Vi gjorde som ni, vi delar på allt förutom arv. I praktiken delar vi ändå på arv då vi spenderar pengar på gemensamma saker, men det är principen.
Tycker för övrigt att kommentaren som din bekantas sambo var osmaklig och visar på svag EQ, men det får stå för mig.
Den som kommer från arvet har ju också kanske 5 sommarställen så de kommer ju bo på deras sommarställen gratis återkommande gånger kanske bör tilläggas
Vi har helt separata också och hyfsat stor löneskillnad i vårt förhållande också men jag tjänar minst och har 60/mån så vi sätter standarden för efter det bara. Vi har pratat om gemensam ekonomi vid giftermål men det är säkert 5 år bort.
Håller med dig. Samma upplägg här.
Man kan skriva äktenskapsförord för att säkra pensionen för den med högre lön och sedan löneväxla max. Pensionen kommer sedan att komma som ett arv av hårt arbete. Något annat upplägg som liknar detta, investering som går utanför den gemensamma ekonomin.
Vi har kört dela lika på allt oavsett vart pengarna kommer ifrån lön eller i ofs mycket små arv. Jag har alltid haft bättre inkomst och har väl på det sättet varit givaren i vårt förhållande men jag kan inte se hur man kan leva ihop i en familj med gemensamma barn och göra skillnad på mitt och ditt. Men då har vi varit gifta länge har bara gemensamma barn och inte väldigt mycket pengar vare sig i arv eller inkomst - det kanske underlättar?
Hos oss tjänar jag mer och kommer troligtvis ärva mer än min fru.
Det som gör att jag kan tjäna mer på lönearbetet och även driva företag vid sidan om är att min fru jobbar 80% så hon kan sköta mer i hemmet och lämna/hämta barnen på dagis.
Bör kanske tillägga att det var hon själv som tog initiativet till detta 
I vårt fall är det självklart att vi delar på allt, även kommande arv.
Däremot har vi inte gemensamma konton, utan vi sköter våra “egna” utgifter separat.
Jag vet att det inte spelar någon roll matematiskt, men jag hade aldrig unnat mig något kul om jag hade behövt dra pengarna från ett gemensamt konto istället för “mitt”. Kan inte förklara exakt varför, men det hade känts mer som att jag slösade med hennes pengar då… 
Har inte du blivit utnyttjad och lurad då? Den som bidrar minst ekonomiskt i ett sådant upplägg vinner ju på den andres bekostnad är man väl i den sitsen; borde man inte göra sitt sämsta? För att inte utnyttjas, alltså; Nej, nej, älskling. Satsa du på karriären så är jag hemma med barnen några år här. Så delar vi 50/50 sedan.
Vad är uppsidan?
Utan henne hade jag aldrig haft möjlighet att bygga bolag och göra exit. Om hon hade varit en fru som krävt att jag minsann ska göra lika mycket som hon på hemmaplan så hade det resulterat i betydligt mindre ekonomiska värden som vi tillsammans fått möjligheten att bygga upp. Jag är sååå tacksam efter snart 19 år som gifta. Nog dags att köpa lite blommor på väg hem från kontoret idag 
Känns inte som du har synen på förhållande som många med seriösa förhållanden har, alltså att man är en familj. Ingen kan utnyttja den andra eller “lura” den andra, allt är gemensamt och man jobbar mot gemensamma mål. Det är inte 2 individer som jobbar för/mot varandra alltså.
Hos oss är allt gemensamt, 13 år tillsammans med hus och barn.
Ska tilläggas att vi inte har några kommande arv på 100 miljoner att fundera över! Den huvudvärken slipper vi 
Vi delar även på arv. Skulle gjort det även om det varit en stor summa för någon av oss. Inga jättesummor alls (tyvärr) och liknande summa från min och min frus sida troligen.
Jag har utan gnäll delat med mig av min min 50+% högre lön och pension till henne senaste 40+ åren. Vi har båda arbetat och ansträngt oss likvärdigt.
Förstår henne.
Hade totalvägrat att betala mer i vardagen om min partner hade fått sådana summor regelbundet, med det sagt inte så att man ska få ta del av arvet, men det bör ju finnas någon rimlighet i hur man fördelar kostnader i en relation. Varför ska man hantera pengarna annorlunda beroende på om det är arv eller lön?
Arvet är enskilt för mig. Det har inget med fairness att göra utan är frukten av föräldrarnas slit.
Fram till arvsdagen gör man som par som man själv vill om man betalar efter förmåga, lägger allt i en pott och delar på det som blir över eller ett mellanting. Passar det inte den som gnäller över framtida arv är det nog inget att hålla fast vid.
Om någon ärver 100M har partnern nog inte mycket att oroa sig för…
Så om du tjänade 100k, och din partner tjänade 30k, fast h*n fick en mille av sina föräldrar varje år, så tycker du att det är rimligt att du betalar mer kopplat till era hushållsutgifter?
Det luriga är i detta fall att det förmodligen är så regelbundet att det nästan bör räknas som lön. Men samtidigt är det så mycket annat, den familjen lär ju bjuda in på semestrar och låta den andra bo i deras semesterboenden osv. Blev väldigt paff över hela situationen, har inte tänkt särskilt ofta hur det är att ha en stor förmögenhet i släkten.
Hur menar du att det är relaterat till arv på 100M?
Partnern som tjänar mer verkar ju iaf få ta del av massvis med saker som egentligen hade kostat massvis med pengar varje år.
Jag gissar också på att den som ärver på ett eller annat sätt kommer dela med sig.
Hen som tjänar mer, drar in då kanske 500k skattade kulor mer per år, men ska då alltså spara dem oavkortat i i 30 år med 7 % snittavkastning för att ha 50M att “leka med”.
Känns jävligt trist att folk ska hålla på och bråka om sådana här saker.
Jag tjänar 2.5x vad min fru tjänar, kommer få ungefär 30x arvet.
Vi har fullt ut gemensam ekonomi idag, jag får 100k per år av mina föräldrar som går rakt in i familjekassan, vi har landställen och utlandsställen för 50M vi kan nyttja gratis, men arvet är skrivet på mig, för att jag ska kunna välja vad jag själv vill göra med det sen.
Men finns inget som tyder på att min fru inte kommer få ta del av detta, men det ska fortfarande vara mitt val.
Om man träffas vid unga år och skaffar barn, hus (och framförallt gifter sig) och allt det där är det helt klart enklast att ha gemensam ekonomi på allt.
Omfattar då även arv skulle jag säga.
Det är ju lite som att man skulle vinna 20 miljoner på lotto men låter sin partner stå utanför det?
Detta förutsätter dock att båda har ungefär samma värderingar och synsätt på pengar och investeringar.
Träffas man senare i livet kanske efter en skilsmässa där det blir ett bonusfamilj-upplägg är det något helt annat så klart.
Jag har lite svårt att förstå uppdelningen i mitt och ditt om man lever tillsammans i en seriös relation. Från att jag och min man skaffade gemensamma barn har alla inkomster gått in på ett gemensamt konto. Därifrån har vi fått en summa vardera varje månad som vi får göra vad vi vill med, utan att behöva stämma av med den andre.
Under lång tid var det min man som tjänade mest. Jag pluggade, var hemma med barnen och jobbade deltid. Nu är det jag som tjänar mest. Jag har också ett betydligt större arv att vänta än det min man fick ut när hans föräldrar gick bort. Hans arv fördelade vi direkt på våra barn (två gemensamma och ett från min mans tidigare förhållande) då vi bedömde att de behöver pengarna mer än vi. Mitt eventuella arv (man vet ju inte om mamma får för sig att belåna sina sedan länge avbetalda fastigheter och sätta sprätt på pengarna, vilket vore helt okej förstås) kommer bli min enskilda egendom, men det beror på att min man alltså har särkullbarn (med eget, förmodat rejält arv att vänta på sin mammas sida) så det handlar egentligen bara om att skydda våra gemensamma barns framtida arv.
Man kan se det som att den som har ett framtida arv på 100 miljoner egentligen är rik, men har dåligt cash flow. En väldigt icke-likvid tillgång. Då säger iaf min etiska kompass att det inte är rätt att jag ska stå för levnadskostnader för den personen under lång tid om jag samtidigt inte får ta del av en viss del av arvet när det kommer. Så jag antar att jag håller med sambon i trådstarten att det är skevt.
Jag tycker det verkar rimligt att om personerna fortfarande är gifta (eller liknande) när arvet kommer så får personen som lagt in betydligt mer i hushållet en rimlig summa som plåster på såren.