När man pratar med vänner inom era branscher (särskilt de som flyttat till huvudstaden) är känslan att de flesta jobbar stora mängder övertid eftersom det “förväntas i branschen.” Som någon skrev ovan, som chef väljer man snabbt bort den som “håller på och räknar timmar.” Vad jag inte kan förstå är varför arbetstagarna bara köper det resonemanget och konkurrerar med varandra tills någon stupar på sin post? I dagens Sverige känns det som att tjänstemän skulle ha större utbyte av en fackförening än klassiska arbetaryrken.
4 gillningar
Jag tycker att det är ganska tydligt faktiskt. Han vill inte att du jobbar övertid, och ger dig fler resurser för att klara av arbetsmängden. Följ det: arbeta 40h, och efterfråga fler resurser när dessa timmar inte räcker till.
3 gillningar
Anslutningsgraden är nog inte problemet. Många organisationer startar som idéburna för att aktivt driva en viss fråga, men genomgår med tiden en sorts metamorfos till mer diffusa sammanslutningar vilka tjänar som karriärväg för diverse opportunister och som mest jamsar med i de frågor som för tillfället präglar samhällsdebatten. En hel del fackförbund utgör utmärka exempel på ovanstående, men det betyder ju inte att grundidén är felaktig.