Jag har alltid velat sluta jobba, hade länge ett mål att gå i “pension” vid 50, att göra en så kallad FIRE. Har gjort mina karriärsval för att tjäna så mycket som möjligt för att kunna spara/investera så mycket som möjligt.
Men de senaste åren har jag börjat känna att jag inte vet om jag orkar jobba 100% till 50 (är nu runt 30) och istället börjat fundera på att mer kanske gå ner till 80% men att då kanske inte sluta helt vid 50.
Jag har räknat ut att jag skulle behöva 60kkr i lön för att kunna gå ner till 80% utan att det överhuvudtaget skulle påverka min och min familjs livssituation.
Problembeskrivning:
Jag har nu fått två jobberbjudanden.
Ett där jag skulle tjäna runt 55kkr och som inte har så mycket potential i vare sig löneökning eller karriär men skulle vara enkelt att gå ner till 80% om jag vill. Det skulle heller inte vara lika ansträngande och jag får 6 extra semeterdagar.
Det andra är bättre för karriären. Där skulle jag tjäna 10kkr mer och ha en stor potential för löneökning men skulle i princip vara omöjligt att jobba mindre än 100%.
Frågeställningar:
När vet man att man har gått i mål i “lönejagandet” och det är dags att skifta fokus?
Det låter som att du ska fokusera på det som betyder något, dvs familjen och pausa FIRE-drömmarna, åtminstone ett tag. Är du sliten så satsa på 80%-tjänsten. Man ska inte vara sliten vid 30 och det är på tok för långt till 50 för att bara bita ihop.
Karriär är inte allt, bit inte ihop och lid utan se dessa möjliga 10k som en billig peng för att må bättre och orka mer. Det kommer säkert andra möjligheter längre fram om det skulle vara aktuellt att växla upp då.
Om man har en målbild kring det så har man. Men jag tycker inte man ska se jobbet som ett lönejagande. Andra kan se det annorlunda.
Av de två alternativen? 80% och mer tid för dig själv och familjen. Du har redan en bra lön.
Jag har helt motsatt åsikt som föregående skribent. Du är bara 30 så kör på hårt i ett par år till och få upp din lön ordentligt. Gå ner i tid senare när du redan maxat karriären. Då kanske du kan ligga på långt över 60k trots 80%.
Ovan förutsätter naturligtvis att du inte är småbarnsförälder eller har andra tunga åtaganden som begränsar karriärmöjligheterna.
En del gör nog det för att de måste ha mat i kylen och tak över huvudet. Men det är ju bara en gissning.
Är vi där nu igen?
För att man vill göra andra saker såklart och för att dessa saker kanske inte lämpar sig för att konvertera till ett jobb eller för att man inte vill ha piskan att tjäna pengar på dessa sysslor.
Men står alternativen bara mellan att göra sådant man egentligen inte vill göra men kan leva på (med marginal) och sådant man vill men inte kan leva på?
Man kan ju välja vilken nyans av grått man vill på skalan.
Eller så är jag inte så långt i min mentala resa ännu
Det kan man och olika personligheter och olika typer av arbeten spelar in i denna gråskalevärld, absolut. På mitt ställe i skalan så kände jag att en “clean cut” var det bästa. Jag hade annars fortsatt processa jobbfrågor på ledigheten eller lagt ännu mer energi när jag varit där och då fortsatt försaka det jag ville göra hemma.
Men det är absolut en stor fråga om hur man funkar som människa. Kanske hade ett mer statiskt jobb med mindre människokontakt varit lättare ur den aspekten. Men då hade jag säkert vantrivts de gångna 27 åren istället.
Jag tror inte att man blir nöjd förrän lönen täcker alla ens utgifter och du har så mycket över varje månad att du inte vet vad du ska göra med pengarna. Det förutsätter att du inte ökar dina kostnader med löneutvecklingen också. Jag börjar närma mig peak-kostnad med skolbarn och snart 40 år. Känner inte att jag är i närheten av att vara nöjd ännu.
Gör en gedigen livstidskalkyl på förmodad lön och kostnadsnivå över tid.
Simulera olika utfall baserat på hur länge du väljer att jobba, vad du har för löneutveckling, sparkvot m.m. på så sätt får du en uppfattning om vad du behöver i kapital i olika scenarier.
Kom ihåg att du förmodligen bara behöver kapital fram till pensionsåldern. Sedan får du ju ny lön.
).
