Jag vill testa en sak på er, om ni som är vana att tänka rationellt om ekonomi tycker att en lösning är rimlig eller inte. Ursäkta wall of text.
Pelle och Stina träffades i sena 20-årsåldern. Båda är akademiker med yrkesinriktade utbildningar men Stina fick ett fast jobb inom sitt yrkesområde efter bara tre av fem års studier. De flyttade ihop i lägenhet och i samband med att första ungen skulle födas köpte de ett hus och skaffade gemensam ekonomi med gemensamt löne- och transaktionskonto.
De tjänar ungefär lika mycket, Pelle kanske får ut några tusenlappar mer i månaden efter skatt, men eftersom de hade lite olika mycket tillgångar när de slog ihop ekonomin bestämde de att tidigare sparande och skulder skulle vara personliga. Varje månad för de över lika mycket var till sina enskilda sparkonton från det gemensamma lönekontot. Ett par år senare kom unge nummer två och de lever i princip som att de vore gifta även om de inte hunnit gå till prästen eller rådhuset ännu.
Ungefär här blir Stina sugen på att gå färdigt de två sista åren på universitetet och eftersom Pelle ska vara föräldraledig ett tag tänker de att det kommer att bli mysigt att vara hemma lite mer tillsammans. De inser dock snabbt att de kommer ju inte att kunna täcka alla utgifter som en småbarnsfamilj har med bara en persons föräldrapenning, varpå Stina planerar att ta ut maximala studiemedel från CSN (finns olika tilläggslån om man har jobbat eller har barn). Det är en heltidsutbildning som till stora delar är på campus och även om Stina jobbar på sitt gamla jobb på loven så har hon inte nog med energi att jobba under terminerna bredvid studierna.
Stina har redan 150 000 kr i studieskulder från de första tre åren som hon pluggade innan de träffades. De här lånen bekostade ju ett typiskt studentliv med studentrum, spex och vin medan de nya CSN-lånen istället kommer att gå till gemensamma utgifter som bolåneräntor, elräkningar och blöjor. Stina föreslår att de nya lånen ska anses vara gemensamma och att dessa ska amorteras tillsammans från den gemensamma ekonomin. När CSN-lånet åter är nere på 150 000 kr (skulden som hon gick in i förhållandet med) så är det bara Stina som ska betala av dessa. Lättast blir nog att de då när de nått den gränsen börjar sätta över lika mycket till Pelles enskilda sparande som Stina betalar till CSN varje månad.
Fråga 1: Är det ett rimligt upplägg under förutsättningarna?
Även om Pelle och Stina såklart planerar att hålla ihop tills döden skiljer dem åt så kan det ju vara bra att tänka lite på omfallsplaneringen. Nu när Stina har läst färdigt på universitetet så är Stinas totala CSN-skulder på 300 000 kr. Om de plötsligt skulle separera så tänker Stina att hon skulle vilja bli ersatt för hälften av de “nya” skulderna.
Fråga 2: Är det rimligt om Stina får en “fordran” på 75 000 kr i en eventuell bodelning?
Det finns inga direkta papper skrivna om upplägget så Stina är medveten om att rent juridiskt så är hela lånet hennes eget, utan frågorna är mer ställda ur en “moralisk” synvinkel.
Frågan är vad Pelle och Stina själva känner är okej. Samma med moralen även om det finns extremfall. Tänk på att det t.ex. var omoraliskt att gå ut på dans en gång i tiden, eller varför inte det där med att skaffa barn innan äktenskap.
Ja, Pelle och Stina har ju såklart olika uppfattning i frågan Stina trodde att de var överens om upplägget när de tog lånen men det visade sig vara med vissa förbehåll avseende den andra delen av frågeställningen, vad som händer vid en separation.
Stina tycker att det är ett helt rimligt upplägg i båda frågorna och Pelle tycker att det är ok att amortera på CSN-lånet så länge de är tillsammans, oavsett om det är den gemensamma delen eller Stinas egna del (i Stinas uppfattning), men att han inte tänker betala/kompensera en endaste krona på någon del av lånet om förhållandet skulle ta slut.
Det tycker Stina i sin tur är ologiskt för det är ju samma kostnadspost oavsett om det sker lite löpande under ett liv eller allt på en gång vid en särskild händelse.
Studierna är en investering i Stinas humankapital. Att Pelle är villig att vara med och bekosta sådana investeringar enbart så länge de har gemensam ekonomi och han kan förväntas ta del av avkastningen låter rimligt i mina öron.
Nä, inte ”ha tillbaka”. Utan bara att inte betala av det som restar av den ”gemensamma” delen vid tillfället för eventuell bodelning. Det som redan är amorterat är amorterat och det har Pelle inget emot att göra under tiden de är tillsammans.
Fast studierna är ju gratis, lånet är ju till för att finansiera gemensamma utgifter under tiden som Stina saknar inkomst. Om Pelle av någon anledning står utan eller med lägre inkomst, ska han behöva skjuta till av egna besparingar (låna ut från den personliga till den gemensamma delen av ekonomin) för att täcka upp för inkomsttappet i ”sin” del av den gemensamma, löpande ekonomin utan att förvänta sig att få tillbaka hälften av detta av Stina om de separerar?
Och om det är så att de nya lånen kan anses helt vara Stinas personliga lån, då borde ju inte Pelle betala hälften av CSN-räkningarna ens medan de är tillsammans?
Studierna har en alternativkostnad i form av utebliven arbetsinkomst, och det är den som täcks upp med studielånen. Men jag håller med om att hon borde erbjuda sig att betala för sina CSN-räkningar på egen hand.
Okej! Jag tänker att även en alternativkostnad kan vara gemensam i en gemensam ekonomi och att ”man tog varandra som man var” när man valde att bli tillsammans.
Pelle ville vara hemma så länge som möjligt med första barnet så han var hemma utan att ta ut föräldrapenning i ett halvår (SGI är skyddad under första levnadsåret). Det var precis att de klarade sig på Stinas lön om de snålade som bara den. Borde Pelle ha täckt upp sin alternativkostnad med egna medel under detta halvår?
Jag upplever att paret inte alls har en gemensam ekonomi. Vilket gör att den här situationen uppstår.
Parets fråga handlar inte om ekonomi, utan om att bära varandra i relationen. ”Vi vill att du får möjlighet att studera” - å ekonomin löses på det sätt som passar bäst. Tilliten till relationen gör att ”option på skuld vid framtida separation” inte ens finns med som ett scenario.
Kanske läge för paret att gifta sig och prata er till en genuint gemensam ekonomi där allt är vårt. Besluten, pengarna & konsekvenserna.
Låter som en fånig idé att kräva att exet ska betala av på ens studielån. Skulle samma resonemang gälla tex en motorcykel som införskaffas med lån i den gemensamma ekonomin? Tycker att det låter orimligt. Om de separerar får Stina som tagit lånet ha hand om lånet själv. Pelle har efter separationen ingen nytta av Stinas högre utbildning och tjänar inte längre på den genom hennes förhoppningsvis högre inkomst efter studier, därför bör han inte betala.
Givetvis skulle de kunna ta varandra som de är och ha en helt gemensam ekonomi med alla tillgångar och skulder i en pott och skulle då slippa fundera på dessa saker. Om de ändå väljer att ha vissa delar av ekonomin separata tycker jag att studielån är rimligare att separera än kostnader relaterade till de gemensamma barnen.
Jag tror att du har helt rätt om att det egentligen inte är en fråga om ekonomi. Att slå ihop ekonomierna helt tror jag dock inte är möjligt ens om man gifter sig eftersom tillgångarna är så skevt fördelade. Det var därför överenskommelsen har varit att det bara är ekonomin som skett efter tillträdet till huset är gemensam men det finns nog en risk att Stina ser den som mer gemensam överlag än vad Pelle gör.
Vad är tanken att använda de “gamla” pengarna till?
De har redan två gemensamma barn och gemensamt boende?
Vill påminna om Per Anders Fogelströms ord som läses på borgerliga vigslar
När ni nu går ut i livet och åter till vardagen så minns den vilja till gemenskap, den kärlek till varandra och den aktning för varandra som ni känt i denna stund och som lett er hit.
Dvs de kanske ska fokusera på allt bra de har och kan skapa nu. Känner de annorlunda om några år, kan man väl se tillbaka på 2024 som “det jag gjorde då gjorde jag för min partner och mina barns bästa”.
Såklart viktigast att Stina och Pelle är överens om upplägg, och endast de kan avgöra vad som är rätt för dem.
Mina 2 cent i frågan: de har separat ekonomi i praktiken om de inom sin interna överenskommelse ändå gör uppdelningar om olika ekonomiska förehavanden.
Därför skulle jag säga att överenskommelsen i praktiken verkar vara mera att dela lika på gemensamma kostnader för uppehälle och barn (rätta mig om jag har fel på denna punkten, försöker läsa lite mellan raderna). Med den logiken skulle jag insistera på att skulder är personliga, särskilt om de hänför sig uteslutande till ena parten. Har då en part, Stina eller Pelle, inte längre en inkomst från förvärvsarbete utan istället kompenserar den med lån, arv eller CSN så är det den partens ensak, så länge den kan kan prestera täckning för sin del av kostnaderna.
Kanske låter det känslokallt, men jag tycker inte att att lån som någon ådrar sig för personliga studier kan beaktas som gemensamma kostnader för ett ogift par.
Man kan nog också tänka att Pelle uppskattar att Stina är hemma lite mer under den tiden han också är föräldraledig. Om pengarna är viktigast i slutändan kanske det är bättre att Stina väntar föräldraledigheten ut tills Pelle börjar arbeta igen och sedan studerar vidare utan CSN och lever på Pelles lön.
Frågan blir då vad Pelle tycker om det, både under tiden och vid eventuell separation i framtiden?
Antingen är Pelle okej med det eftersom att de har gemensam ekonomi och vill självklart inte ha ersättning för det om de går skilda vägar i framtiden eller så är Pelle inte alls okej med det och då är frågan hur gemensamt de har det egentligen?
Stina trodde att de var överens om upplägget när de tog lånen men det visade sig vara med vissa förbehåll avseende den andra delen av frågeställningen, vad som händer vid en separation.