Hade själv mycket problem med detta när jag var yngre, ganska exakt fram till sommaren mellan 7:an och 8:an i högstadiet. Det var riktigt illa, man blev konstant trackad och skrattade åt i skolan, någon sympati eller empati hos de så kallade klasskamraterna fanns inte på kartan, och under rasterna var det nog än värre eftersom alla tjejer tyckte det var kul att hälsa på mig i korridorerna i syfte att se mig gå full-blown tomato.
Att jag har det som tidigare kallades Asperger och dessutom är introvert till naturen gjorde inte saken bättre.
Under sommarlovet mellan 7:an och 8:an gav jag mig på eget bevåg iväg på ett militärläger för ungdomar. Utan att egentligen tänka på det så var det ett sätt att ta mig ur min comfort zone. När jag kom dit slog tanken mig att “Ingen här känner mig eller har ens hört talas om mig innan, så ingen vet att jag rodnar. Då är det lika bra att strunta i det.” Nästan som magi… Sedan den dagen kan jag nog räkna antalet gånger jag rodnat på mina händers fingrar, och det är nu över 30 år sedan.
Folk i skolan när man kom tillbaka efter sommarlovet trodde typ att jag utsatts för någon form av militärt/medicinska experiment då de inte längre kunde få mig att rodna, och de som inte gav sig och försökte provocera in absurdum fick istället se sig bli verbalt eller fysiskt tillrättavisade.
Under gymnasietiden var jag istället oftast den som fick presentera alla grupparbeten och redovisningar, och blev bland annat den som alltid fick föredraga elevrådsstyrelsens arbete då samtliga gymnasieskolans elever (ca 900 personer) samlades i aulan.
De ytterst få gånger det hänt att jag rodnat sedan där första dagen på militärlägret har jag hanterat det genom att äga situationen och vara ärlig mot mig själv samt att vara försiktig med vad och när jag säger saker eller uttalar mig.
Avseende det förstnämnda har jag tänkt något i stil med “OK, nu rodnar jag och snart går det över” och angående det sistnämnda försöker jag se till att främst yttra mig när jag har antingen väldigt bra eller ingen koll alls på det som diskuteras. Har inga problem att ogenerat skylta med min okunskap eller inkompetens angående olika saker där jag vet själv att jag inte kan något, men ämnen där man tror eller vet med sig att man har befintlig men begränsad insyn/kunskap tycker jag är jobbiga att uttala mig om och är nog det som främst föranleder “skämmiga” sociala situationer för min del.