Tycker det är intressant att höra om erfarenheter från personer som gjort en stor ekonomisk resa - från ”fattig” eller ”medel” till att ha betydligt mer spelrum i sin ekonomi, behöver ju inte vara att man är ”rik” (svårdefinierat…), men ändå en stor skillnad från tidigare.
Hur gick din resa till? Upplever du några nackdelar med att ha mer på kontot? Märker du något från omgivningen? Känner du dig utnyttjad? Mer omtyckt eller kanske mindre?
Intressant att höra olika perspektiv!
Tycker jag har missat vissa lägen i livet där möjligheter givits men där min feghet begränsat mig. Nu med mer deg bakom västen så känns det som missade möjligheter.
Jag tror frågan behöver definieras tydligare. Det mer normala läget är att ha växt upp under enklare förhållanden. Man kanske har tillhört arbetarklass och bott på någon mindre ort. Sedan har man gjort medvetna val och kommit till en annan verklighet som vuxen.
Här får jag en känsla av att det du menar är att ha bytt bana som redan yrkesverksam och då ökat sin lön väldigt mycket. För mig låter det inte som något standardläge. Ofta är det annat än hög lön som motiverar en att läsa vidare. Ofta har det man gjort innan inte varit så dåligt, inte lönemässigt heller. Det är ju ofta just det som varit anledningen till att man väntat med att läsa vidare.
En ytterligare försvårande dimension är att scenariot sannolikt skulle förutsätta att man höjt sin lön jättemycket direkt. Det är alltså som nyexaminerad inom det nya yrket som man typ skulle dubbla sin tidigare lön. Så ser ju inte utvecklingen ut för de flesta. De flesta ”nybörjarjobb” innebär i sig ingen stor ekonomisk resa. Om vi å andra sidan ökar på tidsspannet så gör väldigt många en stor ekonomisk resa.
Jag har själv inte gjort den snabbaste resan till högre lön. Det var dock några år sedan som jag dubblerade min ingångslön nominellt sett. Jag är nu på väg att trippla den. Det kommer inte att sluta där utan det finns mer utrymme. Inget av detta är dock egentligen märkvärdigt utan mer så som det fungerar. Sedan kan det ju finnas yrken och roller där man inte har någon nämnvärd utveckling och det verkar ju mer trist.
I ovanstående är alltså ingenting kopplat till utlandslivet inräknat. De bitarna ser jag mer som en sorts bonus, precis som utlandslivet i sig.
Jag har gått från begränsad “måste vända på varje krona”-ekonomi, till tillräcklig ekonomi (det går ihop varje månad men blir inte så mycket över) och slutligen till en viss rikedom (absolut inte rik med detta forums mått mätt, men rik i relation till tidigare i mitt liv samt i relation till de flesta i min omgivning).
Begränsad ekonomi: studier, arbetslöshet och /eller tillfälliga osäkra småjobb, bott hos föräldrar samt i kollektiv
Tillräcklig ekonomi: Tillsvidare fastanställd, hyresrätt
“Rik”: Träffat en käresta med helt betalt hus där jag flyttat in, högre lön genom åren, minskade utgifter, ökat sparande
Måste först säga att min absolut fattigaste period, första halvåret efter att jag flyttat till kollektivet, ändå är en tid jag minns med glädje, träffade så roliga människor, var i fina sammanhang, åt jättenyttigt… jag led inte nämnvärt av att behöva vända på kronorna, anpassade mig rätt bra till den livsstilen, i alla fall kortsiktligt!
Fördelar med mitt liv nu: Ändå skönt att slippa vända på kronorna, det hade nog blivit tufft i längden. Känner ekonomisk trygghet, har större möjligheter att göra olika saker!
Nackdelar: Blivit bekvämare och äter inte lika nyttigt som när jag var fattig, känner mig utanför i mina flesta sociala sammanhang (främst kollegor i samma yrke på jobbet, då det egentligen är ett låglöneyrke) och brukar låtsas att jag är fattigare än jag är bara för att passa in då jag märkt bittra reaktioner de få gånger jag råkat nämna nåt.
Det är egentligen ingen utom min hustru som vetat om att huset/bilen/lägenheten har varit obelånade. Det har nog inte omgivningen märkt heller.
Dom enda som passar in i beskrivningen skulle de som vann 100 miljoner på lotto. Annars har nog alla här gjort en ekonomisk resa, fast i varierande grad.
Alla minns väl när man var student och levde på snabbnudlar och varma mackor…? eller?
Sen går livet vidare, man kanske skaffar en partner och har helt plötsligt dubbel inkomst, huset kommer, barnen. Nytt jobb, ny lön. nu har man råd med en semester till Thailand…
Man har alltid vänner som tjänar mer, och mindre. Svenska avundsjukan finns där.
Stealth wealth all the way är mitt motto.
Har märkt att när folk får reda på att någon sitter på massa pengar så får omgivningen helt andra förväntningar på personen vad gäller allt från gåvor till att kunna “hjälpa till”.
I fikarummet ex när folk pratar om sina lån så brukar jag säga att även jag har det även om jag är skuldfri.
Det råkade dock komma ut en gång om min ekoniska sits bland några nära och det blev direkt lite “skämt” i gruppen om att jag ska stå för notan etc visst det var mest på skämt och inget de menade men jag tyckte det hela kändes olustigt.
Har gått från fattig med skulder till kapitalstark utan skulder men med bibehållen låg omgivningsprofil. Köper allt kontant, även fastigheter och bilar.
Behåll dina låga profil och prata inte ekonomi eller pengar med dina kollegor då det endast skapar onödiga motsättningar och avundsjuka.
Själv flyttade jag hemifrån 16 år och arbetade på fabrik och restaurang det blev inte en krona över men jag kunde välja att leva p hemkokt ärtsoppa 1 vecka och köpa en klänning för 800 det var för 50 år sedan.
Lönerna ökar ju med tiden och en dag köper man ett hus ihop med någon som man säljer efter 10år tjänar lite pengar kan köpa ett finare hus som man säljer efter 10år och till slut i dag sitter jag i ett nyrenoverat hus utan skulder.
Ungefär samma resa har det varit med bilar
1:a folka 65:a 3000:-
Wauxhall via 10000:-
Passat. 20000:-
Opel corsa 50000:-
Peugeot ny 145000:-
Chevrolet ny.
Och nu hyundai ny 170000:-
Och inga lån
Allt genererat från lönen
Är i dag pensonär
God ekonomi
Kan spara mellan 5000-8000:- i månaden om jag vill
Men i ungdomen är dom flesta fattiga
Jag är 50år och uppvöxt som många i min generation med mamma hemma och pappa jobbade.
Vi hade mat på bordet och skapligt bra utan något extravagant.
Jag blev tidigt mkt intresserad av aktier utan att någon alls i min närhet höll på med det.
När jag var 13 sommarjobbade jag riktigt första ggr och för dom pengarna köpte jag aktier.
Under den tiden ringde jag själv in till “fru Eriksson” och sade vilka aktier jag ville köpa.
När jag var 23 var jag miljonär för första gången i mitt liv… helt sparat själv och ihopjobbat.
Jag gjode 12 år som anställd och sedan nu +20år som egen företagare.
Under hela denna tid har jag sparat och hållit på med aktier och idag har jag/vi det ekonomiskt mkt bra.
Men jag vill påstå att jag har inte förändrats nämnvärt…jag åker min XC70 har absolut inget behov av att köpa saker för att hävda mig.
Vi känner naturligtvis ett lugn och minimal oro när det gäller det ekonomiska.
Jag hade i många många ett mål att kag skulle sluta jobba när jag var 45… det ekonomiska målet jag hade nådde jag innan jag var 45 men när jag väl var där så kändes allt så tomt och jag insåg nog att resan dit var det roliga att vara där var inget roligt .
Så jag fortsatte jobba… investerade ganska stora pengar i lite andra saker som fjorde att jag hamnade under målet igen men nu har jag nya mål och mår bra över det.
Men som sagt som oerson är jag nog densamma som alltid… trivs bäst i mina arbetsskor och arbetsbyxor och könner ofta att många skulle nog lyckas betydligt bättre om dom jobbade på med sitt utan behovet att hävda sig.
Springa på företagar luncher och kommunala flretagsjippon det bygger man inga förmögenheter på enligt mig.
Jag är uppväxt med socialbidrag tills jag började komma upp i åldern. Efter gymnasiet valde jag att gå till YH och pluggade automationstekniker där jag efter några mindre jobb hamnade på Scania som underhålls operatör och där jag började tjäna pengar så att jag kunde börja lägga undan. Idag har jag möjlighet att göra saker utan att det blir jättetufft ekonomisk. Håller på att plugga nu till installationselektriker då jag känner att det kommer bli ett rikare liv även på jobbet i form av glädje. Det ska bli intressant vart min ekonomiska resa fortsätter mitt mål i livet är att äga en egen elfirma nån gång för att kunna bestämma mer hur och när jag vill jobba.
vilken underbar bank du måste haft, själv fick jag vänta tills jag var typ 15 innan jag ens fick ett bankomatkort och kunde ta ut mina egna pengar…
Kopierat och saxat från tråden:
“Vad väckte ditt intresse att börja spara och investera?”
TL DR: Traumatiska minnen och knäppa upplevelser i barndomen.
Min pappa hade en enastående förmåga att spara på ören och bränna tusenlappar på prylar, träningscyklar, faxmaskin(användes typ en gång.)
Kanske därifrån jag fått mitt minimalistiska tänk? För dessa prylar gjorde honom glad i minuter sen var nyhetens behag förbi.
(Min bror ärvde tydligen denna sakletar-gen och har en lada och ett hus fyllt, alltså HOARDERFYLLT med prylar och skräp. Militärsängar, skolkök, gamla dockor och läskiga masker, porslin, högtalare, instrument, verktyg, tavlor, fönsterrutor, osv, osv, osv.)
Exempel på att spara på ören:
Ha en halv mm tunt lager nutella på mackan så det blev meningslöst.
Återvinna julklappspapper, samtliga julklappar fick inte slitas upp, (Det är ju det roliga för helvete! 
)
Dom skulle öppnas så man kunde spara julklappspapperet till nästa jul, och nästa jul, och nästa jul… 
Byta ut samtliga lampor till lågenergilampor som strålade typ 2 watt. Man kunde ha samtliga lampor tända och rummet var ändå mörkt! Och Gud hjälpe dig om du glömde släcka dom!
Elda olja var dyrt så min pappa körde runt och hämtade lastpallar som han tog hem och slog itu med slägga så han(till grannarnas ENORMA glädje) kunde elda med dom. Det var något slags impregnerat trä som luktade fruktansvärt. Vi var inte populära bland grannarna milt uttryckt.
Ibland när jag kom hem på eftermiddagen så upptäckte jag ett halvt glas mjölk jag glömt i morgonstressen så då drack jag det för man fick inte slänga mat. 
På bilsemestern fick vi sällskap av 2 bensindunkar vi satt 3 dm ifrån för min pappa skulle spara några ören på den billigare bensinen, sen körde vi en bit så såg han att bensinen lik förbannat var billigare och svor en lång ramsa.
Min mamma körde på en hare på vägen hem från jobb så den blev kvällsmat. Jag har alltså ätit roadkill. 
Min pappa ställde till en enorm och väldigt pinsam scen när vi var på big bowl i malmö och min pappa ombads hänga in sin jacka i garderoben. Det vägrade han för det kostade 15 kr. 
Vi hade en katt, Nalle som fick dö i plågor för det var dyrt att avliva hos veterinär. 
Jag var på bio med min pappa men det enda jag minns var när han frågade om jag ville ha några tomma pantburkar som stod i biosalongen, “Ja, okej” sa jag och min pappa fipplade upp en plastpåse och skulle lägga burkarna i. Då kom en biovärd och sa att det där är vaktmästarens jobb och min pappa ställde återigen till en stor scen och skrek för dessa förbannade pantburkars skull. 
Jag var på ett nöjesfält av något slag nära min hemby. Vi hade inte råd med några nöjen så jag fick gå runt med en svart sopsäck och plocka pantburkar istället. Nästan lika kul. Inte.
Jag fick 200 kr av mormor och morfar fast dom fick jag aldrig njuta av för mamma var tvungen handla mat/betala räkningar för dom. Bra med mat iofs fast det var ju mina pengar jag hade fått…
Vi var i London och jag hade i stressen glömt min tunnelbanebiljett på rummet så det blev ju skrikna svordomar som traumatiserade mig för livet antagligen.
Hela klassen åkte på skidresa men mina föräldrar sa att dom inte hade råd. Jag fick kolla på videofilmen när dom kom tillbaka. Nästan lika roligt. Not.
På dagis kollade jag storögt på Patrik som hade med paprika på fruktstunden och jag tänkte:
“Hans föräldrar måste vara rika för Paprika, Det är DYRT!!!”
Jag minns detta som det vore igår.
Det finns säkert fler exempel jag förträngt fast jag hoppas min poäng nått fram. Jag har fått höra:
“Nej, det är för dyrt”
så många gånger så det är en brain tatoo vid det här laget.
Jag vill bara ha pengar så jag slipper utsätta mina framtida barn för vansinnga spara ören projekt. Och har du orkat läsa ända hit så är du en av få som kanske förstår mig. Tack! 
Som du kanske förstår har jag en stark önskan att bli rik. När hela ens barndom genomsyrades av pengastress och ens mamma stod och kollade oroligt när man plockade lösgodis och sa att man skulle “…plocka sockerbitarna för dom vägde minst.” så får man en väldig respekt för pengar.
Nu befinner jag mig i den något udda sitsen att vara undersköterska och miljonär. Det skedde pga arv som kom alldeles för tidigt för min mamma dog. Jag hade inte så mycket kunskap och hade en groteskt tur med ensild aktie jag köpte. (Detta var ren tur och rekommenderas inte.)
Hur det har påverkat min liv kan inte nog understrykas. Jag oroar mig aldrig för pengar och det är så extremt värdefullt för mig att slippa den stressen. 
Samtidigt hänger man med folk som säger “En miljon är ju inte så mycket pengar” och här på forumet där folk skriver: “Man är ju rik först vid 10 mille.” bara jaha…? 
För MIN del är det helt LIVSOMVÄLVANDE att ha en 90/10 aktieportfölj på över en miljon, att ha buffert och semesterkassa och pengar till att uppfylla ens drömmar.
Jag drömmer om att åka stridsflygplan, och att åka till Kalifornien och träffa en meditationsgubbe och hänga på stranden och meditera där. Det hade känts som att träffa en gammal vän för jag lyssnar på hans röst i princip varje dag.
På grund av mina pengar har jag råd att drömma stort. Mitt absoluta drömliv är att spendera November till April i ett varmt land, bojkotta hela den skånska vintern och helt jäkla otippat få November att bli min favoritmånad. 
Nu har jag ca 1,1 miljoner. (Jag vet inte exakt för jag loggar inte in.)
Nu ska jag läsa till ssk, investera allt CSN och när jag är färdig specialist-ssk ska jag jobba i Danmark/Norge Maj till Oktober och sedan dra iväg på min 6 månaders vintersolsemester.
Det är allt jag tänker på och drömmer om. Det är som i den filmen “Blow” med Johnny Depp där han snackar med en gubbe som han ska köpa hasch av och gubben säger:
“Amigo, you bring me 50 000 dollars and I have no more concerns.” 6 sekunders klipp:
Det är som om jag har sagt till livet:
“Livet, om du ger mig November till April i ett varmt land kommer jag aldrig be om något mer. ”
Detta skulle bara ha stannat vid mysiga dagdrömmar om jag inte hade pengarna. Nu är min dröm inom räckhåll. För helsicke. Det finns undersköterskor som jobbar i norge i 6 månader sen drar iväg så varför skulle jag med 7 siffrigt kapital inte lyckas med det? 
Det som är lite konstigt är att man måste hålla på att smyga med det. Man känner sig som Clark Kent ibland för man måste sitta där med kollegorna/vänstermuppiga vänner och skådespelarklaga på priset på tomatpuré osv osv.
Det är konstigt att jag inte kan berätta för min bästa vän som jag känt i över 20 år.
Enda nackdelen jag kan komma på är att syskon vill låna pengar av en. Jag är kanske en snål jävel men lånar jag ut 50 k till 2% ränta när börsen går upp med 20% det året så känns det som om jag “missat” 10 000 kr pga av att jag lånat ut dom 50 000 kronorna.
Pga att jag fick mina pengar lite på ett bananskal så har jag ingen riktig emotionell bindning till dom. Hade jag sparat ihop vartenda krona hade det gjort mer ont tror jag när börsen åker bergochdalbana. Nu loggar jag inte in så slipper det bekymret. Det är skönt att inte logga in. 
Jag kan inte understryka nog hur mycket pengarna har förändrat mitt liv till det bättre och att jag kommer slippa spara in ören på vansinnga projekt och att mina framtida barn kommer få allt dom pekar på. (Och samtidigt ska man på något sätt lära dom ekonomiskt vett.)
Har jag tillräckligt med pengar så jag med lätthet VARJE ÅR kan åka till varmt land på vinterhalvåret då är succén ett faktum. Då är jag rik bortom mina vildaste drömmar!
Jag har en känsla av att dom vinterhalvåren i framtiden kommer vara dom bästa i mitt liv och att mitt liv förändras när jag får barn som måste gå i skola och massa annat. Men jag får korsa den bron när den kommer. ^^
Jag känner mig framförallt rik för jag är frisk. Har jobbat i vården så länge och upplevt mycket hemskt. En man med ALS som berättade att han inte längre kunde omfamna sin fru berörde mig djupt. 
Alla dessa saker vi friska tar för givna.
Nu läser jag dessutom till ssk och blir smärtsamt medveten om läskiga sjukdomar jag tidigare var lyckligt ovetande om så nu känner jag mig ännu mer lyckligt lottad att jag är frisk. God willing.
P.S Såklart berättar jag inte för någon om mina pengar det är bara mina syskon som vet. D.S
Jag och min fru blev föräldrar i sena tonåren och vår egna uppväxt var ganska stökig och innehöll tyvärr ett par lindrigt sagt mindre hjälpsamma individer. Medan vi fick värdefull hjälp av några så fattades vi färdig utbildning, körkort, arbetslivserfarenhet, nätverk etc.
Många år med knegande o sparande, inkl utomlands, fixande av utbildningen senare är det en helt annan situation. Vi är nu i tidiga 30-åren.
Man känner ibland lite avstånd till andra som lever nära lön till lön då vår bästa utväg var att bryta det mönstret för att komma till nya möjligheter. Inte så att vi bryr oss vad andra gör med sin ekonomi, men man sticker ut lite ibland för att man tänker annorlunda om hur och när man spenderar sina pengar. Vi har blivit petigare med att göra saker vi trivs med nu när vi har råd att vara petiga. I övrigt lever vi långt under våra medel. Bättre begagnat är ofta lika bra som nytt. Kan ofta fixa och dona med saker själva och ha lite kul på köpet.
Är inte förmögen, men har mycket frihet numera att göra si eller så. Stora målet är att ge barnen en mycket bättre start i vuxenlivet. Stabilare familjesituation samt färdiga studier o körkort iallafall. Förändringen var lika mycket en resa i kunskap och perspektiv som det var att ha fler och större siffror i beloppet totalt kapital.
Jag levde mig verkligen in i din situation när jag läste. Tack för delning.
Wow vilka historier!
Kommer från medelklass, lärde mig att jobba tidigt. Flesta helgerna från att jag var ung tonåring blev det jobb, aldrig dock sparat så mycket.
Startade eget när jag var 22år, 18år sen nu, tiden går, men är nog bland de yngre ändå med en såpass kraftig ekonomisk resa.
Alltid gått ganska så bra, ca 0,5-4miljoner i vinst per år tills pandemin kom och företaget exploderade och gjorde över 100m i vinst. Nu gjort 160m i vinst under 21-22-23 så det har väl säkrat min och familjens ekonomi resten av livet.
Men jag vet inte om jag är lyckligare för de, man har det såklart väldigt avspänt, reser mycket etc men minns inte senast jag fick en kick av att resa eller en kick av jobbet heller.
Första stora ordern jag fick när jag va 22år sprang jag runt och körde high-five med de på kontorshotellet och hade så go känsla. Nu rycker jag inte ens på axlarna åt en femdubbelt så stor order.
Så det blir tråkigt, man känner inte att något egentligen betyder så mycket. Jag känner inget driv, inget att jaga längre. Samtidigt är jag livrädd att sälja av bolaget, trivs grymt bra med kollegorna men läser mycket om att man måste vara behövd, att det är viktigt att ha en känsla av att vara meningsfull.
Letar lite onoterade bolag att investera i men har inte fått det där drivet då heller tyvärr.
Många säger till mig: Du som är en sån entreprenör kan ju lätt starta ett nytt bolag och göra nånting.
Själv tänker jag att jag snubblade in på en marknad som råkade explodera pga Covid och hade en jävla tur.
Men men, ska absolut inte sitta här och gnälla, livet är såklart väldigt enkelt nu och jag köper väl vad jag vill men det är inte roligare för de och man känner ingen tillfredsställelse med prylar/hus/bilar som man kunde göra förr.
Dock skönt att man vet att barnen kommer att ha de på de torra.
Och som vissa andra skrev, jag pratar aldrig om pengar med nya bekanta förutom med mina närmsta och äldsta kompisar. Dock inte svårt för grannen att kolla allabolag… Men tycker faktiskt inte det har varit något problem, än iallafall
Pengarna har jag på min banks PB och ett av de stora PB bolagen, kunde noll och ingenting om PB världen och jag märker väl att det är mycket snack om avkastning hit o dit som sen inte nås, har väl dock inte haft pengarna i PB under några guldår på börsen men börjar bli sugen på att avsluta bägge PB och bara köra global index fond, lite feg dock då jag inte kan tillräckligt om det heller men då är detta forumet toppen
Vet inte vart jag skulle med detta, började bara skriva. Men det stämmer att pengar inte gör en lyckligare, dock att livet blir väldigt mycket enklare. Ok lite lyckligare kanske men inte så som man tror när man är på jakt efter pengarna!
Jättekul och spännande att höra hur er resa/uppväxt inom ekonomi sett ut! Och hur det format den livsstil ni har idag.
Medveten om att frågan är ganska ”bred”, men det är bara för att så många som möjligt ska känna sig inkluderade och ha möjlighet att utgå från sitt eget perspektiv. Tack allihop för att ni delar med er!
Efter mina egna erfarenheter och det jag läst i forumet så är mitt mål att ha kul på vägen och se till att ha en vardag jag trivs med då jag spenderar mest tid där.
Jag tänker att livet är som att spela jag tycker det är jättekul att bygga upp något i spelet men när man väl klarat det/gjort reglerna för lätta/fuskat så är det inte kul längre och drivet försvinner, glädjen likaså och man vill inte spela längre.
Samma sak är det som jag förstår på många att har man väl nått stor rikedom i mått av pengar så tröttnar man och drivet försvinner. Jag har det bra ställt och studerar just nu och älskar min vardag och har ett enormt driv att lära mig. Mitt mål är att se till att resan hela tiden är rolig mot målet. Sen skapa nya mål och nya roliga resor mot målet❤️
Tiden är den ultimata valutan och är inget man får tillbaks därav vill jag älska min vardag och skapa förutsättningar för att vardagen ska fortsätta vara så. Dagsutflykter och kortare resor i Sverige är fantastiskt❤️. Resor till utlandet är inget för mig då det tar mer energi än det ger.
Hoppas ni hänger med och förstår tankegången.
Jag är lite sent för att dela min resa men men…
Jag kommer från Pakistan och har varit i Sverige snart 9 år.
Jag kom hit för att studera vidare till Masters i Elteknik för det var farsans dröm att se mig lycka i framtiden. (Det hade han fan rätt i)
När jag landade i Växjö hade jag bara en 40kgs väska och en laptop som knappt fungerade.
Farsan var tydlig att han inte kommer ha mycket råd för att stötta mig för det kostarde 60tkr per termin så jag måste hitta något sätt att göra allt själv. (Brukade vara en lat pojke som kunde inte ens laga mat själv)
Fick plugga hårt och jobbade nätter som tidningsbud så var helt slut hela tiden. Det lönade sig när jag fick stipendium och kostnader kom ner till 16tkr per termin. Då började jag spara allt jag kunde.
Ett år sen fick jag ett heltidsjobb på ett skit ställe där de körde mig som en åsna (men jag var ändå glad att tjäna bra pengar och jag visste inte mycket om mina rättigheter). Jag slutade plugga och försökte jobba så mycket jag kan.
Livet vände sig rejält när jag träffade min nuvarande fru på skolan. Hon uppmuntrade mig att sluta jobba i detta hemska stället för skitdåligt lön och plugga klart. Trodde att det var ett dåligt beslut men jag tag ett djupt andetag och hoppade in. (Var kanske blind i kärlek) Och fy vad hade hon rätt.
Fast forward 4 år, fick vi flytta till Gällivare och jag fick välden bästa jobb som elkonsult. Nu har vi tillsammans skaffat 2 katter, ett bra ekonomiskt backup och första lägenhet nånsin. Kom inte ihåg exakt när jag fick intresse i aktier men det var som satan. Allt vi hade sparat hade jag investerat hit och dit och har verkligen tur med det att jag kunde fördubbla det vi hade.
Fast forward igen till idag:
Vi bor 20 min bort från Östersund nu, i ett fint hus 70m från Storsjön, inga grannar, två fina katter och världens bästa schäfer pojke. Jobbar fortfarande i Gällivare på distans och har nyligen börjat nytt företag med världens bästa kollegor. Sitter på lite under en miljon i banken, bygger till huset för barnen i kommande framtiden.
Visst får man problem hit och dit i livet ibland, men då pausar jag och tänker att jag bor i ett land 680mil ifrån där jag föddes, lärt ett språk jag aldrig hade hört talas av, gifte en kvinna jag aldrig hade tänkt vara tillsammans med (hon är 10x finare/starkare/snällare än jag är), hur effing svårt kan resten vara? 
Livet var hårt men jag klarade mig gott
Sorry för långt skrivet! Hoppas någon kan få lite motivation av detta!