överlevt två världskrig och skulle sannolikt överleva ett till. Medellivslängden ökar och ökar. Kriser kommer och går och konjunkturen toppar och dalar. Att dagens tonåringar kanske får några kärva(re) år framöver ingår i cykeln. Det har varit kärva tider förr och vi har tagit oss igenom det.

Var och en gör sina egna val men att anse det vara oansvarigt att skaffa barn idag ser jag nästan som löjligt. Skulle vi sluta försöka oss vid minsta kris skulle mänskligheten vara utrotad för länge sedan.

Ingen vet hur framtiden kommer se ut. Vi kan dö imorgon. Eller leva i 150 år. Lev nu och njut medans du kan. Det kan bli bättre, eller så blir det sämre. Men du kommer anpassa dig till det också. Med rätt inställning kommer man långt.

Kom att tänka på tre-regeln i sammanhanget :grin:, man överlever:

  • 3 sekunder utan hopp
  • 3 minuter utan syre
  • 3 timmar utan skydd
  • 3 dagar utan vatten
  • 3 veckor utan mat

:wink:

3 gillningar
9

Bostadsmarknaden är ju vad den är. Där har köpkraften åtminstone varit ”lika dålig” för någon generation sedan. Men knappast bättre sett till totalen. Man får inte glömma reallöneökningarna som varit också.

Om man blickar bort från det ekonomiska finns det givetvis mycket större problem vid horisonten. Klimatförändringar, och vad det medför i termer av flyktingströmmar. Ökande mental ohälsa i samhället. Antibiotikaresistens. Framväxten av diktaturer. Ja, vad finns det inte att oroa sig för? :sweat_smile:

Men jag har svårt att oroa mig för det strikt ekonomiska, varken för mig själv eller samhällets del. Vi har så hög produktivitet idag i de basala delarna av Mazlows behovstrappa.

Och som @Slif säger:

Vi har trots allt bara haft nuvarande ekonomiska standard i en liten blipp på radarn av mänsklig existens.

Bostäder, grönsaker, utlandsresor och allt däremellan kan få kosta nästan hur mycket som helst. Så länge vi har ett fritt och säkert samhälle.

10

Verkligen, vad finns det INTE att oroa sig för? :smiley: Men har det inte alltid varit så? Med historiens facit i hand är det dock enkelt att förtränga oron, blicka tillbaka och tänka att det gick minsann bra och då var det också minsann bättre förr.

2 gillningar
11

Precis.

Jag brukar ofta fundera på allt som mänskligheten sluppit undan och som man tar för givet.

Solstormen 2012 Near Miss: The Solar Superstorm of July 2012 - NASA Science (Betydligt läskigare läsning än valfri deckare!)
Kubakrisen 1962
Allierad förlust i WW2

Und so weiter…

1 gillning
12

Tror att vi blir vekare och vekare också. Det finns/fanns helt klart ett större mått av jävlar anamma, det löser sig/vi klarar oss nog-tänk förr. Helt klart en stor skillnad på mina föräldrar och oss syskon. Vi vojar oss mycket mer än de gör. Rätt ofta utan skäl. 60-80-talen hade sina utmaningar också, minst sagt.

3 gillningar
13

Ponera att din framtidstro är sann, att vi kommer få det kraftigt försämrat framöver. Är det verkligen en anledning till att inte skaffa barn? Om vi slutar föröka oss idag, för vems skull ska vi då förändra vårt levnadssätt för att skapa en mer hållbar framtid? Med det resonemanget kan man väl lika gärna avsluta sitt eget liv idag, för vad är poängen att leva? Att ständigt tära på jordens resurser… usch!

1 gillning
14

Det är svårt att tänka 3-dimensionellt hur världen och man själv kommer att utvecklas och inte vara samma som idag. När jag köpte min första lägenhet kunde jag absolut inte förutse att jag skulle råka spela mina kort på en gynnsam marknad rätt och nu sitta med ett övervärde på ett gäng miljoner. Man vet inte sånt. Men tycker nog ändå att man kan räkna med att alla generationer kommer att ha sina fördelar. Det kanske inte ligger i strikt ekonomiskt värde utan i något annat, exempelvis fördelar runt jämställdhet utbildning eller annat.

6 gillningar
15

Jag uppfattar hela den här bilden som extremt överdriven. Det ser helt enkelt inte ut så. Däremot kan man ganska enkelt se ett antal tendenser som är viktiga att hålla koll på.

  1. Vikten av utbildning. På de flesta områden i samhället ställs högre krav på formell utbildning. Det kan absolut finnas nischer där det går att få jobb ändå men det är inte sannolikt att kunna göra karriär utan utbildning. Som entreprenör kan man möjligen klara sig med att ”de facto kunna saker”, utan att ha någon ordentlig examen.

  2. Vi har haft en lång period av kraftigt ökande boendepriser. Det har inneburit att en viss generation behövt belåna sig mer än tidigare. Nu har vi ovanpå det fått högre räntor än tidigare. Sannolikt får vi nu se ytterligare fallande priser. Ett mer dramatiskt fall skulle dock förutsätta markant ökande arbetslöshet i tjänstemannayrken.

  3. Områden som tidigare uppfattades som ”ytterområden” i olika städer uppfattas nu som hur centrala som helst. Den utvecklingen är normal och kommer att fortsätta.

  4. Vi har en accelererande global uppvärmning. Förekomsten av lokala översvämningar, bränder och andra ”avvikelser” kommer att öka. En del personer som investerat hårt i premiumboenden på särskilda platser kommer sannolikt drabbas och bli ruinerade.

  5. Vi har ett mer segregerat samhälle än tidigare. Det gör att antalet ”mindre fina” områden är fler än tidigare. Där kan man bo bra till rimlig kostnad. Dock kanske grannen är mörkhyad och den lokala skolan inte ditt förstahandsval.

2 gillningar
16

Jag förstår den oro som många beskriver här. Jag tillhör själv millenialgenerationen och har också vuxit upp på ständiga nyheter om tilltagande klimatkris, rovgirig kapitalism, ökande populism, nationalism och protektionism, larm om minskad ekonomisk tillväxt, obefintlig framtida pension osv. Eftersom många andra svarat på just den ekonomiska oron tänkte jag flika in med min syn på klimatoron.

Jag som oroat mig alldeles för mycket genom åren har till slut landat i att mentaliteten “it’s different this time” inte bara gäller börsen, utan framtidsoro generellt. I princip varje generation har stått inför någon form av unikt hot om utrotning, katastrof och ond bråd död. I stort sett varje religion har en målande prediktion om apokalypsen och kelterna oroade sig för att himlen skulle falla ned över dem.

En egendomlighet i människans psykologi är att det generellt är oerhört svårt att föreställa sig hur saker kan lösa sig och otroligt lätt att se alla sätt som saker kan gå fel. I psykologiforskning attribueras detta ofta till en “negativ selektionsbias” i människans uppmärksamhet.

Människor blev ihjälskjutna av östtyska soldater när de försökte korsa Berlinmuren bara veckor före DDR kollapsade och muren föll. De kunde inte föreställa sig ett slut på diktaturen eller hur fort det skulle gå. För människor som växte upp under kalla kriget var kärnvapenkrig ett ständigt hot och en vanlig bild hos gemene man var att det bara var en tidsfråga innan USA och Sovjetunionen skulle drabba ihop och alla dö i ett radioaktivt helvete. Ändå valde folk att skaffa barn och leva vidare, trots att detta av många förmodligen kunde ses som oansvarigt. Tur att de ändå levde på som vanligt, eller hur?

Visst har vi varit nära undergång många gånger, men det finns definitivt en mänsklig tendens och ett narrativ som överskattar katastrofer och underskattar den mänskliga förmågan att anpassa sig. Detta kompliceras också av att vi lever i en modern tid med tillgång till forskning och all världens information en knapptryckning bort och därför i min mening TROR att vi idag har större fog inför de hot vi står inför. Forskarna säger ju att jorden kommer värmas upp si och så många grader, så därför är vår oro rationell.

Samtidigt finns det otroligt mycket vi INTE kan påvisa med våra klimatmodeller och moderna forskning. Klimatrisker och exakta konsekvenser av dessa är i princip lika svåra att gissa som vilken aktie eller sektor som kommer att explodera uppåt eller totalhaverera år 2050. Det är otroligt tröga och komplexa mekanismer som styr och interagerar med varandra där vi omöjligt kan se exakt hur dessa kommer samspela och vilka utfall de kommer leda till.

Historien tenderar att röra sig i cykler. För varje större politisk svängning, för varje ekonomisk katastrof, kommer i regel en motreaktion så småningom. Det är också svårt att se den mängd små framsteg som sker varje år när de inte rapporteras i lika stor utsträckning som negativa nyheter av media.

“Day by day, nothing seems to change, but pretty soon…everything’s different.” - Bill Watterson

3 gillningar
17

Mycket av det du skriver är korrekt. Jag skulle dock inte säga att allting vi har framför oss är saker som blåser över eller att ”det är svårt att veta vad man ska tro på”.

Vi har en lång rad länder i världen som är dramatiskt överbefolkade. Ett land hade kanske 5 miljoner invånare för 50 år sedan. Idag har samma land 20 miljoner invånare. Det rasar samtidigt krig i landet och något hopp om bättring finns egentligen inte. Grundproblemet är i någon mening överbefolkningen som gör att något normalt fungerande samhälle aldrig kommer kunna etableras där. Innan det kan ske skulle minst hälften av befolkningen behöva dö i någon gigantisk svältkatastrof alternativt bli ”invandrare” i typ Sverige.

Ovanpå förhållandena ovan har vi klimatförändringen som leder till att möjligheterna att bedriva jordbruk i många länder försämras markant. I exempellandet kanske det blir 2 miljoner istället för 5 som landet på ett rimligt sätt kan försörja. Till det kommer ökad osäker kopplat till extremväder. Vissa år kommer skörden att utebli helt på grund av sådana förhållanden.

Jag uppfattar inte det ovan beskrivna som någonting extremt eller osäkert. Vi har redan idag ett antal länder som har precis ett sådant läge. Dessa länder kommer att bli fler, inte färre.

Det som kan sägas är samtidigt att Sverige inte kommer att bli ett sådant land. Det är också så att de länder som har dessa förhållanden utgör en försvinnande liten del av världsekonomin. Att ytterligare 10–15 länder går under kommer alltså inte att märkas på börsen. De exploateringsprojekt som vissa bolag håller på med i dessa länder kommer sannolikt påverkas i begränsad omfattning. Man kan ju t.ex. jobba på natten som en variant.

I Sverige och Europa kommer den här utvecklingen främst att märkas genom mängden migranter inte kommer att minska. Man kan skapa fler hinder för migration, ”tacka nej” till alla med låg utbildning, avskaffa asylrätten i dess nuvarande form och andra saker. Inget av detta kommer att få någon varaktig effekt. Varje ny ”kris” kommer att få den föregående att framstå som rimligt hanterbar. Det behöver dock inte vara fel eller ”meningslöst” att vidta åtgärder. Volymerna skulle utan åtgärder bli ännu större.

1 gillning
18

Vi har betydligt fler och betydligt allvarligare och betydligt mer konkreta problem i närtid på 1-10 års sikt som vi borde fokusera betydligt mer på. Det maffiasamhälle med parallella rättsystem och dagliga övergrepp i rättssak, förnedringsrån, 15-åringar som skjuter andra minderåriga med automatvapen etc.

Det leder till ett oerhört ineffektivt samhälle där orimligt mycket tid och resurser går åt detta snarare än värdeadderande produktiva saker. Och att vara ineffektiv är ju också direkt dåligt för klimatet för den delen.

Snarare tvärt om. Vi håller på att återgå till ett läge där du behöver barn för att överleva. Du behöver vara frisk för att vara sjuk också, och du behöver någon som kämpar för just dig och din rätt till vård i framtiden när samhället helt tappat det. Du behöver någon som försörjer dig när pensionspengarna är borta och stadskassan främst går till kommunikatörer och omfördelning till folk som aldrig jobbat.

5 gillningar
19

Jag tror inte att det är rätt utgångspunkt att ställa väldigt olika typer av problem mot varandra. Utvecklingen i samhället beror främst på felaktigheter i samhällets konstruktion. Sedan finns det ”tillkommande” faktorer med i bilden men det är inget naturligt tillstånd vi har i Sverige nu.

Att ”vi skulle behöva barn för att överleva” låter som en extrem dystopi. Jag ser inte logiken i att vi skulle komma till det läget, om det nu är Sverige vi pratar om.

Jag tror inte på att ”omfördelningen till folk som aldrig jobbat” är någon naturlig ordning. De reformer som Reinfeldt-regeringen införde syftade i någon mening till att påvisa detta. Vi har en stor grupp lågutbildade som givits asyl och därför ska garanteras massor av bidrag och rättigheter. Sedan har vi en annan i princip likvärdig grupp som kommit hit under den fantasifulla beteckningen ”arbetskraftsinvandrare”. Den gruppen saknar rätt till bidrag och rättigheter och jobbar därför istället. Det här är väsentligt men frågan har tappats bort i hela debaclet med SD och ”nazistfascismen”.

20

Min poäng är inte att saker bara kommer blåsa över eller att vi ska sluta anstränga oss för att lösa klimatkrisen. Den är i min mening ett av de viktigaste hot vi står inför och både politiker och samhället i stort måste agera kraftfullt för att begränsa den skada som kan och kommer att ske.

Min poäng är att det är lätt att se hinder och svårt att se lösningar pga psykologiska kognitiva bias. De flesta saker vi oroar oss för blir aldrig av, eller sker under helt andra former än vi förutspår. Ett problem med hyperbol/överdriven pessimism kring klimatet (som i min mening är ett mycket polariserat ämne - försök att nyansera det vid matbordet och se vad som händer) - är att det utgör ett möjligt hinder för klimataktion som behövs.

Om vi överdriver hotet och konsekvenser (som vi i många fall faktiskt inte kan förutsäga annat än mycket grovkornigt i dagsläget) kan folk helt tappa hoppet och tycka det är meningslöst att agera. Om vi underdriver hotet händer inget alls. Vi måste kunna ha en pragmatisk dialog om lösningar och hålla en balanserad ansats till de hot som föreligger, såsom exempelvis klimatlobbyorganisationen Clean Air Task Force (best in class bland klimatorganisationer enligt många experter) förespråkar.

För att knyta åter till ekonomisk oro. Det finns nämligen en likhet mellan vad jag upplever som svartvita diskussioner om klimathotet och hur vi pratar om ekonomiska generationsklyftor. En överdrivet pessimistisk syn på ekonomi riskerar på samma sätt att släcka hoppet hos yngre generationer helt i onödan, öka ekonomisk stress, negativa jämförelsetendenser och apati och minska sannolikheten att vidta möjliga åtgärder såsom att spara målmedvetet mot sina mål trots de eventuella orättvisor som föreligger.

1 gillning