Känner igen detta. Jag växte själv upp i en omgivning där aktier inte var en grej, eller möjligtvis ett farligt sätt att förlora pengar. Men såhär: Investerar du i ett företag kan du bli av med alla pengar om företaget går i konkurs. Investerar du i en global indexfond kan du bara bli av med alla pengarna om ALLA företag går i konkurs, det vill säga den globala kapitalismens totalkollaps. Inte jättetroligt. Däremot kan du förlora en del pengar, under en viss tid. Men historiskt har börsen alltid återhämtat sig. Det kan dock ta åratal, över ett årtionde, innan man är tillbaka på toppen, om det är riktigt illa, som i kraschen 2000. De flesta investerar dock inte alltihop på toppen, så även om marknaden är nere så har antagligen en del av pengarna du investerat fortfarande gått med vinst sedan du köpte fondandelarna.
Grundprincipen är din risktolerans. Har du väldigt hög risktolerans så kan du med att majoriteten av dina pengar försvinner och tar ett årtionde att komma tillbaka. Då kan du vara 100 % investerad i aktiefonder. Har du väldigt låg risktolerans så kan du inte hantera minsta förlust. Då behöver du hålla 100 % på sparkontot. Generellt ligger man någonstans däremellan och justerar därmed sin fördelning därefter.
Man kan grovt tänka att har man 100 % aktier kan halva börsvärdet gå förlorat (tillfälligt, men tillfälligt kan som sagt vara flera år). Har man 50 % aktier kan börsvärdet minska med 25 %, och så vidare. Fundera lite på vad du skulle kunna hantera.
Risktolerans kan generellt delas upp i tre komponenter:
- Villighet att ta risk. Det här är den psykologiska faktorn. Hur bekväm är du med svängningar på börsen och att se din portfölj förlora värde? Blir du stressad, orolig, får ont i magen, svårt att sova? Eller är du kolugn?
- Möjlighet att ta risk. Behöver du pengarna snart? Om du ska köpa en bostad om tre år, eller om du vet att du kan behöva plocka ut mycket av pengarna om du skulle bli av med jobbet, eller för att hjälpa en närstående, eller om bilen går sönder? Eller sitter du på en trygg anställning i hyresrätt, utan bil och utan folk som är beroende av dig, så du är tvärsäker på att du inte behöver pengarna förrän du är 65?
- Behov av att ta risk. Den här är lurigare, men det kan vara så att med tanke på hur lång tid du har att jobba och hur mycket du kan spara så kan det vara så att du inte har råd att hålla dig med lågrisksparande. Men har du kort tid så sjunker ju möjligheten. Har man större behov än möjlighet att ta risk så har man problem.
Så värt att tänka över dessa faktorer och fundera lite. Sedan, som sagt, hellre underskatta än överskatta din risktolerans i början. Sedan höja den med tiden när du börjar bli varm i kläderna. Och utvärdera under tiden. Livet händer och man kan behöva justera under resans gång. Kanske du inte tänkte att du ville ha en villa, men nu ska du gifta dig och skaffa barn, och din riskprofil ser annorlunda ut. Utvärdera och justera.
Den som inte varit med om en riktig krasch kan ha svårt att sätta sig in i hur stressande det är att sitta där och hålla kvar i slantarna när alla medier skriker att domedagen är här, när ens vänner och partner ifrågasätter hur klokt det är, när poster börjar dyka upp på forumet som säger att ”Att inte sälja nu är inte smart investerarbeteende, det är fundamentalistisk religion. Hur kan man vara så korkad att man tror att marknaden kommer att vända upp nu?!”. Det är svårt att hålla kvar och inte sälja då. Men det är vad man måste göra. Man kan aldrig förutsäga när vändningen sker. Under pandemin blev jag idiotförklarad som inte sålde när hela världsekonomin stängde ned och de döda räknades i miljoner. Men vändningen skedde långt innan pandemin tog slut, och de som sålde när det var som värst förlorade en massa pengar, medan jag fick vara med på en raketrekyl uppåt. Folk ifrågasatte vad fan marknaden sysslade med, sade att det snart skulle krascha igen, men den fortsatte uppåt.
Sälj aldrig om du inte behöver pengarna. Men underskatta inte hur svårt det kan vara att följa det rådet.