Det handlar nog egentligen om att jag försöker förstå och landa i vad friheten av tid faktiskt innebär. Trots att jag verkligen tycker om mitt jobb så styr det fortfarande väldigt mycket av mitt liv. Möten, resor, hotell, full kalender konstant. Det är ett fantastiskt liv — men fortfarande ett väldigt uppstyrt liv.
Och om jag ska vara lite personligt konkret så finns det också en historik av tidig död hos både far, farfar- och andra i nära släkt. Som äldst blev man drygt 65 år. Det betyder förstås inte att det blir så för mig, men det påverkar ändå hur jag ser på tid och framtid.
Kanske är det egentligen där hela funderingen kommer ifrån
Tack för att du delgav din inre monolog! Det förklarar en hel del. Är man en analytisk person blir det ju lätt så också att man planerar för olika scenarier. Du kanske ska testa på ett silent retreat, se var tankarna tar dig
Skämt åsido låter det aptitligt med nån form av gradvis nedtrappning, huruvida den börjar vid 55, 60 eller nån annan stans är svårt att säga och högst individuellt förstås. Med tanke på det du säger om hälsobryderierna är det nog också ännu viktigare att försöka stormtrivas i nuet då inget förstås kan tas för givet.
Är själv I samma sits. Ja när det gäller döden. Inte din (för mig fantasi) inkomst.
Du ligger långt över och kunna sluta jobba som de flesta vanliga knegare i Sverige. Frågan hänger ju mest på hur mycket din fritid ska kosta. Och ditt behov av att visa dig väl betald.
Men det du ska fundera på om du slutar jobba. Hur kommer din dag se ut. Kommer du fylla det med annat som gå på gym, skaffa hund osv. Och den viktigaste frågan du ska fundera på. Kan du trivs med flera dagar av att inget händer. Bara njuta av att vara hemma och kunna njuta av en go kopp kaffe och fika när andra håller på och slavar.
För kan du inte finna njutning av att bara vara hemma och drösa. Då är du nog fel person med att ha för mycket fritid.
Komplicerade tankar som vi bägge verkar vara inne på. Absolut noll behov av att visa ”välbetald” snarare tvärtom. Och ja, älskar att vara hemma- och har även en magisk assistent = hunden han kan man lita på, en promenad på 5km eller som bollplank i viktiga frågor - han finns där
Tex motvilligt får ta ett steg ner för ”det behövs nytt blod” typiskt in i någon specialistroll trots att alla feedback och utvecklings samtal har varit bra/väldigt bra. Ibland kan det bli trevligt. Ibland är det mest för att få den anställde att säga upp sig självmant efter många år på företaget. Då får folk mind numbing uppgifter. Sker ofta i samband med omorganisering
Precis som karriär upp kräver tanke och planering så bör man som 50-55 åring ha en plan för nedrampen, om/när det händer. Få har det dock
Absolut. De flesta försöker dock göra det bästa av situationen. IMO. Insikten att man passerat bäst före datum landar och det behöver inte vara dåligt. Beror på hur man hanterar det.
Att gå i pension är nog lika jobbigt oberoende om du är 59-55-60-65-70. Ett byte av identitet. Är själv 60 i år och kan gå om jag vill men har börjat med att trappa ner på sidogrejer på jobbet. Räcker inte upp handen på extra grejer längre, gör mitt och det som är givande men undviker annat. Frigör tid för mig själv, träning, tid för andra utanför jobbet osv. Ser det som en träning för den egentid jag kommer få mycket av och det är inte så lätt som det låter. Om du inte kan pensionsavsätta kör en ISK men du kommer troligen ha ett överskott när du inte orkar göra av med pengarna längre. För du hänger här vilket troligen innebär att du inte har spenderarbyxor.
En viktig pusselbit som du inte har berättat är hur utgiftsnivån ser ut i nuläget.
Det är ju stor skillnad på om du kan leva ett gott liv på 20 000 kr och resten i nuläget går till sparande eller om du behöver 70 000 kr för att driva runt familjen AB en vanlig månad.
Dvs kommer sparandet du pratar om (oavsett om det är via isk eller löneväxling) att sänka livskvaliteten drastiskt eller inte?
Och vilken utgiftsnivån räknar du med senare i livet?
Det kan ju vara dumt att planera för att kunna resa en massa i 70-års åldern istället för att resa nu tex.
Utgifterna är egentligen inte det som driver funderingen. Vi lever bra idag och jag upplever inte att en eventuell löneväxling skulle påverka livskvaliteten dramatiskt här och nu. Klart att det påverkar ekonomin i vardagen något, men det är hanterbart.
Det jag snarare försöker förstå är värdet av tid kontra pengar när man passerat 50.
Jag trivs genuint med jobbet, så det handlar inte om att fly något. Men samtidigt är kalendern konstant fylld med möten, resor, hotell och uppbokad tid. Man äger inte riktigt sin vardag fullt ut även om jobbet är roligt.
Så frågan jag försöker landa i är nog egentligen inte ekonomi — utan hur man ska värdera tid.
Sedan fick jag också inspel ovan kring takbelopp för löneväxling, vilket ändrade förutsättningarna något och kanske gör frågan mindre svartvit än jag först tänkte.
Jobbet må kännas trivsamt, stimulerande och roligt men vilka andra av dina kärnvärden går det emot? Hur viktigt är frihet för dig till exempel?
När jag insåg att frihet, att kunna vara spontan och förfoga fritt över min tid var det viktigaste för mig blev beslutet enkelt. Jag ska sluta jobba för att finansiera mitt uppehälle så fort jag kan.
Är i liknande ålder med en del tidiga frånfällen i släkten. Utöver det en hel del krämpor som kan vara ärftliga som gör att jag räknar med runt 20 ”bra år” kvar. Allt annat ser jag som en bonus.
Jag har listat ”allt” jag drömt om att göra men inte kommit till skott med pga jobbet/brist på tid. Högt och lågt. Personlig utveckling och resor. Även saker jag bara vill ha mer tid/ork för i vardagen, som matlagning, natur, böcker, förkovran.
Drog sen en tidslinje från nu till 70.
Och började placera ut alltihop över den linjen.
Det blev för mig väldigt tydligt att jag har ett val. Antingen kör jag på med ett stimulerande men mentalt krävande yrkesliv några år till. Eller så hinner jag med iaf 75% av allt det där jag inte vill ångra att jag inte gjorde.
Jag fick svart på vitt vad jag vill ägna de kommande åren åt. Det var inte jobbet, oaktat att det är fritt, stimulerande och ger god ekonomi.
Med det sagt skulle jag inte låsa in mer i pensionssystemet utan satsa på att bygga mer olåst kapital för att möjliggöra fler alternativ framöver. Och fundera några varv till kring hur mkt som är tillräckligt. Jag har räknat med ganska drastiskt minskad utgiftsnivå efter 70.
Du har redan vunnit pengaspelet så att vara kvar handlar om att inte tro att det finns något mer värdefullt utanför tjänsterollen. Om du fick 0 kr i lön hade du då fortsatt och spenderat din sista tid med hög kognitiv förmåga åt arbetsgivaren eller finns det något annat du vill hinna göra innan du checkar in på vårdhemmet? Dina tillgångar må växa i evighet men ditt tidskapital och energikapital sjunker för varje dag som går. Det finns oändligt att göra, uppleva och människor att möta utanför kontorets väggar som du inte kan se idag. Våga ta klivet utan för ditt uppbyggda säkra rutinliv så snart du kan röstar jag på.
Inte helt lika då jag fortfarande är under 50. Men har haft liknande upplevelse kring det du beskriver kring fullspäckad kalender och välbetalt jobb. Jag valde att efter en sådan anställning gå in i konsultroll utan personalansvar. Blev helt annan tillvaro även om ansvarsområdena var liknande. Skönt att att vara mer rådgivande och inte på längre sikt tillhöra organisationen som jag gick in i. Efter den rollen tog jag en liknande roll som min tidigare fast utan pendling och i mycket mindre företag. Minimalt personalansvar. I min tidigare anställning hade jag kanske 7-10 timmar möten per dag. Nu är det typiskt 1-2 eller max 3. Helt annan verklighet där jag regelbundet kan träna innan eller efter jobbet. Cykla hem och jobba, eller sluta tidigare när det känns rätt. Detta är kanske inte ett jobb jag har kvar resten av mitt arbetsliv men när det är dags att hitta något annat kommer jag gå åt konsultroll igen eller hitta något nytt som ger samma värden som detta.
Vi kan inte spara lika mycket som tidigare men givet det vi redan fått ihop så kommer våra ISK till mitten av 50-årsåldern tillsammans med min tjänstepension och tillväxten fram till dess göra att vi kan leva komfortabelt på det från då. Jag räknar i princip med 4% regeln både för tjp och ISK. Och att de beloppen tillsammans mer än väl räcker för oss att leva på.
Kort sagt så är min input att det kan finnas en verklighet som ligger mellan det allra mesta högprestationsjobbet som man har möjlighet att ta och total pension. Och att den verkligheten faktiskt i rätt fas av arbetslivet kan vara tillräckligt stimulerande. Mer är inte alltid bäst.
Samtidigt förstår jag att det blir samma situation om jag flyttar fram saken tio år, har du kloka tankar där?
I slutänden handlar det om att känna sig själv och veta vad som är viktigt för dig. Att vara villig att prova nya sätt och omvärdera det som du lägger tiden på idag. Att utmana den livsstil du upprätthåller idag. Att vara öppen för att bli överraskad i mötet med en annan del av dig själv. Att ha modet att titta in i de delar av dig som kan vara obekväma att se.
Prata med, familj, goda vännner och de som känner dig väl om vad de ser hos dig, men framförallt ta utrymmet att skåda in i dig själv.
Är i liknade situation, några år äldre. Bra jobb, bra betalt, trevliga kollegor. Känner dock inte alls samma energi på jobbet som jag gjorde tidigare. Längtar ut i skärgården, skidor, vandring mm och vill kunna uppleva mer saker medans man har hälsan. Var ledig mellan jobb ett halvår för ett tag sedan och gillade verkligen att kunna spendera min egen tid.
I mitt eget excel-ark så är det ca 2 år kvar innan pensionsinkomsten blir lika stor som nuvarande lön, givet 4% real avkastning efter jag sagt upp mig. Har en del förmånsbaserad som jag kommer ta ut livslångt, medans fonderna kommer delas upp.
Jag kapar lite kort tråden. Jag är sen 80talist. Har idag ett stimulerande men bundet jobb (40-50h på plats). Inkomst ca 75tkr. Utvecklande miljö MEN jag är helt dränerad på energi efter arbete.
Jag är erbjuden en annan tjänst som är i princip helt remote frånsett ca 10h/ vecka. Spännande ämne men mindre stimulerande än nuvarande jobb. Lön här ca det dubbla, 150tkr. Jag gör en del av det här jobbet redan extra, det är typ som att vara ledig mot betalning,
Jag är nivå 4. Familj m barn. Önskar mer energi där och mer autonomi vilket jobb 2 ger. Låter som en nobrainer men ni förstår säkert det här med stimulerande arbetsuppgifter. Den bra delen av livet är kort.
Ni som är 10-15 år framför, hur hade ni resonerat?
han kan man lita på, en promenad på 5km eller som bollplank i viktiga frågor - han finns där 
Låter inte värst kul, nej. Och oförskämt! Funderade lite kring om det fått nån att spåra ur som konsekvens, typ bli alkis eller nåt.